Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-28 06:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sverige/anna-lena-lauren-ingen-annan-far-elda-i-min-bastu/

Sverige

Anna-Lena Laurén: Ingen annan får elda i min bastu

Foto: Beatrice Lundborg

Ibland när jag kommer hem stelfrusen efter en ridlektion i den iskalla manegen saknar jag den mer än annars. Bastun.

För några år sedan deltog jag i Folk och försvar-konferensen i Sälen. Rummet hade egen bastu. Vilken lyx, tänkte jag, och vred på aggregatet.

Då bastun hade blivit varm och jag satte mig på laven insåg jag att något mycket väsentligt fattades. Det fanns varken stäva eller skopa.

Jag fick kasta bad med ett tandborstglas.

”Kasta bad” betyder att hälla vatten på de heta stenarna så att det bildas ånga och temperaturen stiger. I Pargas där jag växt upp kallas den som håller i skopan baduman. En baduman betyder också någon som gillar att bestämma.

Verbet ”basta” existerar inte i Finland. Man badar bastu. Jag brukar vinnlägga mig om att inte hänga upp mig vid alla detaljer, jag gillar inte bastufanatism. Men det ska erkännas att varje gång jag hör verbet ”basta” kryper det lite obehagligt längs ryggraden.

Vissa renläriga bastufantaster anser att man inte ens borde få tala om bastu på svenska utan hellre ska säga sauna. Man får inte tala om att kasta bad utan ska säga ”kasta löylyä”. Mitt svar: Glöm det. Finland har två språk och svenskspråkiga finländare badar exakt samma bastu som finskspråkiga. Bastuterminologin är lika bred på svenska som på finska, dels eftersom Finland är tvåspråkigt, men antagligen också därför att även svenskar badade bastu ända fram till 1725. Då förbjöds bastubadandet på grund av misstankar om promiskuitet. Förbudet efterlevdes dock inte i rikets östra halva, det vill säga Finland.

Besynnerliga uppfattningar om vad man sysslar med i bastun förekommer fortfarande i Sverige. När min egen tidning DN publicerade recept för bastumat såg sig finska ambassaden i Stockholm föranlåten att rycka ut på Twitter och förklara att man inte äter i bastun.

I bastun gör man ingenting annat än badar bastu. Man äter inte, dricker inte, man har inte sex. (Ni kan gärna försöka.)

I Finland är bastubadande fortfarande en av få ritualer som alla har ett förhållande till. Alla finländare älskar inte att bada bastu, men alla har en åsikt om hur det ska göras bäst. Jag förväntar mig därför många mejl efter den här kolumnen av finländska läsare som talar om för mig att de visst dricker öl i bastun.

Ifjol kom bastubadande med på Unescos världsarvslista. Som finländare borde man antagligen vara stolt över att vi äntligen har fått komma med på listan (förargligt nog sju år efter den estniska rökbastun), men entusiasmen över vår unika bastukultur inger mig alltid en otrevlig känsla av att vi dessvärre är betydligt mer provinsiella än vi skulle vilja vara.

Det finns ingenting mytiskt eller gåtfullt med att bada bastu. Det är en avkopplande syssla som ska utföras på ett visst sätt.

”Mitt eget förhållande till bastun kunde liknas vid relationen till ett par gamla stövlar på sommarstugan.”

Mitt eget förhållande till bastun kunde liknas vid relationen till ett par gamla stövlar i sommarstugan. Man använder dem bara vid vissa tillfällen, men varje gång man drar dem på sig är det med en känsla av trygghet. Det här är något man gjort många gånger.

När jag eldar i bastuugnen på sommarstugan börjar jag med torra gamla käppar. Då elden tagit fart lägger jag på större klabbar. De får inte vara för många, elden får inte kvävas. En god bastueldare slösar för övrigt inte med ved.

Ingen annan får elda i min bastu. Det är mitt privilegium.

Min bastu, byggd på en holme, har gammaldags design. Det finns inget tvättrum, man badar och tvättar sig i samma rum. Först kastar man bad och svettas, sedan doppar man sig i havet. Och till sist, när den sammetsmjuka eftervärmen har lagt sig, tvättar man sig med vatten ur handfat. Vid det laget doftar bastun kåda och fuktigt trä och eftervärmen har letat sig in i varje millimeter av ens kropp.

Det är inte mindfulness eller detox. Det är bara bastubad, och det behöver inte skyddas av Unesco eller ges mytiska skimmer av själslig rening. Bastun existerar i sin egen rätt.

Läs mer:

Finsk bastu listas som kulturarv

De kallbadar hela vintern – utan bastu

Ämnen i artikeln

Finland
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt