Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 07:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/sa-ska-brunnsviken-kunna-bli-badstrand/

STHLM

Så ska Brunnsviken kunna bli badstrand

Katarina Luhr testar Brunnsvikens vattenstatus, nu ska både avloppsläckor, föroreningar och övergödning stoppas för att göra viken till lekplats för fiskar och i framtiden ett strandbad.
Bild 1 av 2 Katarina Luhr testar Brunnsvikens vattenstatus, nu ska både avloppsläckor, föroreningar och övergödning stoppas för att göra viken till lekplats för fiskar och i framtiden ett strandbad. Foto: Jonas Lindkvist
Aluminiumbehandling ska binda fosfor vid botten. Cirka tio kilo aluminium krävs för att binda ett kilo fosfor.
Bild 2 av 2 Aluminiumbehandling ska binda fosfor vid botten. Cirka tio kilo aluminium krävs för att binda ett kilo fosfor. Foto: Jonas Lindkvist

Stockholm har landets mest övergödda vatten. Brunnsvikens botten ska nu behandlas med aluminium för att hålla fosfor och kväve i schack. 

– Vi hoppas att Brunnsviken ska bli en fin lekplats för fiskar och så småningom även badstrand, säger miljöborgarråd Katarina Luhr (MP).

Jessica Ritzén
Rätta artikel

Det luktar svavel om leran som just fiskats upp från Brunnsvikens botten. Ett halvmeter långt sedimentprov bär årsringar som skvallrar om historiska synder från ett helt århundrade. Varje år läggs några tiondels centimeter botten till sedimentet.

– Det är lite Mordor över det. Det luktar av svavelväte, en effekt av att det är för lite syre på botten, säger Andreas Brutemark, naturmiljökonsult på Calluna som regelbundet provtar Stockholms sjöar och vatten.

Lertuben är ett lodrätt snitt av allt som dumpats i viken genom decennier. I botten finns tungmetaller som arsenik och bly från sekelskiftesindustrier som aldrig bryts ned. Fosfor och kväve runt provets mitt minner om när avloppsvattnet helt orenat spolades ut i Stockholms vikar. Toppen av tuben avslöjar dagens miljösynder, främst orsakade av en ökad befolkning, växande avloppsvolymer, ökad biltrafik och lokala miljögifter som giftiga båtbottenfärger.

– Stockholm var känd som den smutsigaste staden i Europa. Det är många gamla miljösynder i bottnarna. Man trodde att vattnet tog hand om smuts på ett magiskt sätt. Det finns en film där man tipsar om att bästa sättet att bli av med aluminiumburken är att göra ett hål i den så sjunker den snabbt, säger Katarina Luhr (MP), miljöborgarråd som är med på provturen.

Det luktar svavel om lersörjan som täcker Brunnsvikens botten vilket är ett tecken på syrebrist.
Det luktar svavel om lersörjan som täcker Brunnsvikens botten vilket är ett tecken på syrebrist. Foto: Jonas Lindkvist

Provtagarbåten skär genom Brunnsvikens vatten som är en brun och grumlig spegling av provet. Tyvärr är den också en spegel av Stockholms sjöar och vikar. Majoriteten är övergödda, förorenade och når varken god kemisk eller ekologisk status.

Miljöborgarrådet får testa siktdjupet i viken med en vattenkikare. Redan vid 1,8 meter försvinner mätskivan ur sikte. Drömmen om att göra viken till badplats lär dröja uppemot tio år, uppskattar Katarina Luhr.

Vattnet är grumligt och kraftigt övergött på grund av stort överskott av både fosfor och kväve. Mest fosfor läcker från botten. Den interna belastningen leder till en ökad planktonproduktion som äter upp syret på botten. När botten dör, försvinner även fisken.  Brunnsviken har 13 registrerade fiskarter, som abborre och gädda. 

–  Men undersökningar har visat att det är svårt för fisken att vistas från bottendjup på 14 meter upp till 6 meters djup. Det är syrefritt och så dålig situation på botten att fisken inte kan leva där, säger Andreas Brutemark.

Övergödningen påskyndar även algblomningen och hindrar solljuset att nå botten. 

– Vi gör bottenfaunahugg. På en levande botten hade man hittat djur, vi kan inte hitta något liv alls. Inte ens en mussla eller fjädermygga, säger Andreas Brutemark.

