Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-18 20:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/varlden/de-fordes-bort-for-sin-hudfarg-nu-stammer-de-den-belgiska-staten/

VÄRLDEN

De fördes bort för sin hudfärg – nu stämmer de den belgiska staten

Stående från vänster: Simone Ngalula och Monique Bitu Bingi. Sittande från vänster: Marie-Jose Loshi, Noelle Verbeeken och Lea Tavares Mujinga.
Stående från vänster: Simone Ngalula och Monique Bitu Bingi. Sittande från vänster: Marie-Jose Loshi, Noelle Verbeeken och Lea Tavares Mujinga. Foto: Francisco Seco/AP

De var inte vita. De var inte svarta. De var barnen som inte fick synas. De var nämligen bevisen för att belgiska kolonisatörer och ursprungsbefolkning i det som är dagens Kongo, Rwanda och Burundi inte levde åtskilda, som påbudet uppifrån var.

På torsdag inleds en unik rättegång i Bryssel där fem kvinnor stämmer belgiska staten för hur de behandlades.

Monique Bitu Bingi har hunnit passera 70-årsstrecket, men hon kommer fortfarande ihåg vad som hände när hon var fyra år och släktingar tvingades ta henne till ett barnhem som drevs av belgiska missionärer. Som dotter till en belgisk pappa och en kongolesisk mamma fick hon inte bo kvar i sin hemby.

Den lilla gruppen gick i några dagar, sov över i hyddor som användes för att torka bomull, tills de kom till den katolska missionsstationen i Katende i regionen Kasai. Där blev Monique Bitu Bingi kvar i flera år och där lärde hon känna andra barn som blivit kidnappade eller bortförda från sina familjer.

– När den kärleken tas bort från barn är det sår som de kommer att bära med sig resten av livet. Det är något som inte kan läkas, som andra sår kan, säger Monique Bitu Bingi, till Al Jazeera.

I äldre officiella dokument kallades barnen nedsättande för halvblod eller mulattus. Numera används ordet métis. Dessa métisbarn var det synliga beviset på att folk bröt mot kolonialväldets order att vita och svarta skulle leva åtskilda från varandra. Ibland var de sprungna ur en kärleksrelation, oftast som ett resultat av övergrepp.

Barn som hade både svarta och vita föräldrar stred mot den belgiska koloniala ordningen och placerades på barnhem.
Barn som hade både svarta och vita föräldrar stred mot den belgiska koloniala ordningen och placerades på barnhem. Foto: Mixed202, Métis de Belgique/Metis van België

Mammorna pressades att skriva under dokument på ett språk som de oftast inte förstod där de gav ”dessa syndens barn” till katolska kyrkan.

Men de sågs också som belgiska statens egendom. När dåvarande Belgiska Kongo i skiftet 1950-60-tal kämpade till sig sin frihet flögs därför barn till Belgien, där de i de flesta fall adopterades.

Monique Bitu Bingi och de andra i Katende skulle också ha skickats till Belgien, men de blev kvar efter att de katolska nunnorna hämtats av FN-trupper. Efter Kongos frigörelse i juni 1960 utbröt inbördeskrig. I intervjun med Al Jazeera berättar Monique Bitu Bingi om ett år som följde då det var brist på mat och hur hon och andra utsattes för upprepade sexövergrepp av milismän.

Hon blev kvar på missionsstationen tills hon var 17 år, då hon gifte sig med en kongolesisk-portugisisk affärsman. Emellanåt träffade hon sin biologiska mamma, men de lyckades aldrig bygga upp någon relation. 1981 emigrerade Monique Bitu Bingi med sin familj till Belgien.

Hon och de fyra andra kvinnorna som nu stämmer belgiska staten delade rum i Katende och är i dag mellan 71 och 78 år gamla.

– Vi är nästan som systrar. Vi uppmuntrar varandra, säger Monique Bitu Bingi.

I stämningen till domstolen i Bryssel anklagar Monique Bitu Bingi, Simone Ngalula, Marie-Jose Loshi, Noelle Verbeeken och Lea Tavares Mujinga belgiska staten för att systematiskt ha fört bort métisbarn mellan 1911 och 1960, för kidnappning, för misshandel och för att ha blivit berövade sin identitet. Allt detta utifrån rasistiska motiv och färgen på deras hud.

Monique Bitu Bingi håller ett fotografi som visar henne som barn.
Monique Bitu Bingi håller ett fotografi som visar henne som barn. Foto: Francisco Seco/AP

De kräver preliminärt 50 000 euro var i ersättning, cirka en halv miljon svenska kronor, och att en expert tillsätts som får avgöra den verkliga skadan.

– Vi vill inte att hela koloniseringen fördöms. Vi begär att belgiska regeringen beordras att reparera den skada den orsakat dessa kvinnor, säger advokat Michèle Hirsch till tidningen De Standaard.

Jurister som belgiska staten anlitat argumenterar för att fallet utspelade sig i en annan tid, med andra seder och bruk, samt att andra europeiska länder gjorde liknande saker.

Den argumentationen motsägs delvis av officiella ursäkter som kommit under senare år. 2017 bad belgiska katolska kyrkan om ursäkt för den roll man spelade i att separera barnen från sina biologiska familjer. Kyrkan uppmanade alla katolska institutioner i Belgien, i Afrika och i Rom att öppna sina arkiv så att métisbarnen ska kunna få information om sina rötter och sina anhöriga.

2019 bad dåvarande belgiska premiärministern Charles Michel om ursäkt på belgiska statens vägnar för hur barnen hade behandlats.

Läs mer:

Fransk ursäkt flera decennier för sent i Rwanda

Raoul Peck: ”Vår historieskrivning består av en mängd stora tystnader”

Ämnen i artikeln

Rwanda
Rasism
Belgien
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt