Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Träning är socialt nöje: Möt gängen som väljer gymmet framför krogen

Träning har gått från prestationsinriktad plikt till socialt nöje. Möt gängen som väljer gymmet framför krogen.

Det är en kylig lördag i oktober och en kö ringlar längs den för övrigt folktomma Riddargatan. En förväntansfull stämning ligger över samlingen och det snackas fram och tillbaka i ledet. Nej, det är varken en cool nattklubböppning eller lanseringen av en ny Appleprodukt som hägrar – utan yoga. Klockan nio ordnar ett av kvarterets yogaföretag – ja, det finns flera inom någon kilometers radie – en morgonklass följd av frukost.

– Förr delade vi in sportandet i ett fack, livet i ett annat. Men stockholmarnas inställning till träning håller på att omprogrammeras. För många är den sociala och mentala delen av träningen lika viktig som den fysiska, säger Linus Holmsäter, elitlöparen som grundat en bokningsapp för träning.

Att vissa av de väntande i yogakön förmodligen hoppade gårdagens aw för att behålla en fräschör på morgonens klass, är symtomatiskt. Inte minst i det trendkänsliga Stockholm där hipstern lägger helgens uteliv på hyllan för att dra på en sjumilalöpning i skogen – självklart klädd i lämplig ”athleisure” (moderätta motionsplagg) eller kötta på i något extremlopp av typen Iron Man. När hälsan blivit en statussymbol lägger vi hellre laxarna på ett träningskort än en dränerande krogrunda. Att vara party poopern som bangar barhäng är långt ifrån en synd – särskilt inte om du ska springa Djurgården runt morgonen därpå.

– Att ingå i en community som Runday eller Adidas runners, eller att träna regelbundet på en viss studio där man känner varandra, skapar intimitet och tillhörighetskänsla. När träningen tar större plats i våra liv blir den sociala aspekten viktigare. Precis som man inte vill sitta på krogen ensam, vill de flesta inte tillbringa timmar i gymmet allena, säger Linus Holmsäter.

Vad det gäller urbant uteliv har löparklubbar och andra typer av organiserade träningsevenemang seglat upp som ett klart krogalternativ. Reseguider till ”aldrig sovande städer” som Los Angeles och New York fokuserar i dag på metropolernas träningsliv i samma utsträckning som deras nattliv och brittiska The Guardian rapporterar till och med om Londons nattklubbsdöd. Möjligen hänger utvecklingen, där närmare hälften av stadens nattklubbar stängt det senaste decenniet, ihop med drogproblematik. Intressant är dock hur det jämte denna död uppstått klubbalternativ i hälsans tecken. Så kallade wellness communities och daytime sessions, ofta alkoholfria event där man ses för att dansa järnet ett par timmar på lunchen, är förmodligen också mer sociala företeelser än en spritmarinerad krogkväll.

– Dagens urbana konsument har fattat att man kan kombinera träningen med annat. Man tar ett jobbmöte över en löprunda eller ett crossfitpass i anslutning till aw:n. Framtidens träning handlar mindre om kalorier och muskler och mer om upplevelser för det mentala välbefinnandet. Att träna tillsammans skapar samvaro och en känsla av tillhörighet. Något som stärker oss både fysiskt och psykiskt, säger Linus Holmsäter.

Precis som man inte vill sitta på krogen ensam, vill de flesta inte tillbringa timmar i gymmet allena.

Attityden till träning som något socialt och mentalt utvecklande har gett upphov till att en rad nya träningsformer etablerat sig i Stockholm. Lyfta hederligt skrot eller jogging på band i all ära, men stans träningsmedvetna svettas hellre i en jivamukti eller i det just nu så hypade fierce grace (bägge energigivande yogapass, den senare i tropisk värme) eller spinner ikapp i en soulcycle. Pass baserade på trendiga Los Angeles-förlagor där värden som gemenskap, lyckorus och flow lyfts fram, men som även ger utrymme för djupare grubblerier. Vad beträffar många av dagens populärare yogaformer är filosofiska diskussioner liksom så kallade sharings (stunder där man delar sina innersta tankar kring ett tema) inte sällsynta inslag under klasserna. Precis som att soulcycle mer än ett långtråkigt cykeltrampande handlar om en spirituell upplevelse med fokus på musik och känsla.

Stockholmarnas sug efter aw-aktiviteter som inte bygger på alkohol har entreprenörerna Amy Rudbäck och Kristina Berg tagit fasta på. I dag startar de Happy AW, ett yogakoncept som äger rum på mötesplatsen A House i gamla arkitekturskolans lokaler på Östermalm.

