Musiken pumpar ur högtalarsystemen på lastbilarna. Vid sidan av de tiotusentals deltagarna som samlades vid starten på Norr Mälarstrand, stannade Tommy Klang stannade till och köpte en Prideflagga av den största storleken.

– Så man syns ordentligt. Så kan man hänga upp flaggan på sitt balkongräcke sen, det ska jag göra ikväll.

Per Ekström och Anders Lindqvist har varsin regnbågsfärgad fjäderboa och brunbrända överkroppar pudrade med glitter.

– Känslan är ju fantastisk, den är underbar, man får en liten kick av att vara med i paraden varje år, säger Per Ekström.

– Att kunna vara sig själv och uttrycka sig, och så tänker folk att, hur klär ni er? Men det är också ett tecken på att såhär kunde man inte gå runt för 20 år sen, alls. Det är lite maskerad, men också en manifestation med allvar i, säger Anders Lindqvist.

Paraden slingrade sig långsamt fram de fyra kilometerna från Stadshuset till Östermalms IP. En halv miljon personer beräknades titta på längs vägen. Margareta Rönnbäck var på plats med sin son Johan Eidstrand och hans pojkvän Kenny Renes. 

– För att jag är en stolt förälder till en älskad son. Man vill visa uppskattning, glädje och positivitet. Det är tredje året vi är här, säger Margareta Rönnbäck.

– Det är en dag man ser fram emot varje år. En dag då Stockholm tas över av oss på något sätt, säger Johan Eidstrand.

Mitt i paraden finns Prideveteranen Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson. Han dricker rödbetsjuice som matchar hans paradkläder i värmen.

– Om jag skulle spilla. 

Många dras till hans rosa vespa och vill ta en bild.

– Jag är väl en klenod här. Jag har varit med sen starten. Men 1981 när vi hade Homoveckan så buade dom åt oss. Då var vi kanske 250 stycken som var med. Nu är det bara glädje och kärlek. För varenda liten gaykille eller gaytjej som man kan hjälpa är man glad. När jag var ung var det Elton John som man visste var gay ungefär. Det fanns inga förebilder.

Läs mer: ”Pridefestivalen har äntligen gett oss en röst”