Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-23 00:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/malin-nordgren-viss-kommunikation-funkar-battre-utan-mobilen/

Sthlm i mitt hjärta

Malin Nordgren: Viss kommunikation funkar bättre utan mobilen

Fridhemsplan 15.15.

Jag tar trean till Fridhemsplan för att lördagshandla och är sur hela vägen för att jag har glömt mobilen.

Förutom (den eventuellt sjukliga) oron för att någon närstående i livsfara håller på att försöka nå mig, plågas jag av en känsla av långtråkighet.

Beroende eller inte, förkastligt eller helt okej, men just resorna i kollektivtrafiken ter sig för mig numera oändligt långa och tråkiga utan den lilla manicken.

För att minska restiden tar jag tunnelbanan tillbaka. Jag sneglar avundsjukt på de 95 procenten av mina medpassagerare som är försjunkna i sina telefoner.

Vid Odenplan får jag sällskap på sätet av en ganska omfångsrik man, som liksom jag verkar ha köpt en hel del. Jag drar undan mina kassar för att ge plats åt hans, och åt honom. Väntar på att han ska plocka fram sin mobil, men icke.

Strax innan vi är framme vid min slutstation börjar jag fundera på en strategi för att smidigt ta mig förbi honom med alla mina påsar och hinna ut på perrongen innan dörrarna stängs.

Det hade jag inte behövt göra. Utan att jag medvetet rört en fena nickar han lite mot mig, lyfter upp sitt bagage i knät och vrider sig ut mot gången.

Är han tankeläsare? Nej, det måste ha varit de där små, små signalerna, de knappt märkbara små rörelserna, som berättar för resenärer i närheten att man snart tänker stiga av. En ordlös, omedveten passagerarkommunikation. 

Hade det funkat om vi båda suttit med våra telefoner? tänker jag.

Kanske, kanske inte. Och förresten är det ju väldigt lätt att säga ”ursäkta, men jag ska av här”.

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och irriterar sig på den evigt florerande myten om att kroppsspråket är enormt mycket viktigare än orden, byggd på en vantolkning av 60-talsforskning. (Därmed inte sagt att kroppsspråket är oviktigt.) Läs också hennes krönikor om urindoft på bussen och om kampen mot monstergranen.