Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-01 06:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/paul-hansen-draglage-mot-himlen/

Sthlm i mitt hjärta

Paul Hansen: Dragläge mot himlen

Högalidsparken 13.40.

Mellan Heleneborgsgatan och Kvastekulla kapell i Partille är det drygt 460 kilometer.  Barndomsvännen Hans Brage ska begravas och det är fem tårfyllda timmar i bilen söderöver. När jag stannar vid begravningsplatsen upptäcker jag att skylten ”Övningskörning” sitter kvar bakpå och att P-platsen är full. Hans har många vänner. Jag tar av skylten och lägger den i bakluckan.

Lotta har ställt 28 rosor framför sin makes kista. 

”Min sista gåva till dig är 28 röda rosor. En ros för varje år vi fick tillsammans.” 

Hon har bett mig säga några ord och jag har skrivit ut ett tal, övningsläst ett par gånger och nu ligger det tårskrynkligt i innerfickan på kavajen. Ceremonin är vacker. Bildspel. Musik. Totta Näslund, Ulf Lundell. Handbollsvänner, brandkårskollegor, familjen. 

Ingen präst är tillstädes, på väggen bakom den ljusbruna kistan hänger ett stort kors mer som ett default mode än liturgisk rekvisita. Men oavsett tro, eller avsaknad därav, bor de stora frågorna i dödens närhet. Kollegan Björn Wiman citerade häromveckan författaren Mikael Kurkiala. ”I en avsakraliserad värld är Gud närvarande som en frånvaro. Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.” 

Jag snyftar mig genom talet och näsdukarna ligger som tårdrypande klumpar i byxfickorna när jag sätter mig i bilen för att köra hem. 460 kilometer, fem tårfyllda timmar tillbaka. Dagen efter sätter jag den gröna övningskörning-skylten på bilen igen. Dottern behöver träna start i backe och uppfarten mot Högalidskyrkan har det rätta motlutet. 

Jag berättar för henne om begravningen, sorgen efter min vän och trafiklektionen börjar med en stillastående paus. Ett samtal om liv och död. Vi enas om att vi någonstans någon gång kommer att återförenas med de vi älskar. Sen lägger hon in ettans växel, släpper varsamt upp kopplingen och kör sakta backen upp mot Högalidskyrkan. 

Dragläge mot himlen. 

Paul Hansen är fotograf, skribent och behöver nya lameller på sin tjänstebil. Han har även skrivit om att kärleken inte har något imperfekt utan bara är ett pågående presens och funderat kring möjligheten att Karin Boye var körskollärare.