Många före detta statsministrar har svårt att hitta en ny identitet efter åren i Rosenbad. De valsar runt i olika tv-soffor och riskerar att bli en sorts Fattigmans-Mats-Knutson, skriver Alex Schulman.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-03-31 02:15
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-gor-som-ingvar-carlsson-och-lamna-offentligheten-stefan-lofven/
En första känsla för vem Stefan Löfven kommer vara efter att han slutar vara statsminister fick vi i en DN-intervju i veckan, när han lite apropå ingenting läste lusen av SD:s Mattias Karlsson som först inte haft tid att vaccinera sig och sedan blivit svårt sjuk i covid.
Filmen spred snabbt i sociala medier, för det var en ny Löfven vi fick se och vi förbluffades av honom. Vem var den här sköningen? Avslappnad, axlarna sänkta, tillbakalutad i stolen, med ett snett, retsamt leende, plötsligt raljerande och nästan lite slängig i kommentarerna om Karlsson som ”ligger där” och påstår att han inte hade tid att vaccinera sig: ”Han kan inte vara Sveriges mest upptagna politiker”, konstaterade Löfven och blicken glittrade av spefullhet.
Jag gillade den nya Löfven, skulle gärna tagit en öl med honom, sitta i en bastu och snacka lite skit, men jag frågade mig också: var har du varit alla de här åren? Vad mycket roligare svensk politik hade varit med den Löfven som statsminister.
Men så är det väl, ämbetet förpliktigar, och på ett sätt kan man väl säga att det riktigt svåra nu ligger framför Löfven. Vem ska han vara när han inte längre är statsminister? Hur ska han agera i offentligheten?
Det finns en rad exempel på precis hur misslyckat det kan bli med gamla statsministrar som försöker hitta en ny identitet efter att de lämnat Rosenbad. Det blir nästan aldrig bra. Fredrik Reinfeldt är kanske det tydligaste exemplet. Problemet med honom var väl framför allt att man direkt efter att han avgått började misstänka att han fortfarande trodde sig vara statsminister. Samma monotona mässande, samma gravallvarliga uppsyn, fast nu satt han i en morgonstudio och skulle plugga en ny bok han skrivit.
Han som en gång var Sveriges statsminister sitter nu här som en Fattigmans-Mats-Knutson och pratar om USA-valet
Men hans största misstag var väl att han varit så oerhört aktiv, när Nyhetsmorgon kallade honom för att prata om utrikespolitik så kom han, gång på gång på gång, och jag minns honom som kunnig, men man kom ändå inte ifrån tanken: Han som en gång var Sveriges statsminister sitter nu här som en Fattigmans-Mats-Knutson och pratar om USA-valet. Det är tyvärr den bistra sanningen att vad man än gör som ex-statsminister så kan man inte vinna och därför är det inte ens lönt att försöka.
En ex-statsminister bör därför vara som en blåval som länge glider runt nere i djupen och bara under sällsynta tillfällen kommer upp till ytan för att hämta luft, och när det väl händer då står vi där på båtarna omkring det skummande vattnet och förundras, får en glimt av den store innan han försvinner ner i mörkret igen, innan han dyker lodrätt tillbaka ner till osynligheten.
Göran Persson lyckades med det länge, drog till skogs och gjorde sig oanträffbar. Han syntes bara vid någon partistämma eller om någon ny partiledare skulle introduceras, och då satt han värdigt på hedersplats och applåderade och åkte sen ut till gården i Sörmland igen. Men långsamt ägde en förändring rum. Persson kunde inte hålla sig borta från att tycka till om svensk politik, nu senast för en månad sedan när han beklagade kulturfattigdomen inom socialdemokratin.
Det är orättvist, men har man en gång haft Sveriges högsta position så är alla försök till offentligt liv efteråt dömda att misslyckas, och jag kommer att tänka på Ingvar Carlsson. Den värdigaste av dem alla, en levande legendar, och det enda han gjorde var att inte delta, han förstod tidigt den dystra regel som gäller för alla gamla statsministrar: Han som lyckats hålla värdigheten högst, är han som sedan aldrig syns över huvud taget.
Läs fler krönikor av Alex Schulman:
”Bakom gormandet och skrikandet döljer sig ofta en lögn”