Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
I skogsdungen i Hagsätra sjöng Veronica Durango som liten, här var hon fri. Terrorattacken på Drottninggatan har fått henne att återta den trygghet som hon en gång kände här.
I skogsdungen i Hagsätra sjöng Veronica Durango som liten, här var hon fri. Terrorattacken på Drottninggatan har fått henne att återta den trygghet som hon en gång kände här. Foto: Thomas Karlsson
STHLM

Terrorattacken blev en vändpunkt för Veronica

Niclas Carling tar fortfarande omvägar för att undvika lastbilar.

Besarta Gashi är nervös för vad hon ska säga till den åtalade i rätten. 

För Veronica Durango blev det vändpunkten som gjorde att hon vågade sjunga igen.

Ett år efter terrorattacken återser DN:s Måns Mosesson och Thomas Karlsson tre vittnen från Drottninggatan.   

Snickaren Niclas Carling var mer peppad på att bli skådespelare än någonsin. 

Han hade precis agerat statist i det som skulle bli den fjärde säsongen av tv-serien ”Bron”, spelat en dansk polis som var med i jakten på en mördare. Det hade varit inspirerande att se arbetet bakom kameran på en så påkostad produktion. 

Den 7 april 2017 kom han till Stockholm för att vidareutbilda sig, han skulle gå en kurs i skådespeleri. Han letade efter hotellet på Drottninggatan när han märkte hur en man försökte forcera ett stort betonglejon med en lastbil. 

Mannen drog en mask över ansiktet och började köra fort ner för gatan.

Sedan blev det som det blev. 

I stället för att nöta replikskiften sprang Niclas ned på blodig asfalt, såg syner han inte visste fanns. 

I stället för att träna mimik låg han vaken på en hotellsäng och lyssnade på polisens helikoptrar hovra utanför fönstret.

Han saknade sin son och sin dotter, det var den enda känslan. 

Så fort tågen började rulla igen åkte han hem till Kungsbacka, söder om Göteborg, han struntade fullständigt i kursen. 

– Det fanns inget intresse för det alls längre. Drottninggatan förstörde hela skiten.  

Snickaren Niclas Carling var i Stockholm för att gå en kurs i skådespeleri när han fick syn på lastbilen på Drottninggatan.
Snickaren Niclas Carling var i Stockholm för att gå en kurs i skådespeleri när han fick syn på lastbilen på Drottninggatan. Foto: Thomas Karlsson

En vecka efter terrorattacken gick den gamla värmepannan sönder. Veronica Durango installerade en ny, som när den började värma vattnet avgav en distinkt doft. 

Hon satt i soffan och tittade på film när hon plötsligt kände det: bensin, avgaser, kemikalier, minnen av lastbilen. 

Panikattacken kom fort. Hon kände hur armarna slutade svara, därefter benen, hon kunde inte längre andas.

Med den sista kraft hon kunde uppbåda tog sig Veronica ut på gräsmattan.

Hon stod alldeles stilla och andades den friska vårluften, kände det blöta gräset mellan tårna.

Hon påminde sig själv om hur det trots allt var: hon fanns fortfarande kvar.

Hon hade varit i ett tufft läge i livet, utbränd och sjukskriven, när hon gick längs Drottninggatan. Hon hade hoppat undan just som lastbilen passerade, hon hade klarat sig, hon levde. 

Överlevde. 

– Det låter konstigt. Men Drottninggatan fick mig att våga leva på riktigt igen.

Veronica Durango hade inte tagit en ton på över 30 år. Nu tar hon lektioner hos en sångcoach och arbetar på en egen låt.
Veronica Durango hade inte tagit en ton på över 30 år. Nu tar hon lektioner hos en sångcoach och arbetar på en egen låt. Foto: Thomas Karlsson

En månad efteråt började Besarta Gashi allt oftare tänka att barnet i hennes mage hade tagit skada. 

Hon hade varit i stan för att köpa bekväma skor – hon skulle snart föda sitt tredje barn och lågskor skulle nog göra den sista tiden mer dräglig.  

