Han vittnade om kaos i Putins armé – lever nu gömd i Paris

Går det att lita på en desertör?

Tanken dyker upp medan jag väntar på Pavel Filatiev.

Han är en halvtimme sen till vårt möte. De andra har gått och satt sig på kaféet, men jag står kvar utanför kyrkan. Efter en stund kommer den 34-årige före detta fallskärmsjägaren och sergeanten gående med stora kliv över torget.

Han är klädd i lång rock, huvtröja och converseskor.

Blicken flackar vaksamt.

– Pavel? Det är jag som är Erik, den svenske journalisten.

Han ser misstänksamt på den utsträckta handen.

– Var är tolken?

– Inne på kaféet. Vi tog ett bord.

Han följer efter mig på avstånd, men stannar utanför ingången. Tecknar att han ska röka.

Tolken reser sig för att gå ut och hälsa. Han och Pavel känner varann sen tidigare.

Stället är valt med viss omsorg. Det brukar vara lugnt vid den här tiden på eftermiddagen, och jag känner ägaren en smula. När Pavel Filatiev kommer in går han rakt fram till disken och beställer en stor öl. Sen går han ett par varv för att inspektera lokalen.

– Ok, vi kör, säger han och sätter sig ned.

Han tar en stor klunk ur glaset.

Vi andra dricker kaffe.

Jag frågar om han känner sig säker här. Pavel Filatiev skruvar lite på sig i stolen.

– Om de hade velat döda mig, skulle de nog redan ha gjort det. Men det är klart att jag måste vara försiktig.

Medan tolken översätter reser sig Pavel igen.

– Ursäkta. Jag behöver röka.

Det är det första av fem rökavbrott under intervjun.

Natten till den 24 februari 2022.

Lastbilen rullar långsamt framåt. Soldaterna i 56:e gardesluftlandsättningsregementet sitter hopkurade på flaket. Jorden vibrerar av raketartilleri. Det luktar krut.

Pavel Filatiev lyfter på kapellet. Han ser raketerna lysa upp natthimlen.

På vägen har de passerat skyltar med ukrainska ortsnamn. De förstår att de har passerat gränsen. Men de har fått liten eller ingen information.

Frågorna bland männen är många. ”Beskjuter vi anfallande ukrainska styrkor? Skjuter vi på anfallande Nato-styrkor? Eller är det vi som anfaller?”

På sidan av lastbilarna har någon målat bokstaven ”Z”. Det anspelar på östra militärområdet.

Tillsammans med ”O” (som målats på styrkorna som anföll från Belarus) och ”V” (för ryska marininfanteriet), bildar det ordet ZOV, vilket är titeln på den bok Filatiev skrivit, och som nu ges ut på svenska i översättning av Robert Lindberg.

Det som var en jävla röra i fredstid kommer bli en satans katastrof i krigstid

I boken beskrivs de första dagarna av den fullskaliga, folkrättsvidriga invasionen av Ukraina ur en rysk soldats perspektiv.

Vittnesmålet ger inte någon vacker bild av den ryska krigsmakten. Det råder brist på allt. Sovsäckar. Förstahjälpen-kit. Mat. Till och med uniformer.

”Det här är helt åt helvete, jag visste att det som var en jävla röra i fredstid kommer bli en satans katastrof i krigstid”, tänker berättaren efter några timmar.

Radiosambanden fungerar inte. Fordonen fastnar i leran.

Ryska enheter skjuter skarpt mot varandra, och soldater dör helt i onödan.

Rykten och desinformation sprids. I boken påstår Filatiev att det tar flera veckor innan han är säker på att det bara är i Ukraina, och inte även i Ryssland, som striderna pågår. Då har han deltagit i erövringen av staden Cherson, där de ryska soldaterna plundrade allt de kom över.

”Alla ser jättetrötta och helt vilda ut. Alla börjar leta i byggnaderna efter mat, vatten, duschar och någonstans att sova. Någon bär omkring på datorer och allt av värde de kan hitta.”