– Yogaklassen kommer inte vara så ”yogig” utan mer härlig och peppig där rörelserna görs till allt från deep house till reggae. Efter klassen kör vi mingel och goda juicer, säger Amy Rudbäck.

Idén till eventet föddes när tjejerna diskuterade stans aw-klimat och kom fram till att det alltid var samma sak: man sitter på en bar och dricker bärs med sina kollegor. Och hoppas på att inte vakna alltför bakis dagen efter.

– Fler och fler drar sig till sociala upplevelser som får dem att må bra både psykiskt och fysiskt. Jag tror vi kommer få se fler crossovers som aw-yoga framöver, säger Amy Rudbäck.

Med träning som nöjesinriktat evenemang utvecklas inte bara nya träningsformer – utan även nya platser där vi utövar dem. Självklart är stockholmaren som lägger ned själen i kroppen både nördig och kräsen i valet av ställe. När nischade studior och privata gym (med exklusiva medlemserbjudanden som egna skåp, gratis sprirulinadrinkar och tvättservice) öppnar tvingas anonyma jättar som Sats och Friskis & Svettis att återuppfinna sig själva. Att signa ett årskort känns omodernt – den som väljer gymmet i stället för krogen vill ha samma omväxling som utelivet erbjuder. I dag satsar fler träningsställen på klippkort, drop in-klasser och rabatterade sista minuten-pass.

– Hur skulle det se ut om restaurangbranschen jobbade med årskort? Vi har våra stammisställen, men precis som när vi går ut på krogen vill vi ha valmöjligheter, säger Linus Holmsäter.

Här är gängen som väljer gymmet framför krogen:

Foto: Eva TedesjöAwed Haller: ”Vi avslutar med eftersnack över en acaibowl i baren”

– Ofta är det värsta kafferepet här efter träningen. Folk hänger kvar, vill utvärdera passet och få feedback från professorn (kampsportsutövare med svart bälte).

Awed Haller torkar bort svettdropparna i pannan, beställer en espresso och slår sig ner bredvid vännerna Fadi Chamsine och Per Thörngren i den lilla baren.

Hade det inte varit för de typiska dräkterna hade scenen lätt kunnat vara en snygg interiörbild från något av stans trendiga uteställen – nu befinner vi oss dock på ett gym på Söder. Här, på SPR Athlete Factory, en kampsportklubb inhyst i ett gammal bryggerihus från 1600-talet, ses trion några gånger i veckan. Till stor del för den gemensamma träningen i brasiliansk jiu-jitsu, men faktiskt lika mycket för att umgås och för ställets softa stämning.

– Känslan är väldigt familjär trots att det är en väldig mix av folk här. Tränaren kan i stort sett para ihop en med vem som helst under sparringen, och det gör ju att man kommer varandra väldigt nära. Åtminstone kroppsligt.

Fördelarna med att träna ihop med sina bästa vänner är många, menar Awed Haller. Primärt för att det innebär att de per automatik faktiskt ses flera gånger i veckan – oftast på lunchen då de gärna avslutar passet med eftersnack över en acaibowl i baren. Därtill finns det även träningsmässiga fördelar med att sparras med personer man verkligen känner.

– Vi har ju koll på hur det står till med varandra rent fysiskt. Jag har exempelvis en knäskada som inte är helt läkt, som de vet att de måste ta hänsyn till när vi brottas. Sedan vågar man testa nya grepp och pusha sina kompisar på ett annat sätt. Men det händer att det blir lite flamsigt ibland. Då ger professorn oss en sträng blick, haha.

Vad gör ni när ni inte ses och sparras?

– Vi käkar ramen på Stockholms bästa ramenställen.

Fakta. Awed Haller
Ålder: 43 år.
Bor: Hornstull.
Gör: Senioranimatör inom tv-spelsutveckling.
Tränar: Brasiliansk jiu-jitsu tillsammans med Fadi Chamsine och Per Thörngren på SPR Athlete Factory på Södermalm.
Så ofta tränar jag: 3-4 dagar i veckan.
Så festar jag: Äter sen middag ute med kompisar.
Alkohol: Ja.
Chips och godis: Ja, jag har en 8-årig son. Lördagsgodis är en självklarhet.
Så sund är jag på en skala 1-10: Svårt att säga, jag har bra ämnesomsättning och har alltid tränat. Men 5–6 kanske.

 

Foto: Eva TedesjöSusanne Hobohm: ”Att slå på en boll ger samma rus som några glas champagne”

Tennis, yoga, dans, långfärdsskridskor, fjällvandring... För Susanne Hobohm spelar träningsformen mindre roll. Viktigare är vem den sker med.

– Talet är bara ett av alla våra språk. Att ha tillgång till sin kropp och kommunicera genom den ger så många fler dimensioner till en relation.