Attentatet på Drottninggatan

Strax innan 15 på eftermiddagen den 7 april 2017 får polisen larm om att en man kör på människor med lastbil längs Drottninggatan. 

Fem människor avlider till följd av attacken, många fler skadas. 

Rättegången pågår just nu Stockholms tingrätt, i målet ingår cirka 150 målsäganden. 

Domen mot den misstänkte gärningsmannen Rakhmat Akilov väntas komma före midsommar. 

Lastbilen missade Besarta och hennes nioåriga dotter just som den dundrade in i varuhuset Åhléns och fattade eld.

De hade tagit sig därifrån, hem till mamma i Täby, men Besartas stress och oro avtog inte.       

Tvärtom ökade den i takt med att magen växte.

Var det så att barnet inte längre rörde sig där inne? 

– Jag började få tankar om att jag skulle få missfall. Tänk om någonting hade hänt för att jag sprang så mycket och fick panik, tänk om barnet hade kommit i kläm. Eller att navelsträngen hade virat sig runt halsen.

Terrorattacken fick den gravida Besarta Gashi att oroa sig för barnet i sin mage.
Terrorattacken fick den gravida Besarta Gashi att oroa sig för barnet i sin mage. Foto: Thomas Karlsson

Samtidigt låg Niclas Carling i sin säng, fortfarande oförmögen att resa sig.

De veckor då det var hans tur att ta hand om barnen fick hans syster och mamma hjälpa till. 

De sa att pappa var i väg på något bygge och arbetade.

Niclas försökte få ett sjukintyg från vårdcentralen, men upplevde att läkarna där inte tog honom på allvar. De ville starta en utredning för att avgöra om han mådde tillräckligt dåligt för att bli sjukskriven.

Niclas var för uppgiven för att kämpa. 

Nästan hela dagarna var jag irriterad, paranoid. Jag litade inte på mina arbetskamrater.

Han fick sömnpiller av vänner i stället, levde på sparade pengar i mörklagda rum. Blev allt mer mager och tärd.

– Jag bara stirrade upp i taket. Jag var så trasig, det var så mörkt.  

Efter två månader tvingade Niclas sig själv till jobbet.   

– Men det funkade inte. Jag gick runt och irriterade mig jävligt mycket. Nästan hela dagarna var jag irriterad, paranoid. Jag litade inte på mina arbetskamrater.

Två månader efter terrorattacken försökte Niclas Carling börja arbeta igen – det fungerade inte.
Två månader efter terrorattacken försökte Niclas Carling börja arbeta igen – det fungerade inte. Foto: Thomas Karlsson

I maj bestämde sig Veronica Durango för att återvända till skogsdungen i Hagsätra.

Hon ville återse platsen som varit hennes största trygghet som barn.  

– Jag läspade när jag växte upp, pratade jättefort och forcerat, folk förstod inte vad jag sa. Och medan de andra ungarna satt i sandlådan och tramsade så funderade jag på livets mysterier.  

Hon kände sig ensam och utstött, men på andra sidan gatan från familjens lägenhet låg en bergsknalle omgiven av björkar och tall. Där var Veronica fri, där kunde hon krama träden och sjunga högt. Ur hennes svarta bandspelare strömmade Abba och Gyllene Tider – Veronica lyssnade på hur hennes röst studsade mot trädstammarna när hon sjöng med.

– Sedan flyttade vi, när jag var åtta. Jag började bli mobbad, det blev tuffare hemma, det blev en jävla röra allting. 

Veronica slutade helt att sjunga. Inte ens när hon var ensam tog hon en ton.  

– Jag la locket på. Det var som att jag lämnade mig själv i den där skogsdungen. Men så i somras började jag känna att jag måste tillbaka. 

Foto: Thomas Karlsson

Veronica mindes precis vilka steg hon skulle ta när hon klättrade upp för bergsknallen. Hon satte sig som hon brukade göra när hon var liten, blickade ut över tegelhusen med de blå balkongerna.

Hon letade efter lugnet hon en gång kände här.     

I mitten av juli åkte Besarta Gashi in till sjukhuset. 

Hon ville inte ha någon lustgas den här gången, vid den här förlossningen skulle hon vara alldeles klar och närvarande. 

