Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-20 06:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/malin-nordgren-nar-jag-svanger-in-pa-katarina-kyrkogard-dryper-hela-jag-av-vemod/

STHLM

Malin Nordgren: När jag svänger in på Katarina kyrkogård dryper hela jag av vemod

Katarina kyrkogård 16.20.

Rätta artikel

Vemod är en underskattad känsla.

Smärtsam och skön på samma gång. Som att trycka hårt på en ömmande muskel.

Jag går, som så många gånger förr, långsamt längs Tjärhovsgatan. Tittar på det snirkliga järnstaketet vid min gamla skola. Samma nu som då. På vintrarna packade vi snö i håligheterna. Varför vet jag inte. Det känns ofattbart länge sen. Och ändå så nyligen.

I hörlurarna, som vanligt, mest 70-talsmusik. De är döda nu, många, som Leonard Cohen och de älskade danskarna Kim Larsen och Trille.

Huset där jag bodde på Folkungagatan är rivet sen nån gång i slutet av 60-talet, och ersatt med ett stort, fult brunt hus.

Minns i min nostalgi en bokrygg i lägenheten där, en titel i bokhyllan som fascinerade mig som liten. ”Och plötsligt är det afton”.

Långt senare i livet fick jag vetskap om att det var Nobelpristagaren Salvatore Quasimodos bok, och att dikten lyder: ”Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle - och plötsligt är det afton.”

Så vackert. Men är det afton snart, redan? Hur f-n gick det här till? När jag svänger in på Katarina kyrkogård dryper hela jag av vemod. Fast i lurarna är Kim Larsen inte ett dugg sentimental när han drar i gång sin danska version av Evert Taube: ”Så længe skuden ka' gå, så længe hjertet ka' slå, så længe solen den blinker på bølgerne blå... nej, prøv engang at forstå, at der er mange som aldrig et lysglimt ka' få.”

Vemodet viker med den tröstande insikten om att jag ju bara är en av många, många människor på jorden som känt ungefär likadant. Och både Bob Dylan och Joan Baez är i livet.

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och undrar vart alla ekorrar på Stockholms kyrkogårdar har tagit vägen. Läs även hennes krönikor om sin morfars mamma Gabriellas öde och att tappa bort sina barn, fast bara nästan.