Maria Gunther: Det vore lättare att förstå om koldioxiden var brun

”Har du någonsin sett klimatet?” Frågan ställdes av den norske sociologen, författaren och politikern Per Espen Stoknes på Münchenbryggeriet i Stockholm i höstas på "Nobel Prize Teacher Summit” – en årlig konferens, ordnad av Nobelmuseet, som samlar hundratals lärare från hela världen.

Per Espen Stoknes har skrivit boken ”What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming” – det vi tänker på när vi försöker att inte tänka på global uppvärmning. Det var också temat när han pratade där på Münchenbryggeriet: Varför är det så svårt att ta in och tänka på vad som händer med klimatet?

En anledning är att det är så abstrakta begrepp som vår mänskliga hjärna inte riktigt greppar. Klimat, tusendelar i atmosfären, kurvor över globala medeltemperaturer och havsnivåökningar i centimeter per decennium. Och koldioxid, som är en osynlig gas som vi inte heller kan se.

Om koldioxid var brun och bara fanns samlad i luften närmast jordytan skulle allt bli mycket mer påtagligt för oss, menar Stoknes. Då skulle vi alla vandra omkring i en brun, nästan fem meter tjock dimma - som förut bara var ungefär tre meter hög. Då skulle vi lätt kunna se att våra utsläpp nästan har fördubblat mängden koldioxid i atmosfären.

Varför är det så svårt att ta in vad som händer med klimatet?

För snart tio år sedan, i september 2013, satt klimatpanelen IPCC på samma scen i Münchenbryggeriet och presenterade första delen av sin femte rapport om läget för klimatet. ”Det viktigaste dokumentet i världen på sex år”, kallade Karin Bojs den i DN. I morgon måndag kommer IPCC med en ny rapport som är ännu viktigare: den sista och sammanfattande delen av den sjätte sammanställningen.

För varje IPCC-rapport har läget bara blivit säkrare, dystrare och mer akut. Från ”entydiga belägg för en förstärkt växthuseffekt från observationer kommer sannolikt inte på ett decennium eller mer” i den första sammanställningen från 1990, har slutsatserna kommit till ”det är ytterst sannolikt att mänsklig påverkan har varit den dominerande orsaken till den observerade uppvärmningen sedan mitten av 1900-talet” i den femte, och ”det är otvetydigt att mänskligt inflytande har värmt upp atmosfären, havet och marken” i den sjätte, som kommer nu.

Men varför har vi så svårt att göra det som behöver göras för att hejda utsläppen?

Enligt Per Espen Stoknes måste vi bli bättre på att förstå hur vår hjärna fungerar. Klimatet är ett abstrakt begrepp på många olika sätt. Det verkar vara för långt bort i tiden. Det som händer år 2050 eller i slutet av seklet är inget vi skriver ner i våra almanackor nu. Det ligger också långt bort i världen för en del av oss – som smältande havsis i Arktis eller orkaner i Florida. Dessutom har vi själva så litet inflytande. Det som jag kan göra, eller som vårt land kan göra, spelar väl inte så stor roll på det stora hela? Och för oss som står för de största utsläppen är effekterna också socialt avlägsna, eftersom de framför allt drabbar fattiga människor i andra delar av världen, inte mig eller min familj.

Känslor som rädsla och skuld och budskap om undergång gör oss bara mer passiva. Man ska inte förringa det akuta hotet mot oss alla från ett hetare klimat, men också visa på alla andra andra vinster som kommer på köpet om vi ändrar vår livsstil lite. Om jag tar cykeln i stället för bilen slipper jag trafikstockningen och mår dessutom bättre. Och luften blir renare. Om jag drar ner på köttet gynnar det inte bara klimatet, utan även min egen hälsa. Och sätter jag upp solceller precis som grannen just gjorde kanske jag rentav kan få en lite lägre elräkning.

Läs mer: FN:s klimatrapport: Vi har verktygen för att hejda uppvärmningen