Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-23 23:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sverige/jag-maste-anda-vara-har-vad-tjanar-det-till-att-oroa-sig-for-corona/

I Räddningsmissionens lokaler är Fausta, 30 åt, klar med att tvätta. Hon passade också på att duscha och tvätta håret.
I Räddningsmissionens lokaler är Fausta, 30 åt, klar med att tvätta. Hon passade också på att duscha och tvätta håret. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
SVERIGE

”Jag måste ändå vara här, vad tjänar det till att oroa sig för corona?”

När hela samhället drabbas av en kris blir livet ännu svårare för de som lever på dess botten. För EU-migranterna innebar pandemin större arbetslöshet i hemlandet, längre vistelser i Sverige och färre mynt i kopparna.

DN har följt med Räddningsmissionens fältarbetare i Göteborg och träffat kvinnor som är mer rädda för att inte ha mat för dagen än för att insjukna i corona.

En kvinna med huvudduk och prickig tröja vaggar in på Räddningsmissionens lokaler i centrala Göteborg med ett hårt grepp om en mapp med skrynkliga papper. Hon sätter sig vid ett fönster med en kopp kaffe och drar en tung suck. Ansiktet är uttryckslöst, kroppen spänd.

Ilyana, en av fältarbetarna vid organisationen, förstår direkt att kvinnan behöver något och viftar avvärjande med händerna medan hon pratar i telefon.

– Jag hinner inte just nu, alla ringer och alla säger att det är akut, säger hon och signalerar mot sin kollega Maria.

Maria kom själv till Sverige som EU-migrant. Nu hjälper hon andra i samma situation.
Maria kom själv till Sverige som EU-migrant. Nu hjälper hon andra i samma situation. Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Maria går försiktigt fram och behöver inte ens säga något innan kvinnan börjar skaka lätt i hela kroppen. De pratar tyst med varandra i några minuter och går igenom pappren som kvinnan har vecklat ut.

– Cancer. Hon fick veta det i går men hade ingen att berätta det för förrän nu, förklarar Maria.

En stund senare reser sig kvinnan för att gå. Ett tio timmar långt pass utanför en Lidl i centrala Göteborg väntar.

Överallt i rummet laddas telefoner. Några ringer familjer i hemlandet. Tre personer vid ett bord äter var sin bit utgången prinsesstårta som donerats av en mataffär.

Maria vet mer om det här livet än andra, det ska hon berätta sen. Nu dyker Ilyana upp och säger att det har varit kaos hela morgonen.

– Det finns en grupp som har sålt skrot till en skrothandlare i stan. Tidigare fick de betalt kontant men från och med i dag måste de ha ett bankkonto. Och det har de inte. Så alla ringer mig och frågar vad de ska göra, säger hon.

Allt kändes bra fram tills min man dog för några år sedan. Då blev det mer ensamt och pengarna räckte inte till längre

Att ständigt släcka bränder är vardag för Ilyana och Maria. Ibland är det på liv och död.

Första gången vi träffades var en ovanligt kylig dag i februari i år. Flera nätter i rad hade det varit tio grader kallt och frivilligorganisationer hade larmat om köldskador bland hemlösa. Samtidigt gjorde restriktionerna det svårt att erbjuda lika många sängar som tidigare.

I en bil så varm att rutorna ständigt immade igen – Ilyana hatar kyla – körde hon och Maria över hela staden för att se till att kvinnorna utanför matbutikerna hade varma kläder, mat och övernattningsplats.

– Normalt är jag bra på att skaka av mig arbetsdagen, men den här vintern var det svårt. Jag kände mig så hjälplös. Det enda jag kunde göra var att låta dem komma in och värma sig en stund, men sedan skulle de ut igen och sitta där timme efter timme, säger hon.

I en liten bil, med radion på, kör Ilyana och Maria mellan stans olika mataffärer och köpcentra för att kolla läget EU-migranterna som sitter där, erbjuda hjälp eller bara prata.
I en liten bil, med radion på, kör Ilyana och Maria mellan stans olika mataffärer och köpcentra för att kolla läget EU-migranterna som sitter där, erbjuda hjälp eller bara prata. Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Ett halvår senare följer vi med i bilen igen. Alla överlevde vintern, så vitt de vet. Nu är utmaningen att fånga upp alla nya som kommer under de varmare månaderna. Det är högsäsong, förklarar Ilyana.

– Det är mest kvinnor. Vi kan inte allas fullständiga namn. De flesta använder sig av smeknamn. Men vi vet exakt vem som brukar sitta var. Vi har varit vid alla Willys, Lidl, Ica och Coop i den här stan, säger hon och skrattar.

