Sedan den 1 januari i år är barnkonventionen lag i Sverige. Men hur – och om – den kan förändra situationen för utsatta barn kan ingen ge ett rakt svar på. Några tydliga riktlinjer för hur exempelvis socialtjänsten eller andra myndigheter ska använda barnkonventionen i praktiken finns inte.

Precis som många andra barnrättsorganisationer kommer Barnrättsbyrån i kontakt med barn och nätverk kring barn som anser sig felaktigt behandlade av myndigheterna.

Det kan bland annat handla om placerade barn som känner oro för att återföras till sina biologiska föräldrar, om barn som lever i hemlöshet, barn i vårdnadstvister och migrationsärenden.

– Vi ser stora glapp i systemet där barn far illa, det har flera mediegranskningar också visat den här våren. Men det finns ingen funktion dit de här barnen kan vända sig till när de anser att deras rättigheter blivit kränkta. Barnen hänvisas ofta till tillsynsmyndigheterna, som Inspektionen för vård och omsorg eller Justitieombudsmannen. En sådan process tar ofta lång tid, säger Elin Wernquist, Barnrättsbyråns generalsekreterare.

Organisationen Barnrättsbyrån, som bland annat finansieras av statsbidrag och stiftelser, har därför inrättat ett rättsråd – ledande experter på barnrätt, socionomer, läkare, psykologer, jurister och forskare för att vägleda organisationen i processer mot myndigheterna och i domstol.

– Vi arbetar på uppdrag av barnet. Vi kan ge information, råd och stöd, praktisk hjälp med underlag och överklaganden till exempel, säger Elin Wernquist.

Rättsrådet ska se över möjligheterna för Barnrättsbyrån att driva enskilda ärenden i domstol, prövade enligt barnkonventionen.

Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet och föreståndare för Barnrättscentrum, är en av dem som anlitats som expert.

– Barnkonventionen blev lag, men utan resurser och med en diffus vägledning för hur den ska tillämpas ute i verksamheterna. Det finns inga tydliga riktlinjer. Det ska utvecklas genom praxis, säger man. Här får i praktiken civilsamhället, exempelvis genom organisationer som Barnrättsbyrån, en viktig roll, säger hon.

Pernilla Leviner hoppas att arbetet i det rättsrådet kommer att identifiera luckor i lagstiftningen där man behöver forska mer.

Elin Wernquist poängterar att organisationen inte driver en egen agenda. Utgångspunkten för arbetet är barnets vilja och behov. Genom strategisk processföring vill hon se ny praxis för hur barnkonventionen ska praktiseras i Sverige.

Varför ska civilsamhället ta sig an det här? Är det inte beslutsfattare och myndigheter som borde göra det?

– Vi har Barnombudsmannen och flera stora viktiga barnrättsorganisationer i Sverige. Men ingen av dem tar sig an och driver enskilda fall på det här sättet. Barnen är ofta helt utelämnade och många känner inte ens till sina rättigheter. Det är uppenbart att det saknas en nationell funktion dit barn kan vända sig. Vi som civilsamhälle har möjlighet att agera, pröva saker, vara ett gott exempel för hur systemet skulle kunna fungera.

SVT-dokumentären Att rädda ett barn visade hur fel det kan gå när frivilliga ”goda” krafter organiserar sig och anser sig göra gott, hur ser du på det?

– Det är just därför Barnrättsbyrån anlitar experter inom olika centrala områden. De har alla lång erfarenhet och gedigen utbildning. Det handlar inte om ett slutet sällskap med egen agenda.

Hur kan ni hjälpa barn som är så små att de inte kan söka upp er på egen hand? Barn som Lilla hjärtat, till exempel?

– Ofta finns ett nätverk kring barnen. Det kan vara föräldrar, släktingar, familjehem som tar kontakt med oss och på det sättet får vi möjlighet att sätta oss in i ärendet och identifiera vilka rättigheter och möjligheter som finns. Men vi kommer inte kunna ta oss an alla uppdrag, det är just det som är poängen med strategisk processföring: att ett barns historia och domstolsprocess kan få en positiv påverkan även för andra barn.