De ville med egna ögon se hur tiggarna i Stockholm lever i sitt hemland. Därför reste socialtjänsten till Rumänien. Camilla Ströberg och Pertti Koistinen är fortfarande omtumlade över vad de sett. ”Verkligheten var ännu värre än i DN:s artiklar,” säger Pertti Koistinen.
Snart är det vinter och socialtjänsten ställs återigen inför problematiken kring hemlösa EU-medborgare som riskerar att frysa ihjäl på stadens gator. Antalet hemlösa EU-medborgare i Stockholm har ökat dramatiskt. Samtidigt har socialtjänstens kostnader för nödlogi och hemresor till gruppen skenat. Men socialsekreterarna har begränsad kunskap om tiggare.
Det var en av anledningarna till att Camilla Ströberg, EU-samordnare på socialtjänstens uppsökarenhet, i juni ansökte om medel för en studieresa till Rumänien, dit 90 procent av alla hemresor som bekostas av socialjouren går. Tjänstemännen reste först till huvudstaden Bukarest och sedan till industristaden Pitesti, i princip samma resa som DN gjorde i mars i år under arbetet med reportagen om tiggarna från byn Malu Vinat utanför Pitesti.
– Vi hade ingen koll över huvud taget tidigare. Vi visste varken var personerna kom ifrån eller vilka förhållanden de levde under. Vi hade sett att de flesta kom från Rumänien, men ska vi jobba med en målgrupp så måste vi veta mer. Vi åkte ned för att se hur de har det och om vi kunde hitta en samverkanspartner där nere, säger Camilla Ströberg.
Representanter från socialtjänsten i Bukarest tog först med dem till romska bostadsområden i huvudstadens förorter. Pertti Koistinen är berörd över vad han såg.
– De bodde i fallfärdiga höghus som saknade fönster. Bredvid höghusen fanns små plåtskjul som folk levde i, ja ungefär som en kåkstad. Längs en stor värmeledning som läckte varmluft hade folk satt upp presenningar som de levde under. Som uppsökare på socialtjänsten har jag ju sett hur de bor här i Stockholm, men det här var snäppet värre. Här bor de ju bara tillfälligt, men det där, det var ju deras året runt-boende.
Studieresan fortsatte sedan åtta mil norrut till industristaden Pitesti. De flesta hemresor som socialjouren betalar för gruppen tiggare som befinner sig i nöd i Stockholm går just dit. Pertti och Camilla berättar hur en romsk by med väsentligt lägre levnadsstandard dök upp när de avvek från stora vägen och körde en bit. Chauffören som de hade hyrt ville först inte köra in i byn.
– Han förstod inte vad vi skulle dit att göra. Inte tolken heller, säger Camilla Ströberg och ler.
Kan du beskriva vad du såg?
– Det såg ut ungefär som när jag var barn i efterkrigstidens Finland. Folk som eldade. Hästar som drog timmerstockar i sakta mak. Men husen var ju i mycket sämre skick än i min by i Finland. Vi talar om ett hopplock av bråte snarare än hus.
– De fick vatten från brunnar och eldade med ved för att få det varmt, berättar Camilla Ströberg.
I byn fanns också några hus som var i betydligt bättre skick än de andra. Det var hus under ombyggnad som tillhörde romer som hade varit utomlands och arbetat.
– Pengarna de handskas med i byn kommer utomlands ifrån genom att de jobbar eller tigger.
Alla är medvetna hur den här rörelsen från landet går så det finns inga hemligheter på så vis, det är bara att resurserna fattas på hemmaplan, säger Pertti Koistinen.
Camilla Ströberg:
– Frivilligorganisationen som visade oss runt berättade att romernas livskvalitet hade förbättrats sedan de fått möjlighet att åka utomlands och tjäna pengar. Men jag vill poängtera att det inte bara är romer som åker utomlands för sin försörjning utan det gäller personer från hela Östeuropa. Det ser vi också här i Stockholm.
Förstår du att människor som kommer de trakterna väljer att resa till Stockholm för att tigga?
– Ja, det förstår jag. De försöker få medel till att få sitt familjeliv att fungera på hemmaplan. De tigger och åker hem för att träffa barnen för att sedan åka i väg igen, annars får de inte mat på bordet.