Sex av åtta riksdagspartier har i dag kvinnliga ledare sedan Magdalena Andersson tog över som S-ledare i början av november.

Gudrun Schyman blev Vänsterpartiets första kvinnliga partiledare 1993 och upplevde att det tog lång tid att bli accepterad i sin nya roll.

– Medierna var väldigt fast i att det inte skulle gå. De frågor jag fick var ”ojojoj, hur ska det här gå?”, ”du som är ensamstående mamma!” och det var väldigt mycket kring mitt utseende. Det tog över ett år innan journalisterna började skriva om vad jag sa, berättar Gudrun Schyman.

I år har det gått 100 år sedan kvinnor fick rösträtt – och kunde väljas in i Sveriges riksdag. Den 12 september 1921 valdes Kerstin Hesselgren in i Sveriges förstakammare. Hon var en av fem kvinnor som tog plats i de båda kamrarna, tillsammans med 375 män.

För talmannen blev den nya gången svårsmält. Han bad Hesselgren att inte ta illa upp om han fortsatte titulera kammaren ”Mina herrar!”

Men bara för att kvinnor kunde väljas, betydde det inte att de gjorde det. För varje kvinna på ett partis riksdagslista behövde man plocka bort en man.

Och så sent som 1971 var fortfarande bara 14 procent av riksdagsledamöterna kvinnor. När Karin Kock 1948 utnämndes till Sveriges kvinnliga minister blev hon ofta förminskad i offentligheten, berättar Christina Carlsson Wetterberg, professor emerita i historia.

– Utifrån stereotypa föreställningar om att kvinnor som kom in i politiken inte var ”riktiga kvinnor”, kunde hon beskrivas som tråkig och okvinnlig. Och så är det till viss del än i dag

Det har tagit tid för väljarna att vänja sig vid en kvinna som ledare.

– Efter hand som kvinnorna blivit fler har detta förändrats. Men det är märkligt att vi inte har haft någon kvinnlig statsminister. Det borde inte vara ett hinder, och det har funnits många kompetenta kvinnor tidigare – men då har de inte lyfts fram. Under hela 1900-talet har kvinnorna fört en kamp – och den har varit väldigt viktigt, säger Christina Carlsson Wetterberg.

100 år efter att Kerstin Hesselgren klev in i riksdagen har kvinnorna blivit många fler. I senaste valet 2018 valdes 188 män och 161 kvinnor som riksdagsledamöter.

Men hittills har Sverige aldrig letts av en kvinna.

Tidigare utrikesminister Margot Wallström (S) kunde ha blivit den första kvinnliga statsministern i Sverige. Hon var påtänkt som partiledare för Socialdemokraterna – men tackade nej när valberedningen frågade om hon ville kandidera till att bli Göran Perssons efterträdare.

– Det stämde inte med var jag befann mig i livet då. Jag tror det finns fler som har blivit tillfrågade men just då har känt att det kräver så enormt mycket av en. Och kanske många gånger mer än man förväntar sig av en man, säger Margot Wallström.

– Pressen blir så stor. Du granskas på ett helt annat sätt än män gör. Hur du är privat, hur du klär dig, hur du pratar. Allt ska framhållas. Det som hos en man skulle ha beskrivits som något positivt blir hos Magdalena Andersson något som hålls emot henne.

Sverige beskrivs ofta som ett av de mest jämställda länderna, ändå är vi sist ut i Norden med att ha en kvinna som regeringschef.

Säger det något om Sverige?

– Nej, jag tycker inte det. Jämför med ett land som Irland, där man har haft en kvinnlig president i eviga tider. Det är först nu man har en manlig. Samtidigt är landet långt efter när det gäller jämställdhetspolitiken. Vi har haft en politik och en utveckling som har gått mot jämställdhet under alla dessa år, säger Margot Wallström.

