Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
STHLM

Tillbaka till Farsta

Trubaduren Stefan Sundström har redan sammanfattat 2014 på sin nya skiva. Nu ­turnerar han i Stockholms södra förorter – det är där han ser ljusningen i tillvaron. DN har vallat honom på plats.

Det är inte så ofta Stefan Sundström besöker sina ungdomskvarter längre. Vi möter honom vid spärrarna i t-banan: Han är gänglig, gråhårig och med en och annan livserfaren rynka i ansiktet. En gång i tiden kallades han Farstas Mick Jagger.

– Jag kommer mest hit för att fika med min morsa nu för tiden. Annars har jag inte så många ärenden hit. Och det är grunden för den här turnén. De sista två åren har det blivit mycket konserthus med sittande publik. Det är helt okej, men vart tog den stökiga publiken vägen? Var är fyllskallarna?

Han får svar på tal rätt snart när vi rör oss från spärrarna. En A-lagare känner igen Stefan och morsar. Enligt mannen kan de ha setts i musiksvängen någon gång.

Finns det någon nostalgi i att komma till Farsta?

– Nej, det kan jag inte säga, säger Stefan Sundström. I centrum är det ett annat liv som pågår nu än när jag bodde här. Precis som det går andra ungar på ”Kvicken” i dag. Och det är väl bra, att Farsta har blivit en inbodd förort.

Inbodd?

– Ja, det var mer leråkrar förr och småträd som misshandlades, det var nytt och ingen kände sig hemma än. En förort sätter sig efter ett tag, men först är det en period som är stökig och många känner sig vilsna. Det var samma sak i Farsta då som det var i Husby och Tensta nyligen. Folk har det taskigt ställt och känner sig främmande inför samhället, placerade i en låda någonstans med tusentals andra människor som man inte känner.

”Kvicken” är Kvickenstorpsskolan där Stefan Sundström bland 600 andra elever tillbringade sina högstadieår 1973–76. Vi beger oss dit. Mycket har förändrats, det är trots allt 40 år sedan han var här. Rökrutan har blivit en bollplan, ljusgårdens golv har blivit ett stort schackspel.

I vestibulen springer vi på en man som heter Tomas Hölne men som kallas för ”Gubben”, och fungerar som en allt-i-allo på skolan. Han arbetade inte där när Sundström sprang mellan skolsalarna i mitten av 70-talet men de båda finner ett gemensamt samtalsämne: bekanta i Farsta – och gamla elaka gympalärare. Det är Dover hit och Dasen dit och ”kände du honom? Nej, men hans storebror”, och så vidare medan ”Gubben” guidar genom skolan, ända ner i källarutrymmena. Där är väggarna fulla av uttrycksfulla målningar. Stefan Sundström känner igen dem men lyckas inte hitta sina egna alster.

– Jag läste konst som tillvalsämne. Vi hade en ball och frigjord lärare, nyutexaminerad från Konsthögskolan. Hon kunde till och med tänka sig att röka på, säger Stefan och skrattar åt minnet.

Han skrattar gärna och han gillar att analysera läget i samhället, analyser som han levererar på bred förortsdialekt.

Högstadiet blev som för många andra en förändringens tid för Stefan Sundström.

– Det var då jag gav upp drömmen om att bli normal, hehe. Det fanns en kultur då som gjorde att man blev bejakad fast man kände sig udda; det fanns Bowie och Jagger som gjorde att man förstod att det fanns andra sätt att leva än att spela fotboll och sedan skaffa hatt och bli gubbe.

– För mig var det en lättnad. Innan dess kände jag mig bara konstig och att jag inte klarade av saker, men så fick jag ett människovärde. I dag verkar förklaringen oftast vara att man har ett genetiskt eller kemiskt fel i huvudet om man anses vara annorlunda. Och även om det finns många subkulturer nu så känns det som att många kommer uppifrån, då var ungdomsrörelser mycket en spontan rörelse.

Vi pratar om konsumism och hur de kommersiella krafterna har blivit duktiga på att suga upp och tjäna en hacka på unga människors spontana idéer. Frågan är vad som väntar sedan. Det är lite vad Stefan Sundströms nya platta, ”Nu var det 2014”, handlar om. Titlar som ”Nog”, ”Dom feta åren är förbi” och ”Den svenska gästarbeterskans sång” antyder riktningen.

Stefan Sundström växte upp som asfaltbarn, men blev snabbt naturbarn som vuxen. Han bytte Högdalen och Farsta för myllan ute på Ekerö.

– Det är en ganska medveten rörelse. Från början var det ganska mycket romantik. Min farsa var en dalmas tvångsförflyttad till Stockholm och han längtade tillbaka hela tiden. Och så fanns hela den här hippiegrejen, Mikael Ramel sjöng ”Jag känner en kille som bor uti skogen ...” Och bland flummarna fanns det en idé om att inte bara hänga vid tricken utan man gick ner till sjön Magelungen också.