Jargongen i bilen är rå men varm. Och det skrattas nästan hela tiden.

– Det här är inget deprimerande jobb, intygar Ilyana.

Hon pratar bulgariska och Maria rumänska och romani. Och det händer något särskilt när de kommer fram till de ihopkrupna figurerna som både vill synas och samtidigt smälta in i gatumiljön. Ansiktena som stelnat efter timmar tillbringade i en slags stumhet får liv.

Som en kvinna vid Ica Supermarket Olskroken som reser sig för att möta Ilyana och Maria så fort hon får syn på dem.

Hon är äldre och har kritvita slingor i håret. Hennes ögon är livliga. Hon säger att hon kallas Maria.

Med Ilyana som översättare rinner berättelsen om hennes liv ur henne. Hennes man jobbade inom byggbranschen och blev av med sitt jobb i samband med kommunismens fall i Bulgarien.

Bild 1 av 2 När Räddningsmissionens fältarbetare Maria och Ilyana närmar sig Maria som tigger vid en mataffär i Göteborg reser hon sig direkt och ler.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Bild 2 av 2 Maria har kommit till Göteborg i sex år. Innan dess plockade hon klementiner och oliver som säsongsarbetare i Grekland, men när kroppen inte orkade mer, började hon tigga i Sverige.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen

I många år var de säsongsarbetare i Grekland. Hemma fanns en son med en kronisk sjukdom vars vård de bekostade.

De plockade clementiner och oliver tills deras kroppar inte orkade mer. För sex år sedan började de komma till Göteborg för att tigga.

– Jag gillade Sverige från första början. Alla gick runt leende här och det kändes som att människor var mer fria, speciellt kvinnorna. Allt kändes bra fram tills min man dog för några år sedan. Då blev det mer ensamt och pengarna räckte inte till längre, säger hon.

Dessa kvinnor är vana vid ett hårt liv. De sitter ute i uppemot tio timmar i alla väder. De har ont i kroppen och alla möjliga infektioner.

Pandemin har förvärrat situationen. Färre kunder i fysiska mataffärer innebar också färre mynt i koppen. Det blev även svårare att resa – Bulgarien var i perioder helt stängt. Det ledde till längre vistelser i Sverige.

Men din egen hälsa då, var du inte orolig för att bli sjuk?

– Jag har inte haft corona och jag oroar mig inte för det. Jag måste ändå vara här, så vad tjänar det till att oroa sig? Livet har härdat mig. Jag tror inte jag kommer bli sjuk, säger hon.

Ilyana har hört det förr.

– Dessa kvinnor är vana vid ett hårt liv. De sitter ute i uppemot tio timmar i alla väder. De har ont i kroppen och alla möjliga infektioner. Jag vet, för jag hjälper dem med vårdkontakter. Corona blev bara ännu ett av många problem, varken mer eller mindre, säger hon i bilen, på väg till nästa stopp.

Nu parkerar vi vid Bäckebol Köpcentrum. Stora affärskedjor på rad förenade med en gemensam parkeringsplats.

En kvinna med ljusa ögon i fårat, solbränt ansikte lämnar sin plats vid Systembolaget för att röka en cigg ihop med Ilyana. Hon beklagar sig över sin onda rygg.

– Mataffärer brukar ha nån slags skydd mot sol, vind och regn vid ingången. Men inte här vid Systembolaget. Det sliter på kroppen. Och jag kan inte byta plats för att det är fullt överallt, säger hon.

Bild 1 av 2 Kvinnan de möter i Bäckebol är trött på det här livet, men ser inga andra alternativ. Helst skulle hon jobba inom jordbruk, som hon hade gjort i sin ungdom.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Bild 2 av 2 I stället sover hon i en bil om nätterna och sitter utanför Systembolaget om dagarna.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Hon är 49 år gammal och har fem barn i Bulgarien. De behöver mat, kläder och skolböcker. Därför reser hon hit år efter år, förklarar hon.

– Så fort det uppstår ett problem hemma startar vi bilen och åker till Sverige. Om någon blir sjuk eller någon förlorar jobbet, då behövs det pengar. Och jag måste fixa det, säger hon.

Nätterna tillbringar hon i en bil på olika parkeringar i Göteborg. Ofta knackar en polis eller en säkerhetsvakt – hon ser inte skillnad på uniformerna i mörkret – på rutan och de måste flytta bilen. Ibland flera gånger per natt.

I stället för att resa hem och riskera att inte kunna komma tillbaka, valde hon att stanna i Sverige under pandemin. Men det har inte gått speciellt bra.

I år har jag mest stått och tiggt. Det är förnedrande. Jag mår bäst när jag kan jobba.

– Det var annorlunda. Folk ler inte, de hälsar inte, de vänder bara ryggen och går iväg som om jag inte existerar, säger hon.

Det tär, förklarar hon. I sin ungdom arbetade hon inom jordbruket. På en kycklingfarm bland annat och ute på fälten, med besprutning. När hon kom till Sverige för första gången plockade hon blåbär.

– Det vore en dröm att göra det igen. Men det är svårt att få de jobben. I år har jag mest stått och tiggt. Det är förnedrande. Jag mår bäst när jag kan jobba, säger hon.

Tillbaka i bilen är radion på. Till ljudet av Living next door to Alice resonerar vi kring hur EU-migranterna de möter har råd att resa till Sverige nu med alla tester som ska tas vid resor genom Europa.

– Det är billigare att testa sig i Bulgarien. Det kostar någon hundralapp, säger Ilyana.

– Det är samma i Rumänien. Och när de väl är här stannar de längre, förklarar Maria.

Restriktionerna var hårdare i deras hemländer vilket drabbade de allra fattigaste hårt.

– Många bor trångt och hela familjen var instängd. Vuxna, barn, allihopa. Du fick bara gå ut för att köpa mat. Om du gick ut bara för att gå ut fick du böter. Det fanns ingen chans att försörja sig. För de som inte har ett jobb eller som tigger var det bättre att komma hit, säger Maria.

”Han är ung. Då är allt lättare”, säger Ilyana.
”Han är ung. Då är allt lättare”, säger Ilyana. Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Hon berättar också att de flesta var oroliga för att bli sjuka och hamna på sjukhus i sina hemländer.

– Det är många som har dött på sjukhusen. Det sprids videoklipp på människor som filmar sig själva och som säger att sjukhuspersonalen försöker döda dem. I Rumänien är det så korrupt att man inte alls litar på staten eller vården. Speciellt om man är rom. Jag tror att det är svårt för folk i Sverige att förstå det, säger hon.

Det speglar sig också i inställningen till vaccinet – Rumänien och Bulgarien är bland de länder i EU med lägst andel vaccinerade.

– Vi har haft informationsträffar om vaccinet och vi har pratat om det här. Men det är svårt. Många vill inte vaccinera sig, varken här eller i sitt hemland, säger Ilyana.

Tillbaka i Räddningsmissionens lokaler är det full fart. Några bokar tid för att kunna tvätta sina kläder. Andra ska duscha. I ett hörn sitter ett gäng och skrattar högt.

– Han berättade just att han har lärt sig att sova med ögonen öppna när han sover på olika parkeringar. Jag såg framför mig hur roligt det måste se ut, förklarar en av dem på flytande engelska.

Denisa pratar flytande engelska trots endast tre år i grundskola i Rumänien. Hon är medveten om att tid i Sverige är tid ifrån hennes barn. Det är det som motiverar henne när hon ger sig ut på Göteborgs gator att anstränga sig ännu lite mer.
Denisa pratar flytande engelska trots endast tre år i grundskola i Rumänien. Hon är medveten om att tid i Sverige är tid ifrån hennes barn. Det är det som motiverar henne när hon ger sig ut på Göteborgs gator att anstränga sig ännu lite mer. Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Hon heter Denisa och är 31 år gammal. Engelska har hon lärt sig genom att prata med förbipasserande på Göteborgs gator. I Rumänien hade hon bara gått tre år i grundskolan innan hon blev tvungen att sluta för att bidra till att skaffa pengar till familjen.

Nu är hon ofta vid Järntorget, eller vid andra stora knutpunkter, med en bunt häftade böcker i famnen. Hennes Göteborgskarta består främst av spårvagnshållplatser och parkeringsplatser.

Sju dagar i veckan samlar hon pant och säljer fotoböcker av en lokal fotograf.

– Det är en jättefin bok om romer i Rumänien och den kostar inte så mycket, säger hon med sin bästa försäljarröst.

– Jag brukar fråga människor om de vill hjälpa till. Vill de inte det så säger jag inget. Okej, ibland insisterar jag lite, för att förklara vad boken handlar om.

Silvester är en av få män som fältarna möter. Han 28 år men har problem med ett av sina ben. ”Än så länge funkar det här livet, jag tänker inte så mycket på framtiden”, säger han.
Silvester är en av få män som fältarna möter. Han 28 år men har problem med ett av sina ben. ”Än så länge funkar det här livet, jag tänker inte så mycket på framtiden”, säger han. Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Vilka är det som köper?

– Nästan bara kvinnor. De köper böcker och ger mig något extra för mina barn. Och om de ser andra som är aggressiva mot mig, hjälper de till och försvarar mig. När jag känner mig otrygg tittar jag om det finns kvinnor i närheten, säger hon.

På nätterna sover Denisa i en bil med andra som hon har rest till Sverige med. Hon berättar att de brukar parkera i närheten av ett äldreboende i staden. Ibland känns det som att de anställda är rädda för dem, berättar hon.

– Vi gör inget, vi sover bara där. Men det ser säkert konstigt ut. Det är egentligen bara här vi kan slappna av på riktigt, säger hon.

Har du funderat på att söka jobb i Sverige?

– Jag har försökt. Men de kräver massa saker. Jag ska ha utbildning och samordningsnummer. De vill ha papper på vad man kan göra, men jag har inga papper. Jag har inte lärt mig saker i skolan, utan på gatan.

Hon suckar:

– Jag gillar inte be andra om hjälp, jag tror inte någon gör det. Mina barn ska inte behöva leva så. Om de behöver något, ska de bara gå till affären och köpa det.

De vill ha ett bättre liv. De kämpar. De frågar mig: Hur har du lyckats? Jag brukar säga att jag hade tur.

Barnen har hon inte sett på flera månader. Varje gång hon kommer hem är de någon centimeter längre. Nu tror hon att de har växt om henne.

– Snart är de vuxna. Och då kommer det vara slut med Sverige och Järntorget. Bara några år till.

Ilyana och Maria är vana vid att människor kommer och går. Vid det här laget vet de också att de inte kan rädda alla.

Maria förstår precis hur svårt det kan vara att ta sig ur fattigdomen. Själv kom hon till Sverige 2008 och bodde då på Meros camping som romska barnfamiljer delade med missbrukare och andra hemlösa.

Campingen blev rikskänd när ett barn hamnade i skottlinjen i ett bråk mellan boende. Kort därefter tog Göteborgs stad det ovanliga beslutet att erbjuda de romska barnfamiljerna lägenheter. Maria var en av dem.

När du går på en jobbintervju handlar det om hur du ser ut. Om du är fint klädd och vit, då har du en chans.

– De som jag träffar på gatan var precis som jag. Vi tiggde aldrig, min man spelade dragspel och jag samlade burkar, men förutom det är det samma. De vill ha ett bättre liv. De kämpar. De frågar mig: Hur har du lyckats? Jag brukar säga att jag hade tur. När jag kom hit var det annorlunda, det fanns inte så många romer här, säger hon.

Hon minns glädjen hon kände när hon äntligen kunde laga mat i ett riktigt kök och när oron för barnens framtid släppte. Nästa milstolpe blev att börja jobba på Räddningsmissionen – men det var inget enkelt steg.

– Vi är så vana från våra hemländer vid att få nej överallt. När du går på en jobbintervju handlar det om hur du ser ut. Om du är fint klädd och vit, då har du en chans. Om du är mörkare och hemlös går det inte. Det enda man hör är: Vad är det? Vad vill du? Stick. Folk känner sig mer välkomna här än de gör i sitt hemland.

Men även i Sverige har klimatet blivit hårdare, berättar Ilyana. De möter allt oftare kvinnor som har utsatts för trakasserier. Glåpord och den ständigt återkommande frågan: Varför skaffar du inte ett jobb i stället? Ilyana är trött på att höra det.

– Den som säger så kan inte ha någon koll på Rumänien och Bulgarien. De här människorna har diskriminerats från dag ett, deras självförtroende är på noll. När jag möter dem säger jag i stället: Här är du ett oskrivet blad, här har du en chans. Det funkar inte alltid, men ibland gör det det och då känns det bra att vi har varit en liten del i det.

Här hittar du fler texter från DN:s redaktion i Göteborg

Ämnen i artikeln

Tiggeri
Göteborg
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt

Bild 1 av 5 Maria kom själv till Sverige som EU-migrant. Nu hjälper hon andra i samma situation.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Bild 2 av 5 I en liten bil, med radion på, kör Ilyana och Maria mellan stans olika mataffärer och köpcentra för att kolla läget EU-migranterna som sitter där, erbjuda hjälp eller bara prata.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Bild 3 av 5 ”Han är ung. Då är allt lättare”, säger Ilyana.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Bild 4 av 5 Denisa pratar flytande engelska trots endast tre år i grundskola i Rumänien. Hon är medveten om att tid i Sverige är tid ifrån hennes barn. Det är det som motiverar henne när hon ger sig ut på Göteborgs gator att anstränga sig ännu lite mer.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Bild 5 av 5 Silvester är en av få män som fältarna möter. Han 28 år men har problem med ett av sina ben. ”Än så länge funkar det här livet, jag tänker inte så mycket på framtiden”, säger han.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen