Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-26 07:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sverige/farshid-jalalvand-darfor-blir-oinsatta-radda-for-vacciner/

SVERIGE | KRÖNIKA

Farshid Jalalvand: Därför blir oinsatta rädda för vacciner

Foto: Alexander Mahmoud

Det snabba förloppet när covidvaccinet togs fram handlade delvis om att forskarna hade tur. Och tur är också anledningen till att det redan nu finns vaccin mot apkoppor.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Under covidpandemin spreds en bild i sociala medier som fick många att hoppa till. Det var en tabell som listade årtal i två kolumner – en spalt visade när olika virus upptäcktes och den andra när vacciner mot dem togs fram. Hepatit A: upptäcktes 1973, vaccin 1991. Humant papillomavirus 16: upptäcktes 1983, vaccin 2006. Hiv: upptäcktes 1981, inget vaccin utvecklat. Hepatit C: upptäcktes 1989, inget vaccin utvecklat.

Ett virus stack ut, naturligtvis.

Sars-cov2: upptäcktes 2020, vaccin 2020.

Det är klart att en oinsatt person blir fundersam. Men frågan är om de inte hade blivit ännu mer skraja om en uppdaterad version av grafen kom ut i dag.

Muterade apkoppor: upptäcktes 2022, vaccin 1796.

Snacka om framförhållning.

Den allra vanligaste frågan jag fick i egenskap av vaccinexpert under pandemin var ”hur i hela fridens namn har man kunnat ta fram ett vaccin så snabbt?” Jag kan förstå att det fanns farhågor. Människor har oftast en uppfattning om vaccinutveckling likt den i den ovannämnda bilden. Det ska ta lång tid om det ska bli ordentligt gjort. Och tyvärr blev de inte lugnade av det första svaret jag gav: att covidvaccinerna utvecklades så snabbt berodde faktiskt på en hel del tur.

Det finns stora problem med att lista årtal på det viset som bildskaparen gjort. Framförallt utgår den från tre felaktiga premisser (i syfte att misstänkliggöra covidvaccinerna, antar jag). Det ena är att den tekniska utvecklingen har stått still sedan 70-talet. Det andra är att de ekonomiska incitamenten för att utveckla vacciner är desamma för alla virus. Och det tredje är att alla virus har samma biologi. Ingen av dessa premisser stämmer.

Under 1900-talets senare hälft tog det världens främsta forskare många år, ja, faktiskt årtionden, att isolera och identifiera de tre virusen som orsakade hepatit. Arbetet var så svårt att det resulterade i två Nobelpriser.

I dag kan vi hitta och identifiera nya virus på någon vecka. Vi kan kartlägga deras arvsmassa på en eftermiddag, och sedan kabla ut det till alla världens laboratorier digitalt på några minuter. Att sedan ta fram en mRNA-vaccinkandidat behöver teoretiskt sett inte ta längre än några dagar. Vi kan alltså gå från ett okänt virus till ett experimentellt vaccin inom loppet av några veckor.

Vi kan alltså gå från ett okänt virus till ett experimentellt vaccin inom loppet av några veckor

Det som tar tid är de kliniska studierna, det vill säga att studera vaccinernas säkerhet och skyddseffekt i människor. Det är något som är oerhört kostsamt. Enligt beräkningar kostar utvecklingen av ett vaccin någonstans mellan 300-800 miljoner kronor. För att företag ska vilja lägga sådana summor på kliniska studier krävs det att det finns en marknad där man kan göra en vinst som är betydligt större än investeringen. Detta är anledningen till att det finns väldigt många tropiska sjukdomar vars orsaker är kända sedan länge men som man inte utvecklat vacciner mot. Antingen är de drabbade för få till antalet, eller för fattiga för att ha råd med läkemedel. Så var det med ebola, fram till nyligen.

Den tredje anledningen tycker jag som mikrobiolog är den mest intressanta: virusens olika biologi. Vacciner mot hiv och hepatit C hade varit kommersiellt oerhört lukrativa, ändå finns det inga. Anledningen är att dessa virus är hypermutagena – de ändrar utseende hela tiden. Ett vaccin hade blivit overksamt i samma stund som den togs fram eftersom immunförsvaret ändå inte hade kunna känna igen det muterade viruset med hjälp av det. Och där kommer vi till turfaktorn.

Att ett vaccin lät sig göras mot Sars-cov2 berodde på virusets (i detta avseende) gynnsamma natur. Den delen av viruset som testades som vaccinkomponent visade sig vara effektivt och säkert. Det hade inte behövt vara så. Viruset självt var inte hypermutagent. Det hade inte behövt vara så. I coronavirusets fall föll alla bitar på plats: teknik, ekonomi och biologisk tur.

Och apkoppor då? Jo, det tillhör en familj av så kallade poxvirus, där den betydligt farligare kusinen smittkoppor också ingår. Dessa virus liknar varandra väldigt mycket biokemiskt. Därför har det kokoppsvaccin som den engelska läkaren Edward Jenner hittade mot smittkoppor 1796 visat sig ha 85 % skyddseffekt även mot apkoppor. Ibland kommer man långt med lite tur.

Läs fler krönikor av Farshid Jalalvand

Ämnen i artikeln

Vaccination

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt