Spanien brinner, som vanligt denna årstid. I medierna blir klimatkrisen den givna bakgrunden till dramatiken, men en lika viktig roll spelar avfolkningen, som började på allvar på 1950-talet. Utan människor, boskap och plogar frodas ris och krattskog, och gränsen mellan skog och andra miljöer, där elden brukade göra halt, suddas ut.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-08-14 08:10
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/varlden/nathan-shachar-utan-manniskor-brinner-det-spanska-landskapet/
De senaste veckorna har nära 70 000 hektar skog och annan vildmark brunnit i Spanien. Bränderna har rasat över hela kartan, från det snustorra Andalusien i söder till det fuktiga Galicien i nordväst. Svårast drabbad är provinsen Zamora mot gränsen till Portugal. Den pågående megabranden där har hittills slukat 25 000 hektar.
Zamora är en bild av det olyckliga samspelet mellan historia, sociologi och ekologi. Efter det spanska inbördeskriget 1936-1939 led landet svår brist, ibland hungersnöd. Som alla diktatorer brydde sig Francisco Franco mest om försörjningen i storstäderna – det var där nöden kunde slå över i protester och bli politiskt farlig. Trycket växte mot landsbygden att lämna ifrån sig sina produkter till städerna. Civilgardister gjorde razzior i torp och stugor för att driva in gömt vete. Skolläraren Gaspar Ruíz, född i en by i Zamora 1935 berättar om 1940-talets sista år:
– Statens kontrollanter vägde vetet och tog det mesta med sig. Det gällde för min far att smussla undan vad han kunde innan vi tröskade. Han hade byggt en ihålig innerväg i vårt hus. När vi behövde pengar till en skolbok eller till medicin så tog vi säd från gömstället och sålde. Men det kunde inte säljas till någon i byn, som var full av angivare, utan bara till en straperlista, en svartabörshaj.
Allt fler drömde om att lämna det otacksamma livet på landet, med dess knapphet och myndighetstyranni. När Tyskland, Frankrike och Schweiz behövde billig arbetskraft i slutet av 1950-talet utlöste det en massiv folkvandring norrut från Spanien och Portugal. Litet senare, då även Spaniens storstäder började växa och kåkstäder bredde ut sig kring Madrid, Barcelona och Bilbao, accelererade uttåget.
Dittills hade fattigdomen hållit landskapet i schack. Folk hade smugit i skogarna och tjuvhuggit bränne; de hade odlat upp vareviga åkerlapp och satt får eller kor att beta där det inte gick att odla. Jägmästaren Ferran Dalmau-Rovira sade på en skogskonferens i fjol:
– Vi har mer än dubbelt så mycket biomassa i vår natur i dag som för femtio år sedan. Det är dubbelt så mycket bränsle, och en stor del av detta bränsle är ris och buskar som fungerar som stubintråd mellan skogarna när det brinner.
Samtidigt som förutsättningarna urartat har släckningsmetoderna avancerat. Sedan katastrofåret 1994, då ett område större än Blekinge lades i aska, har Spaniens brandkårer blivit pionjärer på sitt område. Bränderna är i dag färre – men större. Ofta kan de inte släckas, utan får ”brinna ut”. När blixten slog ned i Zamoras skogar häromveckan fick elden genast hjälp av värmen, torkan och vindarna, och det var inte mycket brandkårerna kunde sätta emot.
Alla kännare är eniga om att det spanska landskapet måste städas upp. Röjningsarbetare måste göra det som bönderna förr gjorde, så att landskapet åter blir en mosaik av olika sorters växtlighet och öppna områden, inte en sammanhängande klump grönska. Men det blir ett mycket dyrt kalas, som Spanien hade hoppats få EU-bidrag för att klara, men som i dessa kristider måste bekostas på annat vis.
Läs mer:
Varning: 273 procent fler bränder i Europa i år än snittet