Brunnsviken är ett av de vatten som nu ska renas enligt stadens vattenprogram. Övergödningen ska stoppas både från land och från botten. 

För att hindra införseln av nya näringsämnen har man kontrollerat avloppssystemen runt sjön och planerar en ny dagvattenrening vid Stallmästaregården och även på Solnasidan för att ta hand om föroreningar från vägar som däckspill, oljerester och mikroplaster. 

Men den verkliga övergödningsboven lurar på botten som ska behandlas med aluminium för att binda fast fosforet. Kemikalien polyaluminiumklorid tillsätts i vattnet eller harvas ner i botten. Långsjön, Flaten och Trekanten har redan behandlats och nu står Brunnsviken, Magelungen och Drevviken på tur. Därefter ska bland andra Orlången och Trehörningen i Huddinge fällas. 

– I Flaten är siktdjupet nu 6 till 7 meter ungefär så det är en kraftig förbättring, men det varierar över året, säger Andreas Brutemark. 

Linda Kumblad, forskare vid Östersjöcentrum, som sedan 2011 arbetat med att rena Björnöfjärden utanför Ingarö.
Linda Kumblad, forskare vid Östersjöcentrum, som sedan 2011 arbetat med att rena Björnöfjärden utanför Ingarö. Foto: Foto BalticSea2020

Det kan verka bakvänt att lägga metall på en botten redan fylld av giftiga tungmetaller men enligt forskare ger behandlingen bara en skjuts åt en naturlig process.

- Man tillför aluminium till det som redan finns naturligt i sedimenten. Eftersom tillförseln av fosfor till vattnet från det omgivande området varit mycket större än tillförseln av bindande ämnen som aluminium under samma period, kan man behöva tillsätta mer bindande ämnen för att återfå balansen. Aluminiumbehandling är den metod som använts mest för att stoppa den interna belastningen, säger Linda Kumblad, forskare på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet.

Hon har framgångsrikt lett projektet Levande kust i Björnöfjärden utanför Ingarö där man snabbt såg effekt av aluminiumbehandling av bottensedimenten.

Hon menar att debatten inte handlar så mycket om huruvida man ska använda aluminium eller någon annan metod, utan snarare om det är mödan och kostnaden värd att ta sig an den interna fosforbelastningen för att rena hav och vikar.

– I Björnöfjärden såg vi förbättringar direkt, efter ett halvår hade vi halverat tillgången på fosfor i vattnet. Inte bara vattenkvaliteten har förbättrats utan hela ekosystemet håller på att återhämta sig. Man kan göra åtgärder på land under väldigt lång tid utan att se någon effekt alls.

Markus Möller, miljöövervakare på Calluna, visar miljöborgarrådet Katarina Luhr (MP) hur Brunnsvikens vatten mår under ytan.
Markus Möller, miljöövervakare på Calluna, visar miljöborgarrådet Katarina Luhr (MP) hur Brunnsvikens vatten mår under ytan. Foto: Jonas Lindkvist

Fiskarna har också upptäckt det klarare vattnet.

– Nu börjar strömmingen komma tillbaka, plötsligt får vi fisk i näten även på mellandjupa bottnar på 8 till 10 meter. Där var det syrefritt förut. Vi har också sett en halverad algtillväxt i Björnöfjärden efter alla åtgärder.

Det finns inga tecken på att exempelvis fisken förgiftas. Det tillsatta aluminiumet finns bundet i sedimentet och är otillgängligt för levande organismer.

– Om det finns mycket aluminium löst i vattenmassan är det risk för en toxisk effekt. Men aluminium kan bara förekomma i lös form om det är väldigt surt eller basiskt. I försurade sjöar löser det naturliga aluminiumet i sedimenten ut sig och hamnar i vattenmassan och kan förgifta fisken. Men sannolikheten att Brunnsviken ska bli så sur är väldigt liten.  

Hon är lika övertygad som övriga experter att behandlingen inte hjälper om man fortsätter fylla på med näringsämnen från land.

– Det är jätteviktigt att man stoppar näringstillförseln från området omkring viken. Annars bygger man snart upp ett nytt förråd av fosfor som kan läcka tillbaka. Man får en ny gammal synd. Därför måste man göra både och, säger Linda Kumblad.

Läs mer: Så ska Brunnsviken bli badplats