Det är söndag och Susanne Hobohm har sin stående tennistid i Salk-hallen i Alvik. Motståndarna kan variera lite beroende på vem som kan i väninnekretsen – kvällens uppställning består av Susanna Haglund och Eva Elmblad samt tränaren Börje Johansson. Stämningen på banan är koncentrerad, men slår titt som tätt över i ett gapskratt.

– Hur svårt kan det egentligen det vara att träffa en boll? säger Susanne efter att ha drämt bollen i nät ett par gånger i rad.

Det är just samvaron med andra och allt skrattande som gör träningen till en oslagbar umgängesform, menar hon.

– Att träna ihop är en perfekt boost för gemenskapen, endorfiner flödar ju när man rör på sig. Att slå på en boll ger samma rus som några glas champagne.

Motionerat i olika former har hon gjort hela livet, men om träningen förr mer var något som hanns med är den i dag något som hon gärna integrerar i allehanda sociala sammanhang. Fester ordnar hon gärna – ultimata är de som innehåller någon typ av fysisk aktivitet. Umgänge hemma hos Susanne kan med andra ord mycket väl inledas med en långpromenad eller ett yogapass.

– Ett av mina mest lyckade sociala påhitt började med en tvåtimmars långpromenad med frågesport ute i skogen och med sen lunch efteråt. Det var häftigt att se alla vänner så rosenkindade och på festhumör, inte på grund av många fördrinkar, utan av vistelsen i naturen.

Träningen som en typ av välgörande och befriande lek återkommer hon till. Till skillnad från många andra, inte minst män i karriären, tycker Susanne att hon har lekt alldeles för lite som vuxen.

– Mitt arbetsliv i den tuffa tidningsvärlden med småbarn hemma hade nog underlättats om jag oftare tillåtit mig att lämna alla plikter, allt tänkande och bara varit närvarande här och nu, i kroppen. Idén att träna ihop med kollegor, som många män gör, tror jag dessutom kan utveckla yrkesrelationen. Det kastar om rollerna.

Men, menar Susanne, att träna tillsammans kan ge utrymme för alla typer av sinnesstämningar.

– För ett tag sedan bjöd jag in en svårt sjuk väninna till min privata yogalektion. I rörelserna ingick att vi satt med ryggarna mot varandra och andades tillsammans i tystnad. Det var en väldigt stark och berörande upplevelse.

Fakta. Susanne Hobohm
Gör: Frilansjournalist och styrelseproffs.
Bor: Bromma.
Tränar: Tennis med Susanna Haglund och Eva Elmblad.
Så ofta tränar jag: Dagliga långpromenader med hunden, tennis tre gånger i veckan, yoga och styrketräning ett par gånger varje vecka.
Godis och chips: Godis är min största last. Jag är pinsamt beroende av bilar och gröna grodor.
Så festar jag: Alldeles för lite. Alldeles för få barrundor. Alldeles för ofta för att någon fyller jämna år och har fest hemma eller på lokal. Och då talar vi inte längre om 30-årskalas.
Alkohol: Gärna vin till maten. Men måste även slå ett slag för god alkoholfri öl.
Så sund är jag på en skala 1-10: 7.

 

Foto: Eva TedesjöJoel Persson: ”Hellre en runda i skogen än aw på krogen”

Allt började med ett sms på krogen. Henrik Löfmark stod i baren på Riche när det kom ett meddelande från barndomsvännen Joel Persson.

”Grattis på 40-årsdagen, vi ska springa Ultravasan 90 km tillsammans!”

– Det var kanske inte världens snällaste födelsedagspresent. Även om vi inte var helt otränade är 9 mil terräng rätt avskräckande om man bara har ett halvår att förbereda sig på. Det blev en ganska speciell kväll och samtidigt startskottet på en ny livsstil, berättar Joel när vi träffar honom, Henrik och Erica Wigge i Hagaparken en regnig tisdagsmorgon. Här, eller i något annat av stadens naturområden, ses trion regelbundet för att träna inför de traillopp (löpning i naturen) de kör någon gång varannan månad.

– ”Ni är helt galna, vad är poängen att springa så långt” har varit folks spontana kommentar när de får höra att vi ses och springer i timmar när vi är lediga, säger Joel.

Det där ultraloppet för tre år sedan kan man faktiskt säga förändrade hans liv. I alla fall uteliv. Från att ha varit en person ”som haft sin beskärda del av restaurangnotor” är löparspåret i dag mer hans typ av häng.

– Klart jag fortfarande går ut och käkar, men det är lugnare i dag. Och jag har definitivt dragit ned på alkoholkonsumtionen till förmån för träningen. Jag behöver verkligen inte stänga stället. Nej, just nu tar jag hellre en löparrunda med mina kompisar än en aw.