Vid mer än ett tillfälle förbannar han sitt beslut att delta i kriget.

”Varför i helvete valde jag att följa med den här armén? Jag var inte ens glad över att vi hade annekterat Krim, jag var emot att vi blandade oss i skiten i Donetsk och Luhansk, jag var övertygad om att vi inte behövde Syrien, och nu är jag mitt ute i ingenstans med totalt inkompetenta officerare.”

Mellan raderna går det att utläsa att han följde med för att han behövde pengarna. Men i boken är det hela tiden en rysk patriot som håller i pennan. En patriot som tar tydlig ställning mot ”specialoperationen” som Vladimir Putin och den ryska regeringen inlett, och som ryska unga män tvingas ut i fält och ge sina liv för.

– Jag skrev boken på den här. En dag kan jag kanske sälja den dyrt.

Pavel Filatiev håller upp en svart Iphone 11.

– Den har en app som heter Pages, ett ordbehandlingsprogram, förklarar han.

Jag frågar om han antecknade under tiden i fält. Boken är ju väldigt detaljerad.

– Nej, man blev bestraffad om man hade en mobiltelefon på sig. Det är därför du inte sett några filmer från ryska soldater från de första dagarna. Nu har de lättat på det där, men i slutet av februari var det väldigt strikt. De hade särskilda apparater som de gjorde kontroller med. Det var inte förrän jag kom tillbaka till Krim som jag fick tillbaka telefonen.

Då hade han träffats av granatsplitter, vilket med tiden ledde till en hornhinneinflammation.

– Under artilleribeskjutningen lovade jag Gud och mig själv att jag skulle skriva den här boken om jag överlevde. När jag gjorde det och synen började återvända efter en och en halv månad bestämde jag mig för att uppfylla löftet. Jag isolerade mig och började skriva. Åtta timmar om dagen i två månader, medan jag återhämtade mig fysiskt, säger Pavel Filatiev.

Resultatet är ett gripande vittnesmål.

Met det är långt ifrån okomplicerat. För trots kritiken mot kriget är det en rysk soldats partsinlaga – om just ett ryskt angreppskrig.

Pavel Filatiev är från Volgodonsk i södra Ryssland. Hans far och farfar var yrkesofficerare, och han är en stolt patriot. Före invasionen skrev han ett långt brev till det ryska försvarsdepartementet och klagade på att hans regemente hade undermålig ledning och utrustning.

Filatiev framstår som en närmast outtröttlig rebell. Och vreden över korruptionen och den utbredda inkompetensen i regeringen och arméledningen går som en röd tråd genom boken.

I Ukraina blev han övertygad om att detta är ett orättfärdigt angreppskrig mot ett grannland, ett krig som dessutom är dåligt planerat och uselt genomfört, där ryska soldater lämnas i sticket i leran i skyttegravarna.

”Varför behöver vi någon annans territorier? Varför? Har vi ont om land?”, skriver han i ett avsnitt där han på punkt efter punkt avfärdar den ryska propagandans argument för ”specialoperationen”.

Under artilleribeskjutningen lovade jag Gud och mig själv att jag skulle skriva den här boken om jag överlevde

Med texten färdig i telefonen tog Pavel Filatiev kontakt med Vladimir Osetjkin, en känd rysk människorättsaktivist som bor i Frankrike och driver den inflytelserika sajten Gulagu.net.

– Osetjkin gick med på att lägga ut boken för gratis nedladdning. Samtidigt lade jag ut den på VKontakte (en rysk version av Facebook), säger Filatiev.

Boken gjordes tillgänglig för nedladdning den 1 augusti. Genomslaget blev enormt.

Hundratusentals såg en intervju som Osetjkin gjorde med Filatiev på Youtube. Det ledde till andra intervjuer – och över en natt blev Pavel Filatiev soldaten som utmanar Putin.