Hon lyfte upp en välskapt pojke mot sin famn och vägrade att släppa. Även när barnmorskorna tryckte på hennes mage för att få ut moderkakan så höll Besarta sonen hårt mot sitt bröst.  

Han skulle få namnet Lorik, denna unge som även han hade lurat döden. 

Det blev en vacker sensommar, öppen och trösterik och hektisk.

– Han tog all min tid, jag hann inte tänka på någonting annat, det var jätteskönt. Men så till hösten hörde polisen av sig.

Då satt jag genast där och grät igen. Tillbaks på ruta ett.

Det var en av utredarna som i september kom ut till köksbordet i Vallentuna och ville höra detaljer. Vad hade Besarta hört, vad hade hon sett, exakt var stod hon och dottern? 

– Då satt jag genast där och grät igen. Tillbaks på ruta ett.

Besarta tilldelades en advokat och insåg att hon snart förväntades vara målsägande i ett åtal för terrorbrott.    

– Mina första tankar var: Kommer jag att behöva träffa honom? Hur kommer jag att känna då? Jag ville inte ens se människan framför mig. 

Hon bestämde sig för att under inga omständigheter sitta i samma rum som den åtalade.  

I februari inleddes rättegången mot den misstänkte gärningsmannen Rakhmat Akilov.
I februari inleddes rättegången mot den misstänkte gärningsmannen Rakhmat Akilov. Foto: Johan Hällnäs / TT

På nyårsdagen hade den fjärde säsongen av tv-serien ”Bron” premiär. 

För Niclas Carling var det förlösande att se sig själv agera – att hans repliker hade blivit bortklippta gjorde ingenting. Bilderna blev en påminnelse om att han en gång för inte länge sedan mådde bra, ville framåt, hade energi

– Det blev en gnista. Det gav mig den skjuts jag behövde, jag kände att jag ville utvecklas igen. Nu hade jag ändå varit med i en stor produktion, och jag tyckte ju att det var kul som fan. 

Han beslöt sig för att söka in till en teaterskola så fort dottern börjat i lågstadiet. 

När han blev erbjuden en roll i en ölreklam tackade han ja direkt.  

Jag vill vara i samma rum som han. Han ska se oss, de människor han har skadat och gjort illa.

I februari började rättegången mot den misstänkte gärningsmannen. 

Med sonen sovandes i sin famn satt Besarta Gashi i tingsrättens säkerhetssal och såg hur den åtalade stirrade ned i bordet, hur likgiltig han verkade. 

– Han visste vad han gjorde, det såg man. Och det är inget han ångrar. Han är bara besviken att han inte dödade fler. 

Besarta kände hur pulsen steg, hennes syster grät så mycket att hon tvingades lämna salen. 

Besarta Gashi har haft med sig sonen Lorik på rättegången mot den misstänkte gärningsmannen. Om en dryg vecka är det hennes tur att höras som målsägande.
Besarta Gashi har haft med sig sonen Lorik på rättegången mot den misstänkte gärningsmannen. Om en dryg vecka är det hennes tur att höras som målsägande. Foto: Thomas Karlsson

Men kanske var det ändå en bra förberedelse inför dagen då Besarta själv ska gå upp som målsägare, berätta vad hon har varit med om.

Hon vill vara hård och samlad.

Hon vill se honom i ögonen.  

Det är om en dryg vecka. 

– Jag har ändrat mig nu. Jag vill vara i samma rum som han. Han ska se oss, de människor han har skadat och gjort illa. Han måste se oss. 

Niclas Carling lyfter femåriga Naoomi i armarna, hjälper dottern att balansera på en rörlig planka. 

– Skynda dig Milton, rädda din syster! Hajarna kommer!

Den treårige sonen står en bit bort, i den stora sandlådan, slår med en plastspade i marken. 

– Nej. Pappa, jag jobbar.  

Lekplatsen ligger på en skolgård i Kungsbacka och är barnens favorit – förutom hinderbana finns här en fotbollsplan, flera olika rutschkanor, en linbana.