Den där intensiva och stundom ”fördärvliga” hårdträningen inför det första loppet har utvecklats till 5 Torri, deras running club döpt efter en värdelös restaurang i Cortina. Det var i den italienska staden som trion sprang sitt första internationella traillopp ihop.

Även om den här typen av träning för en icke-invigd kan verka extrem – ”två mil på asfalt känns meningslöst” – handlar traillöpning, enligt Joel, främst inte om teknik eller om att springa snabbt, utan om naturupplevelsen, utmaningen och sammanhållningen i gruppen.

– Det är många känslor som kommer upp när man pressar kroppen och springer så långt. Man gråter och skrattar, hinner gå igenom lyckorus och knäckas under de där timmarna i spåret.

Blir det aldrig konkurrens er emellan när ni springer?

– Nej. Erica spöar oss ändå alltid i alla lopp. Men det är inte viktigt vem som vinner, huvudsaken är att alla går i mål.

Vilket blir ert nästa lopp?

– Det blir förhoppningsvis ett bergslopp på fem mil i Cortina i Italien.

– Sedan processar vi om vi är redo för ett 40-milslopp i Norge i sommar. Det tar sex dagar.

Fakta. Joel Persson
Tränar: Traillöpning med Henrik Löfmark och Erica Wigge.
Ålder: 42 år.
Gör: Chefredaktör på Icon Magazine.
Så ofta tränar jag: Försöker köra fyra dagar i veckan, löpning och på gymmet.
Så festar jag: Det är mest middagar med vänner, men ibland hittar man mig på krogen.
Alkohol: Vin eller öl.
Chips och godis: Ja, tyvärr. Har en luddig plan att sluta.
Så sund är jag på en skala 1-10: En 7:a, livet är för kul för en 10:a.

 

Foto: Eva TedesjöAnna Korsgren: ”Det blir en skön sammanhållning när hundratals människor ger järnet i ett yogapass”

Jobbet som dj innebär inte bara att Anna Korgren tillbringar mycket tid i krog- och klubbmiljö världen över, utan även att hon ofta står i båset när hennes vänner är lediga.

– Träningen är mitt sätt att skapa rutiner i en annars rätt ostrukturerad vardag. Och ett tillfälle där jag kan träffa mina vänner utanför krogen, säger Anna Korsgren när vi möter henne och vännerna Moa Turander och Sara Björlin på Yogayama i Stockholm.

Anna tränar ofta och varierat – pilates, barre, soulcycle, jivamuktiyoga och så vidare – men hellre än att signa upp sig på ett årskort på en och samma studio kör hon drop in-klasser på olika ställen i stan. Det passar en tillvaro med ständiga resor, men framför allt ger det henne möjlighet att testa olika träningsformer.

– Att testa något nytt med en kompis är en kul umgängesform. Och det känns ju lite tryggare att någon med sig om man skulle göra bort sig helt, haha.

Efter att ha tillbringat mycket tid i tränings- och hälsostaden framför andra – Los Angeles – ser Anna inte bara att många av träningsformerna där har börjat etablera sig i Stockholm, utan även att stockholmarna har influerats av stadens träningstänk. Attityden, menar hon, har gått från resultatinriktad och kroppsfixerad till mer tillåtande och holistisk.

– För många har träningen blivit stunden då man utöver att prestera går i väg för att slappna av och släppa loss. På de flesta pass jag går på betonar man vikten av att koppla bort jobb och telefon. Man har väl börjat förstå att träning är lika viktigt för det psykiska som det fysiska.

Som dj har Anna jobbat på flera träningsevent, exempelvis på en club yoga på Nobelberget och på ett daybreaker på svenska ambassaden i Washington DC.

– Det blir en väldigt skön sammanhållning när hundratals människor samlas och ger järnet i ett dans- eller yogapass till riktigt grym musik. Som ett litet community där man peppar och uppmuntrar varandra.

Fakta. Anna Korsgren
Gör: Dj och eventarrangör.
Ålder: 29.
Bor: Östermalm.
Tränar: Yoga med Moa Turander och Sara Björlin på Yogayama i Stockholm.
Så ofta tränar jag: 4–6 gånger i veckan. Varierar yoga, löpning och styrketräning.
Så festar jag: Jag väljer mina tillfällen med omsorg, men någon gång i veckan. Jag älskar konceptuella evenemang, där dansen och det sociala står i centrum.
Alkohol: Någon dag i veckan och när det är fest.
Chips och godis: Nachochips eller lakrits när jag känner för det, popcorn minst en gång i veckan!
Så sund är jag på en skala 1–10: En stark 8:a.

Foton i text: Eva Tedesjö

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.