Den svenska riksdagen spände bågen rejält den där onsdagen i april 1999. Visionen var vacker: Inom en generation, senast år 2020, skulle de stora miljöproblemen vara lösta.

Så blev det inte. Tvärtom. De flesta av de 16 svenska miljömålen kommer inte ens att vara uppnådda till 2030, enligt Naturvårdsverkets utvärdering som överlämnas till regeringen i dag.

Ändå har det inte saknats ambitioner. Otaliga politiker och tjänstemän runtom i Myndighetssverige har arbetat i ett par decennier med att analysera, diskutera, ta fram förslag, sjösätta projekt och stifta lagar.

Likafullt ett misslyckande. Varför? Ett skäl är att man den där aprildagen för 24 år sedan nog inte fullt ut förstod utmaningen. Det man hade framför sig var inte ett problem. Det var ett lömskt problem, eller ”wicked problem” som den engelska termen lyder.

Begreppet myntades inom samhällsvetenskaperna på 1960-talet som en etikett på problem vars komplexitet, omfattning och inneboende målkonflikter ställer krav på radikalt nytänkande, uthållighet och en mångfald av angreppssätt. Omedgörlighet är ett annat ord som använts för att fånga problemens motståndskraft mot konventionella lösningar.

Vad betyder det praktiken? Ja, till exempel att de 16 miljömålen egentligen inte handlar om 16 olika problem. I stället är det en intrikat väv av samband mellan luft, vatten, jord, energi, växt- och djurliv, mänsklig aktivitet etc etc. Något Naturvårdsverket framhåller i sin utvärdering. En åtgärd på ett område kan få följder på ett annat som är mycket svåra att överblicka. Och vem har helhetsansvaret?

Det här har fått forskare att tala om just klimat- och miljöfrågorna som ”super-wicked problems”.

Det handlar också om maskineriet för politiskt beslutsfattande. Regeringskansliet är organiserat i ett antal departement som förväntas ta ansvar för sina specifika frågor. Men den gröna omställningen skär rakt igenom allt detta. Nu lanserar regeringen ett superdepartement för både klimat-, miljö- och näringspolitik som leds av Ebba Busch (KD). Möjligen ett steg på vägen, men statsvetarprofessorn Katarina Eckerberg har i DN argumenterat för att klimat- och miljöministern borde sitta på finansdepartementet för att få det inflytande som krävs.

En annan aspekt är att de lömska miljöproblemen ständigt alstrar intressekonflikter. Gärna vindkraftverk, men rör inte min utsikt. Gärna biologisk mångfald, men inte på bekostnad av lönsamhet i skogsbruket. Gärna biodrivmedel, så länge det inte blir dyrare att tanka. Motsättningar som numera förstärks av det oförsonliga debattklimat som alstras av det så kallade kulturkriget.

Likafullt: att överge ambitionerna som miljömålen ger uttryck för är inget alternativ. Där är vetenskapen otvetydig. Denna och kommande regeringar står inför ett formidabelt styrkeprov:

Har de vad som krävs för att lösa ett superlömskt problem?

Läs mer:

Klimat och biologisk mångfald avgörande för att nå missade miljömål

Jättefynd av värdefulla metaller – men miljöriskerna är oklara

DN:s Peter Alestig om förra årets största och mest bortglömda klimatnyhet