Eremiten. Det är tydligen mitt årskort enligt den gamla ockulta vishetsläran tarot. Detta enligt en vän som läser i tarot och som i januari spådde mitt 2019. 

Så trist, tänker jag när jag läser om kortet som representeras av ”den filosofiske vise mannen vars universella princip är att lyssna inåt, komplettera det som saknas och att ta tid för sig själv i stillhet”. 

Jag trotsar korten samma kväll och går på en minglig fest, fast jag inte alls har någon lust. Jag är en social person, ingen eremit. 

Men så går månaderna och något händer. Jag tackar nej till fest efter fest, spenderar allt fler helgkvällar hemma och kommer på att jag verkligen gillar att umgås med mig själv. Ibland går det dagar utan att jag knappt träffar en människa och det bekommer mig inte. Och när jag scrollar på Instagram och ser filmer från festerna jag missar och inser hur nöjd jag är att jag inte är där förstår jag att eremiten på allvar har mig i sitt våld. Jag har blivit en osocial, trist människa genomsyrad av JOMO, Joy of missing out, – motsatsen till det omtalade FOMO, Fear of missing out.  

Fast något annat händer också längs min förvandling till eremit. När jag inte längre socialiserar lika mycket som förr måste jag värna om tiden när jag gör det. Och människorna jag då träffar. För när jag sparar på mitt sociala jag har jag mer att ge dem. Och jag ser dem faktiskt på ett litet annorlunda sätt än tidigare. Med mer närvaro och medkänsla – tydligen även det signifikativt för eremiten.

Så himla trist är det inte att vara eremit ändå. Dessutom var det ju bara ett årskort min tarotvän drog. Inte ett livskort. Och min tillvaro som eremit är ju snart redan i halvlek.  

Sofia Edgren är reporter på DN Stockholm. När hon är på socialt humör går hon gärna på någon av Södermalms alla våriga uteloppisar. Mer för stämningen än shoppingen. Läs även hennes krönika om höstångest som ersätts med klimatångest.