När Japans premiärminister Shinzo Abe avgick i september lämnade han efter sig ett överraskande politiskt arv. Abe var känd som en konservativ nationalist, som väckte flera kontroverser för nostalgiska utspel om Japans imperieperiod. Men hans mest betydelsefulla politiska gärning var sannolikt en kraftigt ökad av invandring till Japan.

För två år sedan genomförde Shinzo Abe och Japans parlament en omfattande migrationsreform som öppnade landet för hundratusentals nyanlända årligen.

Sedan dess har arbetskraften från utlandet mer än dubblats i Japan.

Över lag har antalet utrikes födda ökat med mer än 300 procent i Japan sedan början av 1990-talet.

Ett av världens mest slutna länder håller på att förändras.

Den som besöker Japans huvudstad Tokyo i dag möter stadsdelar som präglas av samma mångfald som vi förknippar med New York, London eller Hongkong. I dag är var tionde Tokyobo under 30 år född utomlands.

Den drastiska förändringen av invandringspolitiken har mestadels skett utan politiska konflikter eller kontroverser. Det skiljer Japan från de flesta länder i EU och Nordamerika, där debatter om invandring dominerat det politiska landskapet på 2000-talet.

– Det mest anmärkningsvärda med invandringsreformen är att ingen tycker att den är särskilt anmärkningsvärd, säger Eiji Oguma, sociolog på Keio University, när vi träffas i Tokyo.

– Det är viktigt att förstå att invandringsreformen inte genomfördes för att förändra Japan, utan för att undvika förändring. Det är en åtgärd för att upprätthålla den levnadsstandard, välfärd och ekonomi som japaner förväntat sig det senaste halvseklet, säger Oguma.

Ökningen har inte genomförts av humanitära skäl, utan av krasst ekonomiska.

Asylpolitiken i Japan är fortfarande oerhört restriktiv. 2018 accepterade Japan bara 42 asylsökande av mer än 10.000 ansökningar.

Men invandringsreformerna har genomförts utan politiskt motstånd och fått många att ifrågasätta den gängse bilden av Japan som ett slutet och främlingsfientligt land. Flera historiker hävdar att den bilden delvis formades av åren efter andra världskriget. Under den västerländska ockupationen av Japan 1945-1952 uppfördes strikta gränser mot Kina och dåvarande Sovjetunionen, i början av kalla kriget.

Historikern Tessa Morris-Suzuki skriver i boken ”Borderline Japan” att det befäste bilden av Japan som inåtvänt och etniskt homogent.

”Ramverket av lagar och institutioner som begränsat invandringen till Japan skapades under de allierades ockupation av Japan efter andra världskriget”, skriver Morris-Suzuki.

Detta ramverk har gradvis luckrats upp på 2000-talet. I den omfattande invandringspolitiska reform som trädde i kraft våren 2019 sattes nya, höga kvoter för arbetskraftsinvandring. Det slöts en rad bilaterala avtal med länder i Sydostasien, där Japan i princip beställde arbetskraft från fattigare grannländer. Under de kommande tre åren förväntas 345.000 migranter komma från bland annat Filippinerna och Indonesien för att arbeta inom vårdyrken, jordbruk, fiske och andra sektorer där bristen på arbetskraft är akut i Japan.

Japans ekonomiska stagnation i början av 2000-talet kan till stor del förklaras av landets demografiska utveckling. Befolkningen har blivit äldre och äldre, med färre unga som kan ersätta pensionerade arbetare. Landets lösning blev att göra det betydligt lättare att välkomna arbetskraft utifrån.

Enligt Naohiro Yashiro, ekonom på Showa Women’s University i Tokyo, kommer migranter att utgöra 40 procent av ökningen i landets arbetskraft de kommande fem åren.

Inget tyder på att inställningen till arbetskraftsinvandring kommer att förändras med den nya premiärministern, Yoshihide Suga. Tvärtom var Suga drivande bakom lagförslaget i parlamentet 2018 och han har sagt att han vill fortsätta öka arbetskraftsinvandringen till landet.

Ekonomen och Japanexperten Tom Learmouth säger till tidningen The Diplomat att han förväntar sig att Suga kommer att prioritera just ”ökad invandring och höjda minimilöner”. I oktober började Suga lätta på de hårda restriktioner för inresande som Abe införde under pandemin tidigare under fjolåret.

Regeringen har varit noga med att framställa invandringsreformen som krasst pragmatisk och ekonomiskt nödvändig. Det har inneburit att Japan i princip kunnat undvika de högljudda konflikter som präglat invandringspolitiken i exempelvis EU och USA de senaste decennierna.

– Främlingsfientliga nationalister är generellt obetydliga i japansk politik. Radikalhögern är decentraliserad och oorganiserad, med en rad olika falanger med motstridiga mål. De invandringsfientliga partierna utgör bara några enstaka procent av väljarkåren. Det är inte alls som i Europa, säger sociologen Eiji Oguma, som tidigare besökt bland annat Sverige för att studera just motståndet mot invandring.

Att det saknas ett organiserat politiskt motstånd mot invandringsreformen betyder inte att det råder någon brist på främlingsfientlighet i vardagens Japan. En aktivistgrupp för nyanlända, Solidarity with Migrants Japan, har publicerat flera rapporter om systematisk diskriminering av migranter på arbetsplatser.

Att det saknas ett organiserat politiskt motstånd mot invandringsreformen betyder inte att det råder någon brist på främlingsfientlighet i vardagens Japan. En aktivistgrupp för nyanlända, Solidarity with Migrants Japan, har publicerat flera rapporter om systematisk diskriminering av migranter på arbetsplatser. Men regeringen har varit relativt lyhörd för kritiken och Abe införde i fjol en rad nya krav på arbetsgivare med målet att stoppa diskriminering.

I Yokohama, söder om Tokyo, träffar jag Baye McNeil, en amerikan som bott här i tre decennier.

Han berättar att varje gång han sätter sig ner på tunnelbanan i Tokyo så blir sätet bredvid honom tomt.

– Ingen vill sitta bredvid en svart man, säger han med en uppgiven suck.

Ändå säger McNeil att rasismen i Japan är mildare än i USA. Han växte upp i New York, men känner sig betydligt tryggare i Japan.

– I USA är man rädd för att bli skjuten till döds av polisen. Här oroar man sig snarare över relativt oförarglig vardagsrasism, säger McNeil.

I opinionsmätningar har befolkningens stöd för invandring ökat kraftigt. 70 procent av japanerna säger att det är positivt att se fler invandrare i landet, enligt Nikkeis opinionsinsititut.

Med Yoshihide Suga som premiärminister hoppas Japan även stärka sina diplomatiska band till grannländerna, för att utgöra en demokratisk motvikt till det auktoritära Kina. Där kan öppnare gränser och fortsatt generös migrationspolitik bli en viktig faktor.

I slutet av oktober lade Yoshihide Suga fram förslag på skattelättnader och ett slags byråkratisk gräddfil för finansföretag, banker och finansanställda som vill flytta från Hongkong till Japan.

Målet är att etablera Tokyo som ett tydligare alternativ till Singapore och Hongkong för den östasiatiska finanseliten. Det skulle betyda att migrationen till Japan kan öka både inom de mest lågavlönade och inom de mest högavlönade jobben.