Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Stockholms skilda världar blir extra tydliga vid jul

Klassklyftorna växer sig allt större. Och skillnaderna mellan de som har och de som saknar blir extra tydliga vid jul. DN har följt stockholmarna som lever i samma stad – men i helt olika världar.

Stockholms skilda världar
Del 1 

Nästa del: Robert, 25, har råd att dela med sig.

Hemma hos småbarnsmamman Carola, 42, i Skarpnäck har julklapparna legat under granen i veckor, men vad som finns i dem kommer att bli en överraskning även för henne. De var redan inslagna när hon hämtade ut dem på Elisabethgården, Frälsningsarméns mottagning för ekonomisk hjälp. Nu är dock klisterlapparna som fanns på paketen, ”4-åring” och ”11-åring”, utbytta mot barnens namn.

– Alla barn önskar sig leksaker i present, men det finns inte på tapeten. När jag köper presenter är det kläder, det är vad de behöver. Och mina barn är tacksamma oavsett eftersom de inte är så vana vid att få saker, säger Carola.

Klyftorna mellan de rika och fattiga i Stockholm växer. Runt 16.000 barnfamiljer i Stockholm lever i ekonomisk utsatthet, enligt en kartläggning som gjorts av Stockholms stad. Medelinkomsten i stadens rikaste stadsdel är fyra gånger så hög som i den fattigaste. I början av 1900-talet var skillnaden drygt två gånger så hög.

Maria Grosshög, handläggare på Frälsningsarmén, kontrollerar legitimationen på alla som kliver in och kryssar av namnet på listan innan husmor Mona Johana förbereder presentkorten och presenterna.

– Vill du ha bröd också? undrar Mona medan hon packar allt i stora papperspåsar.

De flesta tackar ja.

Foto: Jonas LindkvistHusmor Mona vilar fötterna efter att ha delat ut klappar till behövande familjer på Elisabethgården, Frälsningsarméns mottagning för ekonomisk hjälp. Foto: Jonas Lindkvist

Vi befinner oss i Frälsningsarméns lokaler på Observatoriegatan i Vasastan, i en något sliten, hemtrevlig lokal som luktar kaffe och lussekatter. Här får hundratals människor hjälp i jul. Vissa av dem lever på gatan och kämpar med missbruk, deras livssituation avtecknas i ansikte och kläder. Men hos många av dem vi möter är fattigdomen inget som syns utanpå.

Carola från Skarpnäck är bara en av många ensamstående mammor som sökt sig hit. För henne har fattigdomen gått i arv.

– Min mamma var ensamstående med fem barn. I efterhand har jag förstått att hon kämpade lika mycket som jag gör. Men även om det kunde vara kaos hemma, så var hon alltid jättenoga med julen. Det var som ett sagoland. Jag växte upp utan frukt, men på julafton fanns det alltid en stor skål med all världens frukter.

Det är en tradition hon försöker föra vidare. Hon har pyntat och bakat i flera veckor, för att slippa stressa dagarna innan jul.

Carola flyttade till ett ungdomshem i tidiga tonåren. Hon säger att hon skulle ”avprogrammeras”:

– Jag fick lära mig att gå upp på morgonen, gå till skolan, laga mat, diska – allt det som jag inte fick med mig hemifrån.

När hon var 19 föddes hennes första son, Kevin.

– Det var det bästa jag gjort. Som ung mamma orkar man mycket mer. I dag har jag inte längre energi att klättra i träd, som man gjorde då. Men han har nog alltid förstått att det har varit kämpigt för mig att få ihop alla bitar.

Tidigare jobbade hon som fritidsledare, men har nu varit sjukskriven till och från i flera år, och då växelvis levt på a-kassa, sjukpenning och försörjningsstöd.

För att klara vardagen köper hon kläder och möbler begagnat. Mat inhandlas på lågprisbutiker, och ”det spelar ingen roll om köttet är från Sverige, Irland eller är halal, så länge det mättar mina barns magar”, som hon utrycker det.

Det innebär också att det inte finns utrymme för oförutsedda utgifter. När hennes yngsta i höstas fick löss på förskolan blev hon tvungen att hålla kvar honom hemma hela veckan, eftersom hon inte hade råd att köpa lusmedel.