Vilket Stefan Sundström gjorde en hel del. Stundtals fiskade han mer än han studerade, om man säger så. Vi lämnar skolan och tar oss till Magelungen en dryg kilometer därifrån. En rejält byggd träspång sträcker sig över sjön till andra sidan. Den friska vårvinden krusar vattnet, men solen gör det nästan behagligt att stå där mot räcket. I strandkanten syns några bävrars gedigna träarbete.

– Den har blivit bra renad och det finns bra med fisk i den igen. När jag var ung var den rejält förorenad.

Söder om Magelungen finns Ågesta där Sveriges första kommersiella kärnkraftverk låg. Det inträffade ett par allvarliga läckage där i slutet av 1960-talet, men om detta påverkade fiskbeståndet är oklart, dock släppte Ågestaverket ut varmvatten i sjön.

Möjligen kan man spåra ett uttryck för nostalgi när Stefan Sundström säger att han gärna skulle bo vid Magelungen i en stuga, om han kunde. Han är ingen sportfiskare, säger han, men älskar att fånga mat. När han bodde i Norge för ett år sedan sålde han till och med fisk för sitt uppehälle.

– Jag gjorde det tillsammans med min kompis som är deltidsfiskare. 10 spänn kilot för skreitorsk. Vad kostar det i Stockholm, över 300 kronor?

Just nu skriver han på boken ”Stefans stora blå”, en uppföljare till hans ”Lilla gröna”. Den ska handla om hans tid i Norge, ett år för att vila upp sig. Boken kommer att innehålla ”gamla hårda norska syrningsrecept på fisk”, enligt Stefan Sundström. För ett halvår sedan satte han en garumssås på fiskhuvuden och dito inälvor. Egentligen är det en gammal sås, antikens svar på ketchup, som någon uttryckt det.

Vi återkommer till förorternas problematik.

– Det som skrevs om tonårsproblemen i Farsta 1973–74 är precis samma skriverier som i dag, men nu ges etnicitet skulden i stället för generationsmotsättningar, som det hette då. Och det vet man ju av historiska erfarenheter att det kan bli väldigt otäckt. Och när det blir en stor kulturell energi, eller aggressivitet, som måste kanaliseras någonstans, riktas det nedåt. Det är vad fascism är.

– Det finns ju en arbetarklass, och det är ett stort misstag att Socialdemokraterna har släppt arbetarklassen. Om Sverigedemokraterna är de enda som åker till exempelvis Långshyttan och snackar med folk så är vi illa ute. Socialdemokratin borde skicka någon också.

Inte långt från Farsta ligger Kärrtorp, där nazister attackerade en demonstration i december.

– När jag gick med i den andra Kärrtorpsdemonstrationen – min fru gick i den första och råkade illa ut – så blev jag så jävla glad när jag träffade folk härifrån Farsta som jag inte sett på 30 år. Jag kände att ljuset kommer från den så kallade periferin. Att det är här folk som sysslar med bra grejer finns, Cyklopen i Högdalen och Megafonen ute i Husby är två andra exempel. De projekten är ett par av få saker som pekar framåt i Stockholm. Åker man till Södermalm där jag bodde en tid på 80-talet så känns det bara som en ... kuliss. Lite cozy för moderata medelklassväljare.

Men inte måste man svika sina ideal även om man blir en välbetald medelåldersmänniska innanför tullarna?

– Nej, men jag tror att det är bra att åka ut hit. Och att inte bara åka taxi utan ta tricken ibland också, säger Stefan Sundström.

För 20 år sedan var du lite pressad av alla åtaganden och sa ”Om det håller på så här så får jag se hur länge jag orkar, fem år till kanske”?

– Jag förstår varför jag sa så. Jag är fortfarande inte så bra på att sätta gränser. Men nu har jag skaffat ett management som ska sätta gränser, men ibland blir jag frustrerad över att de sätter gränser. Så jag är inte helt konsekvent. De vill att jag ska ducka för hela mediegrejen i typ ett år så att det blir ett sug efter mig. Jag kan förstå varför, men det blir tråkigt och förutsägbart. Det är lätt att falla in i mediemissbruk och bli en medieholic.

Han skrattar och försvinner runt hörnet på Farsta centrum.

Fakta.Stefan Sundström

Ålder: 53 år.

Familj: Karin Renberg och döttrarna Vanja och Miranda.

Bor: Skå, Ekerö.

Tidigare: Har gett ut 18 album sedan 1989, det senaste ”Nu var det 2014” släpptes i veckan.

Mer info: stefansundstrom.se

Skivan ”Nu var det 2014” fick en fyra i betyg av DN:s recensent, som skrev: ”Men även om det finns en ton av dystopi på ”Nu var det 2014” är Sundströms texter fortfarande traditionellt hoppfulla, och finast blir det när han i ”Grön grön grön” lånar lite av Cornelis intonation och berättar om sina ljusa ideal.” (DN Kultur den 9 april)

Aktuell med: Ny skiva och turné i de södra förorterna. Spelar på följande platser och datum:

11 april: Högdalen

12 april: Kärrtorp

13 april: Gubbängen

16 april: Hallunda

20 april: Handen

”Jag tror att det är bra att åka

”Jag tror att det är bra att åka ut hit. Och att inte bara åka taxi utan ta tricken ibland också”, säger Stefan Sundström.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.