Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-19 03:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sverige/anna-lena-lauren-att-uttrycka-sig-sa-att-folk-forstar-ar-inte-snobberi/

Sverige

Anna-Lena Laurén: Att uttrycka sig så att folk förstår är inte snobberi

En gång i början av min journalistkarriär intervjuade jag en gatumusikant. Det blev en fin liten intervju, och rubriken ”En man och hans trumpet” betraktade jag som närmast poetisk.

Det var bara det att han spelade en saxofon.

Jag ville sjunka genom jorden, men chefredaktören löste det glatt genom att skriva rättelsen: ”Med trumpen min får vi tillstå att gatumusikanten spelade en saxofon.”

Det var för över tjugo år sedan. Jag antar att man i dag hade kunnat svara att om bara tillräckligt många börjar kalla saxofonen en trumpet, så är det inte fel att kalla den en trumpet. Då är det ju ETABLERAT.

Svenskan har alltid påverkats och berikats av franskan, tyskan, engelskan, finskan, med flera. Men det är en sak att språk går in i varandra och påverkar över tid. En annan när ett språk börjar påverkas mycket snabbt och omfattande, på ett sätt som faktiskt gör det svårare att förstå.

Jag upplever inte att engelskans allt starkare inflytande över svenskan på något sätt har gjort språket tydligare. Tvärtom går nyanserna förlorade när känslan för de och dem försvinner, folk stavar ”tyska” med stort t och tror att karaktärer och romanfigurer är samma sak, eller att ”behöva” alltid motsvarar verben ”ska” eller ”måste”.

Svenska myndigheter mjukar ofta upp sina budskap genom konstiga omskrivningar, till den grad att de blir obegripliga eller tondöva. När en tolvårig flicka skjuts i Botkyrka säger polisen att de som vet vem som gjorde det ”behöver berätta det för polisen. Det är helt uppenbart att han egentligen menar ”ska” eller ”måste”, men istället väljer ett ord som är en direkt översättning av engelskans ”need to”. Ett verb som i allmänhet används för att artigt instruera.

Ingen vill skriva på ett språk som inte går att förstå. Men det går bara att lära sig skriva genom att läsa mycket på sitt modersmål. Dessutom måste man acceptera att bli rättad när man skriver fel. Alla gör fel. Språket är ett instrument som tar lång tid att finkalibrera.

Nu visar två Novusundersökningar att nästan hälften av tusen svenska chefer har valt bort arbetssökande i åldern 18-25 på grund av deras bristande skrivförmåga. Felstavningar och obegripliga meningar har lett till att felaktiga läkemedel har skrivits ut. Petra Garberding, lektor vid Södertörns högskola, varnar för att när piloter och poliser inte förstår vad de läser, eller inte kan skriva begripligt, så kan det få betydande konsekvenser.

Den här undersökningen visar att omsorg om ett korrekt språk inte är snobberi. Men svenska språkvetare verkar ha en annan syn på saken.

Chefredaktören för Språktidningen häcklar lustfyllt dem som ”vevar med språkpolisbatongen” i sin förra DN-kolumn. Han propagerar entusiastiskt för att så fort ett ord börjar få en betydelseglidning ska glidningen accepteras, eftersom den redan är ett faktum.

”Den här äppelkindade niten att skydda allt man uppfattar som progressivt måste nog betraktas som rent svensk.”

Jag tror att alla journalister ibland råkar ut för språkpoliser som är ute i ogjort väder. Men vi råkar också ut för dem som har rätt. Om DN-läsarna är måna om ett gott språk och har höga förväntningar på sin tidning förstår jag inte varför jag som svar borde läxa upp dem. Att språk hela tiden förändras är en självklarhet, att jag borde börja använda ordet spirituell i den engelska betydelsen andlig bara för att artisten Agnes gör det är något annat. Det är ett besynnerligt cirkelresonemang att man omedelbart bör acceptera en betydelseglidning av den enda anledningen att den förekommer.

Entusiastiska cirkelresonemang är jag van vid, de förekommer ofta på mitt bevakningsområde. Men den här äppelkindade niten att skydda allt man uppfattar som progressivt måste nog betraktas som rent svensk.

Ämnen i artikeln

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt