Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-20 23:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/varlden/anna-lena-lauren-regimerna-i-forna-sovjetlander-har-fallit-som-dominobrickor/

Världen

Anna-Lena Laurén: Regimerna i forna sovjetländer har fallit som dominobrickor

Demonstranter i Minsk mot president Lukasjenkos regim i Belarus den 5 september.
Demonstranter i Minsk mot president Lukasjenkos regim i Belarus den 5 september. Foto: tut.by/AFP

S:T PETERSBURG. I en rad före detta sovjetrepubliker har regimerna fallit som dominobrickor när invånarna tröttnat på sina korrupta eliter. Det har handlat om att försöka skaka av sig ett system där giriga politiker samarbetar med skrupelfria affärsmän.

I Belarus är situationen delvis annorlunda. Bara här kämpar man uttryckligen mot en ren diktatur.

Samhällen som befrias från kommunismen har en omvittnad tendens att slå över i den andra ytterligheten: råaste tänkbara form av kapitalism.

En kökkenmödding av korruption, auktoritarism, svågerpolitik, sociala klyftor och rofferi är de flesta före detta sovjetrepublikers öde. Det stora undantaget är de baltiska länderna, som hade en demokratisk tradition att falla tillbaka på. Men större delen av de övriga före detta sovjetrepublikerna hamnade ur kommunismens tvångströja i ett postsovjetiskt moras av rättsröta och banditvälde.

Vissa av länderna blev totalitära, som Belarus, Azerbajdzjan, Uzbekistan och Turkmenistan. Andra länder, som Georgien, Ukraina och Kirgizistan blev svaga stater som formellt håller fria val, men där korruptionen är så omfattande att samhällena nätt och jämnt kan utföra de mest grundläggande av sina uppgifter. Läkarna kräver mutor, lärarna kräver mutor, universiteten kräver mutor, folkvalda på alla nivåer utnyttjar sin position till att placera ut vänner och släktingar på nyckelposter.

Det är svårt för en västerlänning att föreställa sig livet i ett samhälle där varje praktisk fråga – att få in barnet på dagis, att föda på bb, att få ut sitt pass – kräver ett ändlöst navigerande mellan blindskär och ständiga utgifter i form av smörjmedel. Sakta men säkert bygger dessa inbyggda orättvisor upp en mycket djup frustration. Den som stod på Majdan i Kiev 2013-2014 och bevittnade demonstranternas kompromisslöshet glömmer det aldrig.

Daryna Darchuk reste i mars 2014 hem från sina ekonomistudier i Belgien för att stötta Ukrainas kamp och för att hedra dem som mist sina liv, här på Majdan.
Daryna Darchuk reste i mars 2014 hem från sina ekonomistudier i Belgien för att stötta Ukrainas kamp och för att hedra dem som mist sina liv, här på Majdan. Foto: Lotta Härdelin

Euromajdan beskrivs ofta som ukrainarnas val mellan Ryssland och väst. Men den största orsaken till kompromisslösheten var inte motståndet mot Ryssland. Det var motståndet mot korruptionen och röveriet. I över tio år hade landet styrts av korrupta politiker i maskopi med skrupelfria affärsmän. Politikerna fattade beslut som gynnade affärsmännen, affärsmännen gjorde dem rika som tack för besväret. Med tiden blev politikern och affärsmannen allt oftare en och samma person. På samma sätt har det gått till i Georgien och Kirgizistan.

Revolutionerna i dessa länder följde på varandra. De gamla korrupta regimerna föll som dominobrickor.

● Rosenrevolutionen i Georgien 2003-2004.

● Orangea revolutionen i Ukraina 2004-2005.

● Tulpanrevolutionen i Kirgizistan 2005.

● Euromajdan i Ukraina 2013-2014.

● Sammetsrevolutionen i Armenien 2018.

● Och plötsligt – protesterna i Belarus 2020.