Lekplatsen med hinderbana är Naoomi och Miltons favorit. Men Niclas vill ta skogsvägen dit, för att inte riskera att komma i närheten av någon lastbil.
Lekplatsen med hinderbana är Naoomi och Miltons favorit. Men Niclas vill ta skogsvägen dit, för att inte riskera att komma i närheten av någon lastbil. Foto: Thomas Karlsson

Niclas Carling tittar bort mot skolans matsal. 

Parkeringsfickan utanför står tom. Men en gång för inte länge sedan stod där en lastbil och levererade mat till skolköket. 

– Den gick på tomgång. Det var exakt så lastbilen lät när jag först såg den på Drottninggatan. 

Sedan dess tar Niclas Carling och barnen en omväg för att komma hit. I stället för att gå rakt fram viker de in på en skogsväg, och kommer ut på skolgården från baksidan. På så sätt är parkeringsfickan vid matsalen hela tiden långt bort.  

– Man ser inte förrän man har kommit fram om det står någon lastbil där eller inte. Det är bättre att ta en omväg och slippa den jävla oron.

Vad skulle andra tycka, vad ska de tänka? Det skiter jag i nu, fullständigt. Jag är inte längre rädd.

Solen blixtrar i speglarna som täcker repetitionssalens väggar. 

Veronica Durango står mitt i det upplysta rummet, med armarna högt i luften. 

– Sänk dem långsamt, ropar sångcoachen Sophie Goldea. Synkronisera utandningen med rörelsen! Bra. Nu ljudar vi! BA-DA!

– BA-DA! BA-DA! BA-DA!

Sångcoachen sitter uppflugen på en bom, slår ihop handflatorna. Hon vill att Veronica sjunger mot en viss punkt, bestämmer sig för en riktning.  

– Hallå! Skicka till mig! Här är jag!

Sångcoachen Sophie Goldea upptäckte genast att Veronica Durango hade en vacker röst och blev förvånad att eleven inte hade tagit en ton sedan hon var liten.
Sångcoachen Sophie Goldea upptäckte genast att Veronica Durango hade en vacker röst och blev förvånad att eleven inte hade tagit en ton sedan hon var liten. Foto: Thomas Karlsson

Veronica gick hit för första gången i höstas. Hon hade börjat skriva en bok om sitt liv och ville få hjälp med magstödet inför kommande föreläsningar. Sångcoachen upptäckte genast att eleven hade en vacker röst och förvånades över att hon inte hade tagit en ton på över trettio år. 

– Shit, vad jag älskar att leva, säger Veronica. Jag skulle aldrig ha gjort det här innan Drottninggatan, skulle inte ha vågat. Vad skulle andra tycka, vad ska de tänka? Det skiter jag i nu, fullständigt. Jag är inte längre rädd. 

Sångcoachen har tagit plats bakom den vita flygel som står  i hörnet. 

– Jobba från texten nu. Var precis i orden!

Veronica börjar gå i cirklar, lyfter långsamt armarna i luften medan hon sjunger en egen melodi.

Livet är här,

livet är nu,

livet är här, 

snälla våga vara du. 

Vad skulle ske,

om du släppte alla hinder längs din väg? 

Veronica svävar över golvet, drar på den sista tonen, letar efter punkten, riktar sin sång mot de stora fönstren.

Där ute på Birger Jarlsgatan jäktar stockholmarna vidare.  

Där var de när attentatet inträffade




Foto: Fredrik Funck, Google earth. Webbgrafik: Lukas Hansson.


En vecka efter attacken

En vecka efter terrorattacken träffade DN Besarta Gashi, Niclas Carling och Veronica Durango på Drottninggatan.
En vecka efter terrorattacken träffade DN Besarta Gashi, Niclas Carling och Veronica Durango på Drottninggatan. Foto: Fredrik Funck

När DN träffade Veronica Durango, Niclas Carling och Besarta Gashi för första gången hade det gått en vecka sedan attacken på Drottninggatan. 

– Jag sätter mig ner och spyr på gatan tre eller fyra gånger, det är så jävla otäckt allting, sa Niclas Carling om sin reaktion då. 

Läs reportaget här.  

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.