Nio nya stationer ska ge 78.000 bostäder. Resultatet av regeringens tunnelbaneförhandling är ingen chock – men det är intressant att se vad som saknas.
Regeringens partiledare presenterar i dag framtidens tunnelbana här på DN Debatt. Eller, rättare sagt: Resultatet av de förhandlingar som de tidigare statssekreterarna HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman lett sedan regeringen satte ned foten i frågan i januari i år.
Det mesta av innehållet är väntat. Att blå linjen ska dras vidare från Kungsträdgården till Nacka, efter ett halvsekellångt avbrott i det från början planerade arbetet, var en av utgångspunkterna för förhandlingen.
Förlängningen av blå linjens Akallagren med två stationer till Barkarby i nordväst är en relativt okomplicerad historia som ger förutsättningar för ansenligt byggande och dessutom en bra bytespunkt till pendeln.
Att den framväxande Hagastaden mellan Vasastan och Solna behöver tunnelbana har sedan en tid samtliga inblandade parter varit ense om, sedan Folkpartiet och Moderaterna i landstinget gett upp tankarna på ett spårvagnsalternativ. Efter både en och annan ilsk påringning från högre partiort, kan man misstänka. Nu blir det en avstickare från Odenplan och norrut, just som planerat från början.
Det enda överraskande är att regeringen binder sig så hårt till att förlänga Hagastaden-grenen vidare till den aningen apart belägna ”Arenastaden” i Solna, med Friends Arena och det enorma köpcentrum som uppförs under namnet ”Mall of Scandinavia”.
Geografiskt är det långt ifrån det mest självklara alternativet och Solnas hårt lobbande politiker lär fira ordentligt idag. Markvärdena i högriskprojektet stiger rejält och folkskarorna som ska till och från (förlustaffären) Friends Arena får mindre att klaga på. Förutsatt att arenan står kvar om 10-15 år, alltså.
Varför det nu blir så har sannolikt med argumentet om byggande att göra. HG Wessberg har gjort synnerligen klart att den kommun som vill ha tunnelbana också ska bygga bostäder. Solna bygger mycket, och får tunnelbana. Danderyd och Täby, tidigare aktuella för en förlängning av röda linjen från Mörby, har mindre att skryta med. Regeringsplanen öppnar visserligen för att dra vidare Hagagrenen från Arenastaden och vidare mot Täby någon gång i framtiden, men det huggs inte i sten.
Detsamma gäller Lidingö. När planerna på ett rejält byggtag i centrumområdet nyligen skrotades, efter lokala protester och hot om folkomröstning, försvann troligen utsikterna för att dra Ropstenslinjen över bron för överskådlig tid. Om nu ö-folket alls velat det, vill säga.
Den nordöstra sektorn verkar trivas ganska bra med sina museispårvägar Roslagsbanan och Lidingöbanan. Tillväxten får ske någon annanstans – åtminstone så länge kommunernas självstyre i byggfrågor är intakt.
Vad som inte finns med i planen är förstås lika intressant som vad som faktiskt är där. När förhandlingen inleddes lyfte regeringen särskilt upp möjligheten att dra Nackalinjen i samma tunnelbygge under Saltsjön som en Österled för bilar mellan Nacka och Värtan. Det hade krävt en helt annan dragning, med stationer på exempelvis Djurgården och Kvarnholmen istället för mer logiska och folktätare östra Söder och Hammarby Sjöstad. Det alternativet är inte längre med på kartan. Om det betyder dödsstöten för Österleden, ett projekt som diskuterats i olika former sedan kungarna hette Oscar, återstår att se.
Vad som inte heller finns med är den typ av västlig nord/syd-förbindelse som föreslagits av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, under arbetsnamnen lila respektive orange linje. Förslagen har bland annat handlat om att avlasta den trånga ”getingmidjan” i city genom en koppling mellan Liljeholmen och Fridhemsplan, under Mälaren i höjd med Västerbron.
I regeringsplanen får visserligen gröna linjen en betydande lättnad när Hagsätragrenen blir blå, men Stockholms linjekarta får även fortsättningsvis formen av en tillplattad bläckfisk.
Så – kommer då detta verkligen att bli av?
Historien gör frågan befogad, men svaret är med mycket hög sannolikhet ”ja”. Det lär bråkas en del om exakt hur finansieringen ska se ut, men det finns total politisk enighet både lokalt och nationellt om projektets nödvändighet. När bollen väl rullar lär alla inblandade sparka den framåt efter bästa förmåga. Den lilla brasklapp som kan skickas med skulle handla om en mycket djup och långvarig ekonomisk kris följd av utflyttning från regionen.
De här investeringarna bygger inte i första hand på något hypotetiskt framtidsscenario, utan på den tillväxt som redan skett. De borde med andra ord ha gjorts för länge sedan – men bättre sent än aldrig, som det heter.