Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 20:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/maria-stengard-livet-i-villafororten-ar-en-kamp-for-att-inte-verka-knapp/

Sthlm i mitt hjärta

Maria Stengård: Livet i villaförorten är en kamp för att inte verka knäpp

Stuvsta 17.20

Jag tittar kvinnan i ögonen och ler ett leende som jag hoppas ser både trevligt och igenkännande ut. För att verkligen betona hur vänlig jag är nickar jag också hastigt i hennes riktning. Blicken jag får tillbaka går från tom, via förvånad, till misstänksam. 

Det finns några grundläggande principer att förhålla sig till här i villaförorten. Till exempel bör man inte framstå som för snorkig för att hälsa på barnens fotbollstränare, kompisars föräldrar och kanske viktigast: de egna grannarna. 

Och det är här det så lätt går åt skogen för oss som är ansiktsblinda.  

Det tog tre år innan jag lärde mig känna igen våra grannar. Tror jag. Jag kompenserade genom att hälsa otroligt glatt och högt vid de tillfällen som de steg ur bilen. Då var risken minimal att jag kallt ignorerade någon som jag egentligen ville bjuda över på vin och grillat. 

Det var betydligt svårare i lekparken. Eller vid återvinningsstationen. Platser där det är helt naturligt att byta några ord eller, för att åtminstone hålla en grundnivå, säga hej. 

Det gjorde inte jag.

Min man däremot, kan känna igen ansiktet på killen som tog frukost bredvid honom på charterresan för fem år sedan. Han tog till slut tag i saken och berättade för några utvalda grannar att jag inte är en ovanligt högfärdig person, bara ovanligt dålig på att känna igen människor.

Det var kanske bra för grannsämjan men inte för min självkänsla. 

Och det är därför som jag nu, på Ica, spänner ögonen i och ler så hjärtligt jag bara kan åt en kvinna med barn i min sons ålder. Hon skulle ju kunna vara förälder till ett av barnen i hans klass. 

Om jag ska döma av blicken jag får tillbaka är hon nog inte det. 

Eller – är hon? Kanske blev hon misstänksam för att jag plötsligt är trevlig och hälsar?