Annelie hamnade mitt i Tuveraset: ”Hus och lera kom glidande rakt emot oss”

I dag pågår arbete för att skredsäkra områden längs Göta älv. Klimatförändringar har radikalt påverkat risken för skred i de områdena.

För Annelie Hammar och Leif Nordh blev följderna av ett sådant skred allt annat än teoretiska, när de som barn hamnade i centrum för en av Sveriges värsta naturkatastrofer någonsin.

Klockan var strax efter fyra, onsdagen den 30 november 1977. Annelie Hammar och hennes kompis Anna var båda i åttaårsåldern. Skoldagen var slut, och de hade varit hemma hos Anna uppe på Snarberget i Tuve. Nu skulle de hem till Annelie som bodde i Lilleskog.

Nere i bostadsområdet i Tuve stannade de till en stund för att byta mössa i den kalla novemberluften. Då hörde de ett muller.

– Det första vi såg var hur en vägskylt föll i marken, sen vände vi oss om, och då såg vi bara hur hus och lera kom glidande rakt emot oss, säger Annelie Hammar.

Asfalten bröts sönder, lera vällde upp och bilar och hus gled iväg i lermassorna. De två flickorna stod på en asfaltsplätt, utan någonstans att fly. Runtomkring dem öppnade sig marken på alla sidor.

Just då öppnades dörren på ett av de hus som precis börjat glida iväg. En stod i dörröppningen för att släppa in familjens hund, och fick då syn på de två flickorna utanför.

– Hon ropade på oss, så vi hoppade rakt in i huset, över en spricka som uppstått mellan gatan och huset, säger Annelie Hammar.

Det som drabbat Tuve var ett jordskred. Det uppstod när kvickleran som området vilat på plötsligt satts i rörelse i ett skred som fortplantade sig över ett område stort som 37 fotbollsplaner, som på en och samma gång började glida på den sluttande berggrunden under leran, ner mot Kvillebäckens dalgång.

Leif Nordh var elva år gammal. Han minns att han låg inne på sitt rum och läste serietidningar.

– Plötsligt hör jag ett ljud som om någon kastar grus på fönstret. Sedan hör jag en hög smäll och min mamma som börjar skrika, berättar han.

Leif sprang ut till sina föräldrar i vardagsrummet, där bokhyllor och möbler ramlat omkull. Schäfern Lukas, som vanligtvis skällde, var helt tyst. Genom de stora fönstren i vardagsrummet såg Leif ut mot bakgården.

– Hela baksidan med gräsmatta och träd guppade upp och ner, som små öar i marken – allting bara rörde sig. Jag fick panik och tänkte: ”Vi flyter på en vulkan”.

I paniken som fyllde rummet registrerade han bara i förbifarten att det stod två främmande, skrikande barn i vardagsrummet – Annelie och hennes kompis.

Varken Annelie eller Leif kan i efterhand säga hur lång tid det rörde sig om: tre minuter eller tio minuter, men till slut avtog skalvet. Huset hade inte rasat, men däremot glidit iväg flera hundra meter från gården, och hamnat i lutning.

– Jag kommer inte ihåg om det var 200 meter eller så det hade glidit på leran och hamnat på sned, ungefär som en segelbåt som ska kapsejsa, säger Annelie Hammar.

När det lugnat sig tog de sig ut ur huset. Först då förstod de vidden av förödelsen. Av det som varit ett sömnigt villaområde fanns nu bara ruiner kvar. På några minuter hade hela landskapet ändrat form.

Annelie berättar att hon hunnit ta sig ut till en liten bit staket utanför familjen Nordhs hus, när marken återigen började skaka.

– Så började det igen, då höll jag fast vid staketet och tänkte: ”Nu dör jag.”

Men det andra skredet var mildare och ebbade snart ut.

All ström i området hade försvunnit, det var mörkt och tyst, berättar Leif Nordh. På det som ännu fanns kvar av gatan utanför samlades de boende som inte satt fast i husen. Stämningen var chockartad.

– Alla tomterna hade flyttat i förhållande till husen, lekställningarna hade åkt iväg, bilarna hade åkt iväg och låg huller om buller. Och min bästis pappa stod där ute med sin portfölj under armen. ”Jag måste till posten, de stänger snart”, sade han. Han var helt i chock, säger Leif Nordh.

I väntan på räddningstjänsten stod folk och frös i novemberluften. Få hade hunnit få med sig ytterkläder i paniken, så Leif Nordh och hans pappa klättrade tillbaka in i sitt hus för att hämta jackor och rockar åt de som frös.

När de första räddningsfordonen småningom anlände, fanns där ingen väg in i området – den hade försvunnit i rasmassorna. Själva villaområdet hade sjunkit ner i en lerig krater.

I förvirringen som uppstod märkte Lars aldrig vad som hände med Annelie och hennes kompis. Annelie själv minns att hon togs om hand av brandmän som tog sig genom leran, och att de efter en undersökning av ambulanspersonal kördes hem till sina oroliga föräldrar.

Annelie Hammar berättar hur hennes mamma och syster sett förstörelsen och fruktat det värsta. När hon väl kom hem väntade de tillsammans med hennes morfar och pappas bror. Hennes pappa var på affärsresa när han hörde om nyheten.

– Sen kommer jag ihåg när min pappa kom hem, han bara sprang in i vardagsrummet och så började han storgråta, berättar hon.

Räddningsarbetet, där ett tusental personer deltog, fortsatte i flera dagar med lavinhundar och bandvagnar. Det slutliga dödsantalet steg till nio, med ett åttiotal skadade.  65 hus totalförstördes och över 400 människor blev hemlösa.

I dag står inte längre några hus kvar på området. Marken har stabiliserats i och med skredet, och risken för att något liknande ska hända igen på samma plats är liten. Exakt vad som orsakade skredet är inte helt klarlagt än i dag, men kraftiga regnskurar dagarna innan misstänks ha bidragit till att marken blivit instabil.

Att familjen Nordhs hus på Snarbergsstigen 7 inte rasade, berodde på att det vid byggandet av en slump levererats mer armeringsjärn till husets grundplåt än vad som ursprungligen var tänkt.

– Byggmästaren sade att: ”Det kommer kosta lika mycket skicka tillbaka, vi kan lika gärna sätta in det.” Och så skämtade han: ”För vem vet, det kanske räddar er den dag huset glider ner i bäcken.”

Tuveraset blev en väckarklocka för riskerna för ras och skred, och man har sedan dess kartlagt rasriskerna i flera områden längs med Göta älv. Än i dag pågår flera skredsäkringsprojekt längs älven för att minimera risken för att en liknande katastrof ska inträffa igen.

– Det skulle kunna komma ett skred. Sen om det är om ett år eller tio år eller trettio år, det vet man inte, har Karin Holmström, ansvarig för skredsäkring i Lilla Edet tidigare sagt till DN.