Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Other: Fredrik Funck
STHLM

Ulf Nordquist: Att vara blind är inte bara hemskt

Ulf Nordquist blev blind som ung. Men han har försökt se fördelarna med att låta de andra sinnesintrycken ta över när synen sviker. 

I dag driver han restaurangen Svartklubben i Stockholm, där gästerna får uppleva hur det är att äta och lyssna på musik i totalt mörker. 

DN:s Fredrik Funck har följt Ulf Nordquist i vardagen, där han tar sig fram som blind i en värld som till 99 procent är byggd för de som ser, och med hjälp av infraröd teknologi fotat hur det ser ut när människor äter middag i totalt mörker. 

Ulf Nordquist var 20 år gammal när han blev helt blind. Synen hade försämrats gradvis under hans barndom, och när blindheten blev ett faktum var det något som han förknippade med stark rädsla. För att vara annorlunda än alla andra. För att vara begränsad. Men i dag menar han att ett liv som blind är rikt, och har skapat sig en egen värld där han gör det han själv vill.

– Många fokuserar på det man inte kan göra om man inte ser, eftersom så mycket av de flesta människors tillvaro bygger på synintryck. Men jag lägger inte fokus på det som inte är möjligt. Tänk i stället att allt det du inte vill se, slipper jag. Jag kan ha en konversation med någon utan att fokusera på hur den ser ut. 

”Människor tror att jag är ute och irrar, och kan bli oroliga över vad jag gör när jag är ute och går.”
”Människor tror att jag är ute och irrar, och kan bli oroliga över vad jag gör när jag är ute och går.” Foto: Fredrik Funck

Vinddrag, underlag, värme och att röra sig i familjära kvarter är de sätt Ulf Nordquist tar sig fram. Han har vissa minnen av hur saker ser ut, men i hans huvud ser han i dag mest ett flöde av olika ljus. Eftersom världen till 99 procent är uppbyggd för människor som ser menar Ulf att människor ibland tror att han inte vet var han är på väg. 

– En vanlig och ganska underbar fördom som jag möter är att jag inte vet var jag är när jag är ute och går. Människor tror att jag är ute och irrar, och kan bli oroliga över vad jag gör när jag är ute och går. 

En del blir nästan handgripliga i sina försök att hjälpa Ulf. Men de kan varar lugna. 

– Jag vet var jag är på väg. 

Titta – interaktiv VR-upplevelse: Vad ser en blind?

Foto: Fredrik Funck

Sedan några år tillbaka driver Ulf restaurangen Svartklubben. Där får människor uppleva att äta middag och lyssna på musik i totalt mörker. Under sommaren renoverades restaurangen och byggdes ut. Idén föddes för många år sedan, när Ulf hörde talas om en liknande restaurang i Zürich, men han tog ”en tio år lång omväg” innan hans egen restaurang blev verklighet. 

I dag  kan han förutom musiker också titulera sig krögare. 

Ulf Nordquist vid renoveringen av hans restaurang.
Ulf Nordquist vid renoveringen av hans restaurang. Foto: Fredrik Funck

Ibland tror människor inte att jag kan vara krögare, och många fördomar jag möter handlar om restaurangen. Folk förväntar sig att jag ska ha en seende chef som de kan få tala med. 

”Jag är nog rädd att jag är chefen”, har jag sagt till säljare som kommer för att visa bilder på det de vill sälja. Ibland är det svårt för dem att plötsligt med ord behöva beskriva det de annars visar på bild. 

Ulf Nordquist repeterar med sitt band Synliga i replokalen.
Ulf Nordquist repeterar med sitt band Synliga i replokalen. Foto: Fredrik Funck

– När jag var liten lekte jag och mina vänner musik, men allt eftersom så blev musiken viktigare blev det i stället musik av leken.

I dag driver Ulf Nordqvist ett eget produktionsbolag. Han skriver musik både till sig själv och till andra, och spelar tillsammans med sitt band på restaurangen.  o

– Skriver jag om kärlek handlar texten inte om ”första gången jag såg dig” utan andra aspekter. Men jag spelar inte musik för blinda, jag är blind och spelar musik för alla. 

Gästerna ledsagas in i den nedsläckta matsalen.
Gästerna ledsagas in i den nedsläckta matsalen. Foto: Fredrik Funck

På Svartklubben är det Ulf som ledsagar människor in i mörkret, för att de under några timmar ska få uppleva hur det är att vara utan synintryck. Men att vara utan syn, om så bara för en stund, kan ge starka reaktioner. 

– Alla har i grunden 100 procent av intryck att ta in, och synen är det första sinnet. Därför är det intressant att se vad som händer när det största sinnet plockas bort. Det första du måste göra är komma runt allt det du missar. Vissa blir rädda, eftersom det är mångas största skräck att inte kunna se. Alla som kommer in har sin upplevelse, det måste de få ha.

– Men att plocka bort synen kan ge starka reaktioner, eftersom det första du måste göra är komma runt allt det du missar. Vissa blir rädda, eftersom det är mångas största skräck att inte kunna se. Vissa känner att de måste avbryta middagen, de kanske känner att de inte har kontroll eller så tar mörkret dem med till tidigare minnen. Men alla som kommer in har sin upplevelse, det måste de få ha. Jag propagerar för att det är härligt att vara blind. Det är inte bara hemskt, som många kanske tänker.

”Ett litet mörkertal får man räkna med,” skojar Ulf när han satt alla gäster till bords.
”Ett litet mörkertal får man räkna med,” skojar Ulf när han satt alla gäster till bords. Foto: Fredrik Funck

I restaurangen är det helt nedsläckt när Ulf ledsagar gästerna in genom en korridor och till sina platser. Här sitter man sida vid sida med sin bordskavaljer, och hälsar på människor man inte har någon aning om hur de ser ut. 

Snart borde ögonen vänja sig vid mörkret, tänker jag. Men det händer inte och efter en liten stund känner jag en stark lust att gå ut i ljuset, för att kontrollera att mina ögon fortfarande fungerar, och att jag inte faktiskt har tappat förmågan att se. 

Men artighet, och förnuft, får mig att stanna – och snart har jag vant mig vid att inte se någonting. 

Ulf Nordquist förklarar hur kvällen kommer se ut, och hur många vi är. 

– Men ett litet mörkertal får man räkna med, säger han till något nervösa skratt. 

Ulf Nordquist och Ulrika Norelius serverar mat i mörkret.
Ulf Nordquist och Ulrika Norelius serverar mat i mörkret. Foto: Fredrik Funck

Den första utmaningen blir att hitta flasköppnaren i mörkret. Händer trevar över bordet och jag kommer på mig själv med att säga: 

– Någon som ser den? 

Innan maten kommit in har jag lyckats tappa en kniv i golvet och välta ut en flaska Ramlösa på bordet – som tur var innan jag lyckades med konststycket att öppna flaskan. 

Maten kommer in, och det tar fyra tuggor innan jag ens fått upp något på gaffeln. Men nu börjar spänningen släppa, och en lättnad infinner sig över att slippa bry sig om man blundar eller har ögonen öppna, och hur man ser ut när man äter. 

Sorlet stiger i rummet när människor vänjer sig vid att befinna sig i totalt mörker. 

När tallrikarna dukas av har stämningen höjts, och gästerna verkar säkrare på att befinna sig i ett rum där de inte ser.
När tallrikarna dukas av har stämningen höjts, och gästerna verkar säkrare på att befinna sig i ett rum där de inte ser. Foto: Fredrik Funck

När middagen är över och Ulf Nordquist och hans medarbetare med stor precision har dukat av tallrikarna från bordet spelar de i stället egenkomponerade låtar för besökarna. Jag kommer på mig själv med att lealös sitta lutad mot min bordsdams stol, blundandes när jag lyssnar på musiken. 

Att inte se någonting gör en trött, kanske av ovana, kanske för att inget ljus fyller på energidepåerna. 

Efter serveringen spelar Ulf Nordquist tillsammans med sitt band på Svartklubben. Publiken lyssnar på musiken i totalt mörker.
Efter serveringen spelar Ulf Nordquist tillsammans med sitt band på Svartklubben. Publiken lyssnar på musiken i totalt mörker. Foto: Fredrik Funck

Ulf ledsagar ut gäst efter gäst från det kolsvarta rummet. Jag kisar med ögonen i den svagt upplysta baren, som plötsligt känns bländande ljus. Det tar en bra stund att vänja sig vid lamporna. 

Och jag såg fortfarande, även efter några timmar i mörkret. 

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.