Fram till dess hade han inte haft någon tanke på att lämna Ryssland. Han hade begärt avsked ur armén, men fått nej av sina befälhavare i mitten av juli. Nu insåg han att han riskerade ett långt fängelsestraff. Att ”misskreditera de väpnade styrkorna” är ett allvarligt brott i Ryssland sedan början på invasionen. Bara att kalla kriget för ett krig kan ge upp till 15 års fängelse.

Filatievs mamma sa till honom att han nog borde lämna landet. Och med Vladimir Osetjkins hjälp lyckades han efter många om och men ta sig till Frankrike.

Den 28 augusti stod han på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Han gick direkt in på en offentlig toalett. Där filmade Pavel Filatiev med telefonen hur han rev sitt ryska pass och spolade ned det i toaletten.

Sedan vände han sig mot kameran och sa:

– Jag älskar Ryssland, jag älskar alla ryssar. Men Putin är inte Ryssland, vår regering är inte Ryssland. Putin, dra åt helvete!

Klippet blev viralt på några minuter.

Sex månader senare väntar Pavel Filatiev fortfarande på besked om han ska få politisk asyl i Frankrike.

Mycket av hans tid tas upp av intervjuer med franska och internationella medier. Nästan alltid via videolänk.

Men aldrig i hemmet.

Han vet att han måste vara försiktig.

I Storbritannien mördades ex-spionen Aleksandr Litvinenko med en dödlig dos av det radioaktiva ämnet polonium. 2018 användes nervgiftet novitjok när ryska agenter försökte mörda ex-spionen Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i sydvästra England.

Även i Frankrike lever ryska oppositionella och desertörer farligt.

En av dem är den ryska tv-producenten Marina Ovsiannikova. Hon flydde till Frankrike efter att ha hållit upp en skylt i rysk stats-tv med texten ”Nej till kriget!”

– När jag talar med mina vänner i Ryssland frågar de vad jag föredrar: novitjok, polonium eller en bilolycka, berättade Ovsiannikova vid en presskonferens i Paris för ett par veckor sedan.

Pavel Filatiev bara nickar bistert när jag nämner det. Han berättar att skälet till att han kom så sent till vår intervju var att ett utländskt tv-team hade velat intervjua honom honom ute i en park.

Han vägrade. Intervjun flyttades inomhus.

– Jag känner mig inte trygg på öppna platser. Jag vet att det finns de i regeringen i Moskva som vill dra mig inför rätta. De vill statuera exempel. Visa att om man är soldat, deserterar, skriver en bok som är kritisk till kriget och Putin, då går det illa. Så det finns viss risk att de försöker kidnappa mig. Eller skickar någon efter mig.

Han säger att även om han tar en öl, som nu, är han alltid vaksam på omgivningen.

– Jag har ett mycket litet umgänge. På sociala medier försöker jag svara på frågor. Men om någon vill träffas tackar jag nej. Det är för farligt.

Dessutom har han inte råd med några utsvävningar, lägger han till.

– Jag får ett ekonomiskt understöd av myndigheterna. Det är inte mycket. Och det är dyrt att leva i Paris.

Ett kvarter från kaféet ligger en lokal där ukrainska volontärer samlar in materiel som ska skickas till Kiev. De reagerar kraftigt när jag nämner att jag intervjuat Pavel Filatiev.

– Han ska inte ha några bokkontrakt. Han borde ställas inför rätta för krigsförbrytelser, säger 37-åriga Iryna.

Hon är uppväxt på den ockuperade Krimhalvön, och har levt i exil i Paris sedan annekteringen 2014.

– Pavel Filatiev var stationerad på Krim innan han deltog i den fullskaliga invasionen, så han är delaktig i stölden av min hemregion. Det är inte någon synd som kan tvättas bort genom goda gärningar. Det är ett brott. Och den som har begått ett brott ska dömas i domstol.

Hon vill inte uppge sitt efternamn. Irynas familj bor fortfarande kvar på ockuperat land.

– En ”god” ryss skulle inte delta i ett angreppskrig. Så enkelt är det, säger hennes volontärkollega Oleksij Rjasnyj.

Desertörer väcker starka känslor.

I Ryssland stämplas de som förrädare och riskerar hårda fängelsestraff. Men även i länder som Frankrike väcker de misstro.

Enligt EU:s så kallade skyddsgrundsdirektiv kan personer som riskerar åtal eller straff för vägran att utföra militärtjänst i folkrättsvidriga krig ha rätt till asyl.

Men varje enskilt fall behöver utredas noga, så att man kan vara säker på att det inte rör sig om krigsförbrytare eller spioner som sänts ut för att sprida desinformation.

Pavel Filatiev hävdar att han inte vet om han har dödat någon i kriget. Han var granatkastarsoldat i Ukraina och hade tillsammans med en grupp andra soldater ansvar för att bära runt på och skydda en granatkastare. Han påstår att han inte såg om någon blev dödad av granaterna, eftersom de slog ned så långt bort. Kritiker har anklagat honom för att försöka dölja sina brott.

Jag riktade mig till ryska medborgare och jag ville berätta för dem om kriget som jag upplevde det

Även Filatievs beskrivning av behandlingen av krigsfångar och civila har fått kritik. Bilden som ges i boken är att tortyr och förnedrande behandling av fångar inte tilläts i den ryska armén. Vid ett tillfälle beskriver han visserligen att en soldat sparkar på en krigsfånge, men misshandeln stoppas snabbt av en officer som hotar soldaten med krigsrätt.

En annan desertör, den ryske officeren Konstantin Jefremov, ger en helt annan bild. I början av februari vittnade Jefremov i BBC om att tortyr och grym behandling av krigsfångar i själva verket har varit mycket vanligt förekommande i ryska armén från starten av invasionen. Detta bekräftas också av en oberoende FN-rapport.

Jag frågar Pavel Filatiev hur det kommer sig att det inte framgår i hans vittnesmål.

Han lutar sig fram över bordet och säger:

– Nu ska jag ge dig något exklusivt. Jag vet med säkerhet att några av de fångar som vi tog sköts eller hängdes senare. Men jag såg det inte med egna ögon. Jag fick höra det av kamrater i det militära i slutet av juli, och under augusti och september månad förra året. Och då var boken redan skriven.

Han säger att det inte är säkert att han hade tagit med de uppgifterna i boken, även om han fått kännedom om dem i tid.

– Mitt mål var aldrig att dra fram all skit som hände. Jag riktade mig till ryska medborgare och jag ville berätta för dem om kriget som jag upplevde det. Jag ville ställa en fråga: är det här ett krig ni stöder? Och kom ihåg: när jag skrev den här boken var jag fortfarande i aktiv militärtjänst.

Filatiev begärde avsked ur armén, men fick formellt nej av sina befäl i mitten av juli. De ville skicka tillbaka honom till Ukraina.

Den aktivist som sedan hjälpte honom ut ur Ryssland, Vladimir Osetjkin, har numera polisskydd dygnet runt. Osetjkin hävdar själv att han blivit utsatt för två mordförsök det senaste året, i samband med att han hjälpt en rad ryska desertörer att lämna Ryssland.

Jag ville ställa en fråga: är det här ett krig ni stöder?

Bland dem finns förutom Pavel Filatiev ovan nämnde Konstantin Jefremov, en trestjärnig general och flera anställda på underrättelsetjänsten FSB. Även Andrej Medvedev, som påstår sig ha varit officer i Wagnergruppen och som sökte asyl i Norge i januari, ska ha fått hjälp av Osetjkin att fly. Några av fallen är kontroversiella, och avhopparnas berättelser är i vissa delar omstridda.

