I september hade Bio Rio nypremiär i ny regi. Direktören för det hela är filmbolaget Indio, som numera sköter alltifrån filmvisning till bar och restaurang Rio. En udda kombo kan tyckas, men flerårig erfarenhet från Indio på Kocksgatan (som fick en 3:a av Krogkommissionen i oktober 2015) lovar gott.

Liksom på Indio är Rios meny inspirerad av Nikkei-köket, ett skönt äktenskap mellan japansk och peruansk matlagning, med tonvikt på rå fisk. Vi drömmer om ultrafräsch ceviche och fint skuren, pinfärsk sashimi medan vi promenerar längs Årstavikens strand kantad av gråtande pilträd, lyckligt ovetande om vad som väntar oss.

Vi inleder kvällen med en Sour (140 kr), en variant på den peruanska drinken Pisco sour, där det sydamerikanska destillatet ersatts av rom och tequila, i sällskap av miso som ger sälta och fyllighet och balanserar den syrliga äppeljuicen.

Nori och lök (95 kr) är en fingervänlig smårätt på tempurafriterad silverlök, sjögräspapper och rispapper. Det ser inbjudande ut och frasar fint men smaken av inte helt fräsch frityrolja och mesig soja- och chilimajo förtar det hela. Kanske lite otur tänker vi och sätter pinnarna i Spicy lobster (120 kr), bitar av friterad maki som dessvärre består av kletigt, överkokat sushiris, utan vare sig smak av hummer eller den utlovade rocotochilin. Ett glas fruktig vit pecorino från italienska Abruzzo är bra, men räcker inte på långa vägar som kompensation.  

Nikkei-misosoppa med bland annat shiitakesvamp (55 kr) är inte den svampbuljong som man förväntar sig. I stället smakar den koksalt med citronsaft och socker. I skålen simmar små bitar av svamp, en halv citronskiva och några korn canchamajs. Av den utlovade rocotochilin märker vi icke heller här några spår.

Nordisk sashimi (145 kr) är vid ett av våra besök godkänd, vid ett annat tillfälle ser rätten direkt oaptitlig ut: halvfriterat, segt fiskskinn som luktar illa, trådig torsk, en bit röding som är lös i köttet och lav som passar bättre i adventsstaken. Då hjälper det föga att pilgrimsmusslan smälter i munnen. Vad ”skogsoljan” och yoghurten ska tillföra övergår vårt förstånd.

En avdelning i menyn utgörs av anticucho, enklare grillspett som härrör från Anderna där de vanligen består av köttbitar. På Rio finns vego- och skaldjursspett. Pilgrimsmussla (95 kr) är två spett med ett par tre skivor vardera av mussla utan grillyta, en klick mesig chilimajonnäs, granskottsolja och ett litet rischips ovanpå men skaldjurssmaken är det inget fel på.  

Vissa dagar är köket habilt, andra rent amatörmässigt. Personalen är genomgående vänlig och tillmötesgående men serveringen är ibland förvirrad.

Lammracks (90 kr) är två små racks som marinerats, rullats i en kryddblandning med ton av aromatisk peppar och sedan grillats lagom länge, köttet har fin stekyta och rosa kött. Det gäller också wagyubiff (150 kr) även om den påminner mer om vällagad flankstek än japansk lyxkossa. Tillbehören salsa verde, brynt smör och sojamajo kan kompletteras med arroz verde (120 kr), en liten skål med rätt så lyckad blandning av sofritoris, en rejäl dos koriander, puffat ris och kimchisesam. Inte helt fel att skölja ner med till exempel glas från Beaujolais eller Rhône. 

Bland sidorätterna finns också kålsallad (50 kr), med fräscht hyvlad fänkål, grönkål och rädisa i en lätt dressing på ponzufläder. Salladen får frasighet från strösslat puffat ris.

Den som är sötsugen är hänvisad till minichurros (140 kr), dåligt friterade degbitar täckta med chokladsås och kondenserad mjölk, så söta att tungan skrynklar sig.

Vissa dagar är köket habilt, andra rent amatörmässigt. Personalen på Rio är genomgående vänlig och tillmötesgående men serveringen är ibland förvirrad och under ett par timmar möter vi fyra, fem personer. 

Lokalen i funkisstil inger en ”Vår tid är nu”-känsla med vackra väggpaneler i trä från 1940-talet och stora fönster mot vattnet men den nakna skönheten har ett pris – förfärligt dålig akustik. En klassisk kvartersbiograf som Bio Rio förtjänar betydligt bättre. 

Läs fler av Krogkommissionens tester