– Det är jättedyrt och jag hade inga pengar kvar den veckan, säger Carola tyst.

– Det är min verklighet.

Foto: Jonas Lindkvist

 

Jag har aldrig sett mig själv som fattig. Min mamma gav mig så mycket hon kunde, trots att hon kanske inte kunde köpa kläder till sig själv på 10 år.

 

Carolas äldsta son, Kevin Faye, är 23 år gammal och jobbar inom restaurangbranschen. Det mesta av fritiden går till att sjösätta en musikkarriär. Vi träffar honom på en ledig dag i lägenheten i Hökarängen, som han delar med en av sina bästa kompisar.

Han lyser upp när vi pratar om Carola.

– Det var mamma som gav mig musiken. Hon sjöng alltid och fick mig att älska musik. Det var vår grej, säger Kevin.

I dag lever han i en helt annan tillvaro än den han växte upp i. Men bakgrunden har färgat honom, på gott och ont.

– Jag kan bli så förbannad när man snackar med andra i sin ålder som sitter i 4-miljoners lägenheter och bara: ”Jag fick den av mina föräldrar.” Då vill jag bara skrika: ”Du vet ingenting om livet.”

Under barndomstiden i Bagarmossen hade alla som han umgicks med lika lite, men när han i lågstadiet började på Kulturama, en konstnärlig skola i Hammarbyhamnen, blev skillnaderna tydliga.

När de nya klasskompisarna hittade på saker efter skolan åkte han hem eftersom SL-kortet bara var giltigt under skoltid.

– Jag kände mig väldigt utsatt, pratade annorlunda, klädde mig annorlunda. Mamma har berättat att jag grät varje dag när jag kom hem från skolan.

– Men i dag ser jag morsans beslut att sätta mig på Kulturama som min räddning. Många av dem jag växte upp med sitter inne i dag, men jag hittade något annat. Mycket beror också på att pappa alltid har pushat mig att kämpa och lyckas.

Fotbollen blev ett andningshål, men också ännu en plats där skillnaderna mellan de som har och de som saknar blev tydliga.

– Av femton fotbollsläger åkte jag på ett. Man kom alltid hem med lapparna men jag visste ju att det inte skulle gå. Det var bara så det var.

Samtidigt går det inte att jämföra med den misär som han såg när han under några månader bodde i South Central, ett socialt utsatt område i Los Angeles, medan han pluggade på universitet med ett fotbollsstipendium. Grannarna var gängmedlemmar och tunga drogmissbrukare.

– Det var ett totalt kaos. Man kan vara utsatt även i Sverige, men det går inte att jämföra med hur det var där. Här har nästan alla möjligheter att ta sig fram oavsett bakgrund. Jag tror på att om man fortsätter kriga så kommer det en bättre tid, säger Kevin.

– Jag har aldrig sett mig själv som fattig. Min mamma gav mig så mycket hon kunde, trots att hon kanske inte kunde köpa kläder till sig själv på 10 år.

I dag försöker han hjälpa henne så mycket han kan, och hon tillåter.

– Hon brukar fråga: Hur har du det? Behöver du pengar? När jag vet att hon inte ens får ihop det till hyran varje månad. För det är så djupt rotat att det är föräldern som ska ta hand om barnet, inte tvärtom.

Hjälpbehovet har ökat, enligt Irene Hallberg, verksamhetsansvarig på Elisabethgården. Hon har inga siffror att underbygga sitt påstående med, utan baserar uppgifterna på det dagliga arbetet.

Det är en känsla som kommer sig av att hjälpinsatserna avslutas när personalen måste gå hem från jobbet och telefontiden löper ut, inte när telefonen slutat ringa.

För den slutar inte ringa.

– Vi blir aldrig klara. Jag upplever att det finns oerhört stora kontraster i samhället i dag. Man ska tänka på att det inte är någon speciell sorts människa som kommer hit. Det kan drabba vem som helst, som blir arbetslös eller sjuk, säger Irene Hallberg.

För att kunna hjälpa så många som möjligt har man satt en gräns på tre jular i följd per hushåll. Man kan dock fortfarande söka annan hjälp under året.