De fem första revolutionerna var på något plan förutsägbara, eftersom de inte innebar att folket utsatte sig för livsfara. Inget av dessa länder var entydigt auktoritära länder. Men Belarus är det. Och nu talar vi inte om någon halvautokrati med ett visst spelrum för dissidenter som i Ryssland, utan om en fullfjädrad diktatur. Lukasjenko tar fysiskt livet av sina motståndare på löpande band, och i motsats till Putin ser han även till att liken försvinner. Demonstrationer slås ned med ett våld som vi senast såg prov på natten till den 10 augusti.

De belarusiska protesterna pågår fortfarande. Vi vet ännu inte om de kommer att sluta i ett maktskifte. Belarusierna har från första början vinnlagt sig om entydigt fredliga protester, att våld inte får mötas med våld.

I Ukraina såg det annorlunda ut. På Majdan kunde man redan i december 2013 se hur unga män tränades för strid. Ukrainarna ansåg att enda sättet att göra sig av med president Viktor Janukovytj var att sätta hårt mot hårt. Janukovytj skickade elittrupperna Berkut ut på Majdan flera gånger, men demonstranterna återvände efter varje utrensning.

Viktor Janukovytj flydde till Krim för vidare färd mot Ryssland, efter att han avsatts den 22 februari 2014.
Viktor Janukovytj flydde till Krim för vidare färd mot Ryssland, efter att han avsatts den 22 februari 2014. Foto: Ivan Sekretarev/AP

Till sist ramlade systemet ihop av sig själv, då presidenten insåg att marken brann under hans fötter. Han flydde till Krim och plockades därifrån upp med helikopter i en dramatiskt rysk räddningsoperation.

Hur gick det sedan?

Sex år efter Majdanrevolutionen har korruptionen i Ukraina inte minskat nämnvärt. Experimentet att ge ledande tjänstemanna- och ministerposter till utlänningar, bland annat georgier och amerikaner, visade sig inte fungera i praktiken. Om systemet är ruttet från topp till tå hjälper det inte att byta ut cheferna.

Folk gick man ur huse i Kiev 2014.
Folk gick man ur huse i Kiev 2014. Foto: Paul Hansen

Ukraina har närmat sig EU, ingått partnerskapsprogram och entydigt slagit in på en europeisk kurs. Problemet är att den europeiska kursen i sig inte avskaffar korruptionen. Samma korrumperade skikt som tidigare samarbetade med Ryssland – och blev rika på kuppen – svär nu sin trohet till Europa. Deras inställning är till hundra procent opportunistisk. Med händer och tänder håller de fast vid sina positioner.

Samtidigt har man haft fria och rättvisa val och fredliga maktskiften. Det är en bedrift i en före detta sovjetstat, men i själva verket ingenting nytt när det gäller just Ukraina.

Georgien betraktades under några år som en frihetens hemstad i Kaukasien, med George Bushs ord ”a beacon of liberty.” Den högeffektiva presidenten Micheil Saakasjvili, som sveptes till makten efter det folkliga upproret Rosenrevolutionen 2003, sparkade hela polisväsendet och avskedade alla domare. Han införde ekonomiska reformer och lyckades på kort tid fördubbla antalet investeringar i landet.

DN intervjuade Micheil Saakasjvili 2016, efter att han tvingats lämna Georgien. Han hade då blivit guvernör i den ukrainska staden Odessa.
DN intervjuade Micheil Saakasjvili 2016, efter att han tvingats lämna Georgien. Han hade då blivit guvernör i den ukrainska staden Odessa. Foto: Anders Hansson

År 2008 gick Saakasjvili på en mina då han sände trupper till Tschinvali i Sydossetien för att återta området från ryskstödda separatister. Ryssland gick då in i både Sydossetien och Abchazien, med resultatet att Georgien blev av med tjugo procent av sitt territorium.

Saakasjvili förlorade presidentvalet 2013. Han tvingades senare lämna landet på grund av korruptionsanklagelser.

Demonstrationer i Tbilisi, Georgien, 2011, mot president  Saakasjvili.
Demonstrationer i Tbilisi, Georgien, 2011, mot president Saakasjvili. Foto: Ragnar Skre/Scanpix

Ryssland har med andra ord straffat både Ukraina och Georgien för deras västorientering genom att förse sig med delar av deras territorium. Detta har samtidigt cementerat ländernas val att satsa på EU och väst. Många ukrainare tackar Putin – den enda som kunde förena det splittrade ukrainska folket.