Liberalernas Barbro Westerholm är riksdagens äldsta ledamot. Hon har suttit sedan 1988, efter att ha haft flera tunga positioner på bland annat Socialstyrelsen. Hon säger att det har funnits ett glastak, en struktur som håller kvinnor borta från den högsta makten.

– Men det går att ta sig igenom glastaket, genom att vara kunnig inom det man ska hantera, att man är verbalt bra. Och att man tar motgångar med humor och en klackspark. Blir man förbannad, då låser det sig.

Hon vill inte spekulera vad det egentligen säger om Sveriges jämställdhet att Sverige inte har haft en kvinnlig statsminister tidigare.

– Statsvetare borde borra på djupet här – hur ligger det till med attityder och fördomar? Jag menar, vi har kommit långt med kvinnlig representation i riksdagen. Och nu har vi väldigt många kvinnliga partiledare. Kompetensmässigt anser jag att allihop kan bli statsministrar. Men sedan hänger det ihop med partiets storlek och tyngd.

Är det en viktig jämställdhetsfråga?

– Ja, män och kvinnor har olika perspektiv. Det grundar sig i uppväxt och vuxenliv. Titta bara på de första fem kvinnorna som kom in i riksdagen. De tog upp sociala frågor. Mödravård och sådant. Det låg inte inom männens härad, det var mer krig och utrikespolitik med några undantag.

När Maud Olofsson blev Centerpartiets ledare 2001 hade hon redan en förebild i partiet – i Karin Söder som gått före henne. Maud Olofsson tror att det är svårare att ta sig fram som kvinna i de två största partierna: Socialdemokraterna och Moderaterna.

– De är väldigt gubbiga och grabbiga. Båda har provat att ha kvinnor som partiledare, men inte klarat av det. De har inte varit mogna för ett kvinnligt ledarskap. Hur mycket de än snackar och pratar om det så är det så.

För Maud Olofsson syntes skillnaden i hur man ser på och värderar kvinnor och män politiskt under hennes tid som minister i alliansregeringen. Hon utnämndes till energiminister, och kände ofta att det under ytan fanns en tanke om att hon egentligen inte kunde så mycket om de traditionellt manliga frågor som hon var ansvarig för.

– Jag fick ju stå där i snålblåsten ganska ensam. De flesta visste nog att jag hade rätt – men det sa man inte.

Tror du det hade varit annorlunda om du var man?

– Ja absolut. Vi har en bra bit kvar innan vi kan säga att kvinnor och män har lika villkor, säger Maud Olofsson.

Att Sverige är sist ut bland de nordiska länderna att ha en kvinnlig statsminister tycker hon är en skam.

– Vi pratar vitt och brett om hur duktiga vi är. Men när det kommer till kritan så är vi inte så långt gångna. Så hatten av till våra nordiska grannländer, och skämskudde på för Sverige, säger Maud Olofsson.

Hon får medhåll av Gudrun Schyman:

– Alla de vanliga härskarteknikerna finns ju där både av förminskande, förlöjliganden, att man inte blir lyssnad på.

Sveriges ”grandiosa självbild” kring jämställdhet tror hon har gjort att man glömmer bort behovet av att prata om frågan.

Tror du det betyder någonting att vi nu får en kvinnlig statsminister?

– Det betyder alltid någonting när ett steg tas. Så finns det stora steg, och mindre och steg som blir större än man trodde. Men inga steg är oviktiga och utan alla steg som har tagits av kvinnor på olika positioner hade de stegen vi tar nu inte varit möjliga, säger Gudrun Schyman.

Magdalena Andersson valdes till statsminister av riksdagen på onsdagsmorgonen. Efter Miljöpartiets besked på onsdagseftermiddagen, att de lämnar regeringen, kan det krävas ytterligare en statsministeromröstning för att Magdalena Andersson ska bli Sveriges statsminister.

Läs också: Partier som går dåligt opinionsmässigt väljer oftare en kvinnlig ledare