Det finns en föreställning om att fattiga människor är fattiga för att de inte klarar av att sköta sin ekonomi, säger Anna Angelin, docent i socialt arbete vid Lunds universitet, som just nu arbetar i ett forskningsprojekt för Världsbanken i Riyadh.

– Många tror att människor som lever på socialbidrag har det relativt bra. Men det är stort sett omöjligt att ha en dräglig levnadsnivå med försörjningsstöd, låg a-kassa eller låg sjukpenning.

– Det är också svårare att vara fattig i tider när samhället i övrigt har en ekonomisk uppgång, då ökar avståendet till vad som anses vara en normal levnadsstandard. Du saknar saker som räknas som normala och det finns ett element av skam.

Anna Angelin är kritisk till det som hon beskriver som en ”glidning” mot att ideella organisationer står för en allt större del av människors basbehov.

– De ideella krafterna ska bidra med en guldkant och socialt stöd, men man ska aldrig behöva vända sig till en organisation, det vill säga godtycklig hjälp, för livets nödtorft. Ändå ser vi att det många gånger är det som människor behöver hjälp till: blöjor, barnmat, vinterjackor.

Foto: Jonas LindkvistVid julen ställs allt på sin spets. Det är en högtid som förknippas med god mat och julklappar, men för många är hushållskassan lika skral som alltid.

Ett sätt att underlätta för utsatta familjer vid jul vore till exempel att undanta barnbidraget från beräkningen för försörjningsstöd (vilket i praktiken innebär att socialbidraget sänks motsvarande barnbidraget), menar hon.

– Det är politiskt en väldigt död fråga. Enkelt utryckt vinner man inte val genom att säga att man vill förbättra för bidragstagare, säger Anna Angelin.

Nästa gång vi träffar Carola är det på Skarpnäcks stadsdelsförvaltning, där hon ska träffa kommunens budget- och skuldrådgivare för att prata skuldsanering. Hans Lundqvist visar in Carola och hennes boendestödjare Anna Becker (boendestöd är individanpassat stöd utifrån behov som beviljas enligt Socialtjänstlagen) till ett litet rum bakom receptionen.

Det är en av vinterns kallaste dagar och med jämna mellanrum hörs ett dovt muller från tunnelbanetågen som passerar utanför fönstret. Carola behåller jackan på.

Vid ett avlångt vitt konferensbord, kalt så när som på ett paket näsdukar, går Hans Lundqvist lugnt och metodiskt igenom varenda vrå av Carolas ekonomi med hjälp av en checklista: inkomster, skulder, barnbidrag, räkningar, sjukhusräkningar ...

– Hur ser du på hushållsekonomin, känner du att den jagar dig? undrar Hans Lundqvist när siffrorna är nedtecknade.

Carola nickar:

– Pengarna räcker knappt.

Anna Becker rycker in och trycker på att Carola nästan förlorade dagisplatsen till sin yngsta när hon inte kunde betala räkningen. Efter att Anna ringt och vädjat till kommunen bestämdes det att han fick gå kvar, eftersom det var för barnets bästa.

– Då var du helt knäckt, ekonomin går ju inte ihop, säger hon och vänder sig mot Carola.

Hans Lundqvist nickar och samlar ihop sina papper:

– Det låter som att du ligger under normen.

– Men jag måste räkna lite till.

Foton i text: Jonas Lindkvist

Ekonomisk utsatthet

Cirka 16.000 barnfamiljer i Stockholm lever i dag i ekonomisk utsatthet.

Fakta. Klyftorna växer

Den socioekonomiska segregationen i Stockholm växer: medelinkomsten i stadens rikaste stadsdel (Södra Ängby) är i dag fyra gånger så hög som i den fattigaste (Rinkeby).

Andelen hyresrätter har minskat från 62 till 40 procent åren 1998–2014, framför allt i dyra områden.

Den sociala ojämlikhetens konsekvenser framgår också när hälsan mäts hos de allra yngsta. Bland treåringar i Rinkeby-Kista är tandkaries 13 gånger vanligare än på Kungsholmen.

På Norrmalm och Östermalm går 94 procent av eleverna ut grundskolan med behörighet till nationella program på gymnasiet. I Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta är siffran 78 procent.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.