De minsta förändringarna efter revolutionen har skett i Kirgizistan och Armenien. Kirgizistan, det enda landet i Centralasien med fria val, har haft två revolutioner som egentligen bara innebar att eliterna bytte plats med varandra. År 2005 flydde president Askar Akajev efter omfattande demonstrationer, fem år senare gjorde Kurmanbek Bakijev sorti på samma sätt. Bägge anklagades för korruption och nepotism. Upproren var blodiga, speciellt 2010 då den uzbekiska minoriteten i Osj förföljdes. I dag styrs samhället av samma korrupta strukturer som tidigare.

Bild 1 av 3 I Armenien lämnade sittande president Serzj Sargsian frivilligt sin post i en helt oblodig revolution 2018.
Foto: Oksana Yushko
Bild 2 av 3 Demonstrationer i Jerevan i Armenien i april 2018.
Foto: Oksana Yushko
Bild 3 av 3
Foto: Oksana Yushko

Ryssland ingrep inte i Kirgizistan. Inte heller i Armenien, där en kort och oblodig revolution år 2018 ledde till att den långvariga presidenten och därefter premiärministern Serzj Sargsian frivilligt avgick. Han efterträddes som premiärminister av Nikol Pasjinjan. Jag var själv på plats i Jerevan, och kunde bevittna fullkomligt fredliga demonstrationer där folk skakade hand med polisen. På kvällen förvandlades hela Jerevan till en enda stor festplats. Det dansades den armeniska dansen kochari, det grillades sjasjlyk och dracks hemlagat rödvin fram till morgonen. Stämningen var fantastisk.

Förändringarna under Pasjinjan har hittills inte varit stora. Relationen till Ryssland är fortfarande lika stark, vilket delvis är en överlevnadsfråga för Armenien eftersom man ligger i krig med grannen Azerbajdzjan och har urusla relationer till sin största granne Turkiet.

Belarus har en högre utbildningsnivå och geografiskt större närhet till väst än de övriga länderna. Ändå föreföll det länge som en statisk diktatur. Landet saknar gigantiska sociala klyftor, eftersom Lukasjenko inte har tillåtit några oligarker att bli rika. Han har byggt sin makt bland annat på att hålla gammal sovjetindustri under armarna och därmed skapa en lojal väljarbas. De olönsamma fabrikerna har han kunnat upprätthålla tack vare ett mycket lukrativt handelsavtal med Ryssland. Belarus köper rysk råolja till subventionerat pris, raffinerar den och säljer vidare dyrt till väst.

Alexandr Lukasjenko kallas Europas sista diktator. Än hänger han sig fast vid makten i Belarus, trots omfattande demonstrationer som pågått ända sedan det omstridda presidentvalet den 9 augusti.
Alexandr Lukasjenko kallas Europas sista diktator. Än hänger han sig fast vid makten i Belarus, trots omfattande demonstrationer som pågått ända sedan det omstridda presidentvalet den 9 augusti. Foto: Alexander Astafyev/AFP

När fabriksarbetarna plötsligt gjorde uppror mot Lukasjenko var han därför mycket illa ute. Det handlade om hans egen väljarbas.

Nu ser det ut som att det ryska stödet åtminstone tillfälligt kommer att rädda Lukasjenko. Men än har vi inte sett slutet på den belarusiska revolutionen. Demonstrationerna fortsätter. De är uttalat fredliga, samtidigt som Lukasjenko själv låter sig filmas beväpnad och klädd i militärkläder.

Om Lukasjenko avgår har Belarus bättre förutsättningar än många av de andra forna sovjetländerna att modernisera sig. Befolkningen är utbildad och till exempel andelen högkvalificerade IT-tekniker bland den högsta i Europa. I jämförelse med Ukraina är landet inte uppdelat mellan konkurrerande eliter. Korruption förekommer, men den har inte ätit upp samhället.

Än så länge sitter dock diktatorn kvar. I ett skede såg det ut att vara en fråga om dagar. Nu kan handla om år.

Ämnen i artikeln

Georgien
Armenien
Ryssland
Belarus
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt