Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 22:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/malin-nordgren-dar-turisterna-brukar-vimla-passerar-nu-enstaka-hundagare/

Sthlm i mitt hjärta

Malin Nordgren: Där turisterna brukar vimla passerar nu enstaka hundägare

Gamla stan 15.30.

Trots att jag bott i princip granne med Stortorget i 48 år har jag aldrig tillbringat så mycket tid där som de senaste månaderna.

Ingen tidigare vår eller försommar har jag heller sett torget som det är nu: folktomt, öde, tyst. Där turistgrupperna brukar vimla passerar nu enstaka hundägare och andra lokalinvånare. Någon gång en familj, eller ett par, från någon annanstans som filmar brunnen och det stängda Nobelmuseet med sina mobiler. Alla ljud hörs tydligt, alla röster, kuttrandet från duvorna och porlandet från brunnen.

Fikarasterna håller jag numera på Börshustrappan. Lediga dagar är den min bas, skiner solen kan jag sitta där nästan hela dagen. Ofta med någon yngre familjemedlem som sällskap. Inga problem med att hålla avståndet där.

I vanliga fall är Gamla stan så välbesökt att vi invånare knappt urskiljer varandra. Nu möts vi plötsligt igen. Och pratar en stund. Det är gamla föräldrakompisar från förskola och skola, och deras barn som nu är unga vuxna. Det är äldre som kämpar sig fram med sina käppar och rullatorer.

Grannkillen, mina döttrars dagiskompis (ja, man sa ”dagis” då) har fått en liten son som jag längtat i ett år efter att få se. Nu ser jag både lille sonen och hans föräldralediga pappa var och varannan dag.

”Men så här var det ju på 70-talet!” säger Marie, som också bott länge i stadsdelen, när vi möts i eftermiddagssolen på Stortorget.

Om inte anledningen var så otrevlig så hade det kunnat kännas trevligt, enas vi om. Nu är det som det är. Vi får ändå vara glada över möjligheten att återuppväcka gamla relationer, om än med viss distans.

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och har jobbat hemifrån sedan mitten av mars. Läs också hennes krönikor om kisslukt på bussen och om Hugo som lämnades på Allmänna barnhuset 1892.

Ämnen i artikeln

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt