Tomas Ramberg: Den ekonomiska krisen jagar regeringen

När den stora finanskrisen slog till 2008 hamnade många människor i bekymmer men för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg blev den ett politiskt lyft. Alliansregeringen och framför allt Moderaterna fick kraftigt ökat förtroende för sitt sätt att hantera den värsta ekonomiska krisen sen 1930-talet. Fram till dess hade regeringen plågats av djup misstro.

I dag hoppas en del moderater att historien ska gå igen.

I partiets egen valanalys konstaterar författarna att det sen dess bland moderater finns ”en utbredd föreställning att ett svårt ekonomiskt läge gynnar partiet.” Analysgruppen ger inte mycket för den föreställningen. ”Regeringar som gynnas av en lågkonjunktur är få, exempel på regeringar som gynnas av stigande räntor är ännu färre”.

Tanken att ekonomiska problem skulle gynna regeringen motsägs också av att plånboksfrågorna bidrog till att fälla S-regeringen och ge Ulf Kristerssons regeringsunderlag valsegern. När väljarna fortsatt får sämre ekonomi riktas samma kritik mot dagens regering. Dyra falukorvar som i valrörelsen riktades mot Socialdemokraterna kan nu böjas tillbaka mot den borgerliga avsändaren.

Reinfeldt och Borg kunde vinna på finanskrisen av samma skäl som Stefan Löfven vann förtroende på pandemin. Bägge var katastrofer som sköljde in över oss utifrån.

Inte som i dag när stigande räntor och galopperande priser landar i krav på regeringen. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) förföljs av frågor om varför hon inte gör mera för att stödja familjer i trångmål och varför hon inte följer det franska exemplet och försöker förmå matjättarna att sätta pristak på matvaror.

Finansministern riskerar att framstå som passiv och okänslig inför de problem som drabbar låginkomstfamiljer, en debatt som passar oppositionen mycket bättre än regeringen.

Lägg till det att oppositionsledaren Magdalena Andersson har större förtroende i ekonomiska frågor.

Enligt Svantesson skulle en överenskommelse med matföretagen om pristak kunna leda till brist på varor. Därmed pekar hon ofrivilligt på en klassisk jämlikhetskonflikt. Bristen skulle ju i så fall bero på att fler fått råd att köpa. Om bristen inte syns på butikshyllan är det för att den finns kvar i låginkomsttagarnas plånböcker.

Svantessons nästa chans att visa att hon tar till sig av kritiken är vårbudgeten i april. Ändå ska man inte räkna med några stora överraskningar i den. Den lägst hängande frukten är att tillägget på bostadsbidraget för låginkomstfamiljer förlängs.

I vårbudgeten vill Svantesson gärna avisera en kommande skattesänkning inför 2024. Visserligen kommer den att motiveras med att den ger förbättringar även för människor med låga löner men de som har de allra lägsta inkomsterna har sällan mycket att vinna på jobbskatteavdrag. Det ökar det politiska behovet av att visa upp åtgärder också för de sämst ställda.

Elisabeth Svantessons sätt att presentera sin ekonomiska politik har redan från början varit förvånansvärt defensiv. Hon har uppträtt som om inflationens tvångströja tvingat henne att föra en politik hon egentligen ogillar. Bilden blir att finansministern är hjälplös medan den verkliga makten över den ekonomiska politiken finns på Riksbanken.

Ett alternativ för finansministern hade varit att presentera sin ekonomiska politik som en kraftfull offensiv för att få ner priser och räntor. Där regeringen tar täten med benäget bistånd av Riksbanken.

Tidöavtalet binder regeringen hårt på flera politikområden men på det ekonomiska området är det desto tunnare med utfästelser. Det ger regeringen och Elisabeth Svantesson stort svängrum att söka stöd för en ekonomisk politik som anpassar sig till det ekonomiska läget.