Vittne: Mamman låg några meter från barnet

En kvart efter att larmet kom är Drottninggatan öde. Omkullvälta blomkrukor, hjulspår, stängda butiker. Räddningsarbetare letar metodiskt efter skadade längs med den långa gågatan.

– Några skadade här? Behöver någon hjälp, ropar en man i gul väst in mot tvärgatan där vi står.

Harvey Anturi jobbar mittemot Åhlens och skulle precis ta helg när han hörde oväsen utanför och såg en lastbil köra förbi.

– Jag såg folk springa utanför och gick ut, bort till Drottninggatan. Där såg jag två personer som låg skadade mitt i gatan. Jag gick vidare och såg en barnvagn. ”Varför står en tom barnvagn här?” tänkte jag. Sedan såg jag en tvååring som låg en bit bort, blodig i ansiktet. Mamman låg några meter från barnet, hon var medvetslös.

Längre upp på gatan såg han väskor och skor som slitits av sina ägares fötter. Runt honom försökte folk få fler ambulanser till platsen.

– Det känns så overkligt. Något händer i Paris och man tänker ”stackars människor”. Man förstår inte. Det är så läskigt.

Polisen spärrar av alla tvärgator till Drottninggatan. De föser bort människor, hetsigt, våldsamt. En man blir vansinnig när han inte får passera avspärrningen, en kvinna gråter. En polis spänner ögonen i oss och ropar ”Har du barn hemma som du vill träffa igen så sticker du härifrån nu. Det är inte säkert i innerstan. Lämna stan!”

Överallt stockholmare som försöker få kontakt med sina nära. En ung tjej gråter, familjen svarar inte.

– Det känns som att det är krig, säger hon till sin kompis.

På en tvärgata till Kungsgatan har ett gäng poliser i kravallutrustning brottat ner en man i 30-årsåldern. Han ligger på mage, har flera polisknän i ryggen. Folk runtomkring tar mobilfoton medan han förs bort, utom synhåll. Polisen som blir kvar vill inte svara på frågor, upprepar bara budskapet att vi ska ge oss iväg. Stockholm är inte en trygg plats.

På Pizza hut som ligger på samma gata som Åhlens sitter Josef Jawad och åt med en kompis när människor i hundratal börjar springa utanför fönstret.

– Tänk dig att hela Sergels torg börjar springa åt samma håll. Så var det. Först trodde jag de var sena till pendeln, men så såg jag att de grät och skrek, säger Josef Jawad.

Han hade sin bil parkerad bakom varuhuset och gick mot Åhlens för att försöka flytta på den. Tänkte att den kanske var i vägen om något hade hänt.

– På vägen hörde jag folk prata om att en lastbil hade kört in i en massa människor. Och sen såg jag henne, en kvinna som låg på marken. Hennes fot hängde som på en tråd, den var nästan helt av. Jag kunde se hennes skelett.

Kvinnan, i 50-årsåldern, var turist.

– Hon skrek på engelska att hon bara hade varit i Stockholm i två dagar. Sjukvårdarna bar henne hela vägen från Åhlens till Olof Palmes gata, jag gick efter och hon skrek hela vägen.

Vid Olof Palmes gata mötte Josef Jawad upp en vän, som också befann sig i city denna fredagseftermiddag. Hon är blek i ansiktet, matt i tonen.

– Jag känner mig fortfarande chockad. Jag tänkte liksom ingenting. Jag vet fortfarande inte vad jag tänker.

De två står i närheten av centralstationen på Vasagatan. Josef Jawads bil är fortfarande fast intill skyltfönstret lastbilen kraschade in i.

– Jag är själv uppväxt i ett hemland där explosioner är vardag. Jag trodde inte att det skulle kunna komma ända hit, hela vägen till Sverige. Jag trodde jag var trygg här, nu kommer allting ifatt en.

En polis i polisbil åker runt utanför centralstationen och ropar i en megafon att de som står där ska skingra sig. ”Lämna stan. Ta hand om varandra. Det är inte säkert här”, ropar han.

Kollektivtrafiken står stilla. Inga tåg går, resenärer på väg till Arlanda står med sitt bagage och undrar var de ska ta vägen.

Polisen upprepar sitt budskap, nu på engelska. ”Leave the city. Om ni har hotellrum utanför Stockholm tycker jag att ni ska åka dit. Nu.”