Det gäller även Pavel Filatiev, vars relation till Vladimir Osetjkin på senare tid har försämrats kraftigt.

Några dagar efter ankomsten till Paris i augusti förra året skrev Filatiev på ett kontrakt där han gav alla intäkter från boken till Osetjkins organisation, New dissidents foundation, mot att pengarna slussades vidare till ukrainska offer för kriget.

Löftet om att vinsten ska gå till offren i Ukraina är tydligt utskrivet i boken (så även i den svenska version som just getts ut). Men Pavel Filatiev hävdar att Vladimir Osetjkin pressade honom till att skriva på det kontraktet, och att Osetjkin inte heller har kunnat slussa pengarna vidare till projekt i Ukraina. Filatiev kräver därför att få full kontroll över intäkterna.

– Det är mina pengar, säger Filatiev, som säger att han inte sett en enda euro av royaltypengarna.

Boken har hittills sålts av en internationell agentur till förlag i ett tiotal länder. Förskottet sägs uppgå till nära 300 000 euro (3,4 miljoner kronor). Tvisten mellan Osetjkin och Filatiev ska nu avgöras i domstol. Något klart besked om vad som kommer att hända med pengarna om Filatiev vinner rättsprocessen ger han inte i vår intervju.

Det vore inte första gången FSB utövar påtryckningar på anhöriga

När DN ringer till Vladimir Osetjkin suckar han djupt. Han menar att Pavel Filatiev är ”en stor besvikelse”.

– Pavels löftesbrott om pengarna, hans många personangrepp på mig och att han vägrat samarbeta med ukrainska åklagarmyndighetens utredare om krigsbrott gör att jag har tappat förtroendet för honom. Han har tyvärr visat att man inte kan lita på det han säger, säger Vladimir Osetjkin.

Vad tror du att det beror på?

– Jag vet inte säkert. Att det handlar om så stora belopp kan spela in. Jag kan heller inte utesluta att han utsätts för utpressning av den ryska säkerhetstjänsten. Hans mor och syster är kvar i Ryssland, och det vore inte första gången FSB utövar påtryckningar på anhöriga.

Nu vill Osetjkin att boken inte ska ges ut i fler länder. Till DN säger han att den måste faktagranskas först.

Samtidigt är den svenska versionen på väg ut i bokhandlarna. På det svenska förlaget Lind & Co är man medveten om konflikten.

– Vi köpte in boken i oktober. När bråket sen blev känt i december förtydligade Filatiev att överskottet ska gå till Ukraina. Jag utgår ifrån att uttalandet stämmer, men det är inget vi lyfter fram i vår marknadsföring, säger förläggaren Anders Gustafson.

I pressmaterialet och i den svenska versionen av boken framgår inte alls att det har uppstått en konflikt. Borde det inte göra det?

– För oss är det väldigt svårt att bedöma sanningshalten i de olika anklagelser som nu förs fram. Och vi kan inte gå in och ändra i originaltexten. Vi står fast vid vårt utgivningsbeslut. Det gör vi på grund av Filatievs viktiga budskap, att han är en rysk soldat som är mot kriget, och att han avger ett värdefullt vittnesmål.

Första upplagan har redan gått i tryck.

Intervjun är nästan slut.

Innan vi skiljs åt följer jag Pavel Filatiev till tunnelbanan. Han stannar till vid nedgången för att röka.

– Det hjälper mig att hantera stressen, säger han.

Det är lätt att förstå hans oro över den senaste tidens uppståndelse. Han har ännu inte fått politisk asyl. Han riskerar livstids fängelse i Ryssland. Och han är i öppet gräl med den mest kända ryska dissidenten i Frankrike.

Jag frågar om han har kommit i gång med att studera franska.

– Nej, nej. Jag vill bara hem till Ryssland.

Han hejdar sig.

– Problemet är att regeringen där är min fiende.

Han ger mig en klapp på axeln och försvinner ner i tunnelbanan.