Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 19:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/varlden/nathan-shachar-varfor-bryr-sig-ingen-om-palestinierna-langre/

Världen

Nathan Shachar: Varför bryr sig ingen om palestinierna längre?

Israeliska soldater blockerar vägen för palestinier som protesterar mot expansionen av israeliska bosättningar på Västbanken.
Israeliska soldater blockerar vägen för palestinier som protesterar mot expansionen av israeliska bosättningar på Västbanken. Foto: Shadi Jarar'Ah/TT

JERUSALEM. Palestiniernas historia är rik på olyckor. Länge såg det ändå ut som om de hade tiden på sin sida.

Men under den arabiska vårens årtionde har de mist de alla sina trumfkort. Avtalen mellan Israel och arabstaterna Bahrain och Förenade Arabemiraten illustrerar deras maktlöshet.

Världsopinionen och storpolitiken är i dag upptagna med allt utom palestinierna.

Mellanösterns landskap har tumlats om, som efter en serie jordbävningar. Historien verkar ha tagit de israeliska extremnationalisternas, inte palestiniernas, parti. Regionen är inte längre något hägrande mål för korrespondenter och diplomater.

Palestinafrågan har mist sin speciella status av europeisk hjärtesak, och palestinierna drömmer i dag mindre om frihet än om att freda sina hastigt krympande områden. De drömmer mindre om en palestinsk stat än om den ”gamla goda” ockupationen, då israeliska soldater fortfarande skyddade bönder från överfall och markrov från israeliska extremister. Detta spektakulära ras för palestinierna, dels på fältet, dels utrikespolitiskt och opinionsmässigt, tog knappt ett decennium. Hur gick det till?

Bild 1 av 2 Premiärminister Menachem Begin (mitten) erbjöd palestinierna på Västbanken medborgarskap och begränsat självstyre i slutet av 70-talet, vilket inte godtogs.
Foto: Jewish Chronical/TT
Bild 2 av 2 Israeliska soldater under sexdagarskriget 1967, efter att ha intagit militärbasen El Arish i Egypten.
Foto: TT

1967, då Israel besegrade en koalition hotfulla arabstater, ställde sig hela Västvärlden på dess sida. Särskilt helhjärtat var stödet från den svenska socialdemokratin, som på goda grunder såg det socialistiska och fackföreningsdominerade Israel som en frände.

Men sedan vände det hastigt. Israel var nu ockupationsmakt, och sympatierna överflyttades i rask takt till palestinierna. Detta trots att Israels ledare länge sökte fred och palestiniernas ledare länge uteslöt fred. När Israel talade om fred så gällde det dock fred med arabstater, inte med palestinierna, vars nationella rättigheter förnekades av israeliska ledare fram till 1980-talet.

Den palestinske ledaren Yassir Arafat på Grand Hotel i Stockholm 1983 omgiven av norska Gro Harlem Brundtland, danska Anker Jørgensen, och Olof Palme, Sveriges statsminister.
Den palestinske ledaren Yassir Arafat på Grand Hotel i Stockholm 1983 omgiven av norska Gro Harlem Brundtland, danska Anker Jørgensen, och Olof Palme, Sveriges statsminister. Foto: Folke Hellberg

I slutet av 1970-talet erbjöd Israels premiärminister Menachem Begin palestinierna på Västbanken israeliskt medborgarskap och ett begränsat självstyre. Det var ett paket som 99,9 procent av palestinierna skulle jubla över i dag, men Begin fick inget stöd alls av europiska länder. Palestiniernas exilledare Yassir Arafat, som lät mörda de palestinier som välkomnade Begins erbjudande, mottogs i Sverige som en frihetsledare.

Relationerna Sverige-Israel låg på is till Göran Perssons besök i Jerusalem 1999. I februari 2001 gjordes i Stockholm ett sista desperat försök att rädda den fredsprocess som inletts i Oslo 1992. I det israeliska valet ett par veckor senare segrade den israeliska högernationalismen och Ariel Sharon bildade regering. Sharon var bosättarprojektets ideolog och pådrivare framför andra, men 2005 chockade han de sina då han gav order om att evakuera israeliska bosättare från Gazaremsan.

Statsminister Göran Persson tillsammans med Israels premiärminister Ehud Barak när Persson besökte Jerusalem 1999. Det var det första svenska statsministerbesöket sedan 1962.
Statsminister Göran Persson tillsammans med Israels premiärminister Ehud Barak när Persson besökte Jerusalem 1999. Det var det första svenska statsministerbesöket sedan 1962. Foto: Jacqueline Larma/TT

Strax efteråt föll Sharon i livslång koma och ersattes av Ehud Olmert, som 2008 erbjöd den palestinske presidenten Mahmud Abbas nästan hela Västbanken och delar av Jerusalem. Olmert tvingades från makten av korruptionsmisstankar – som bosättarrörelsen grävt fram.

”Om du så väntar femtio år till så kommer ingen israelisk premiärminister att erbjuda dig något liknande”, sade Olmert till Abbas. Abbas trodde honom inte, historien var ju på palestiniernas sida. Han tvekade för länge. Olmert hamnade inför rätta och i fängelse.

USA:s nyvalde president besökte Kairo 2009, här tillsammans med Egyptens dåvarande president Hosni Mubarak.
USA:s nyvalde president besökte Kairo 2009, här tillsammans med Egyptens dåvarande president Hosni Mubarak. Foto: Rawan/TT

Intrycket av palestinsk medvind förstärktes då den nyvalde Barack Obama höll sitt programtal om Mellanöstern i Kairo våren 2009: Islam var USA:s vän, inte dess fiende, och Israel måste acceptera palestiniernas nationella rättigheter. Benjamin Netanyahu, som just valts till premiärminister, blev så förskräckt att han sade sig gå med på en palestinsk stat.

Vid historiska vägskäl, då alla undrar ”Skall det gå si eller så?” - så händer ofta ingetdera, utan något helt annat, som ingen kunnat förutsäga. Det skedde i slutet av 2010, då ett uppträde i en tunisisk småstad blev till en orkan som på några månader spred sig österut och ruskade om allt i sin väg.

Den ena efter den andra av Mellanösterns regimer vacklade och flera inbördeskrig, varav tre fortfarande rasar, bröt ut. ”Den arabiska våren” väckte miljoners hopp, men den fick få vinnare och många förlorare. Palestiniernas ledare var lättade över att ha sluppit gatuuppror. Bara långsamt gick det upp för dem att de också hörde till förlorarna. Det var det israeliska nationalistlägret, jämte Vladimir Putin, som skulle bli ”vårens” vinnare.

Palestinska protester i Kufr Qadoom i närheten av Nablus i september 2020, mot expansionen av judiska bosättningar på Västbanken.
Palestinska protester i Kufr Qadoom i närheten av Nablus i september 2020, mot expansionen av judiska bosättningar på Västbanken. Foto: TT

Palestiniernas enda resurs hade varit andra länders omsorger, bistånd, uppmärksamhet och beskydd. Men den arabiska våren devalverade deras lidanden. Trakasserier vid vägspärrar, nedbrända olivlundar och moskéer, sjuka gazabor som nekades vård i Israel, rättslöshet och markbeslag; dessa saker hade varit värdiga nyhetsobjekt.

Men de kunde inte i längden tävla med giftgas mot civila, fältkanoner mot bostadsområden, flygattacker mot sjukhus, etnisk rensning i stor skala, IS halshuggningar, miljoner hemlösa, stater i sönderfall och hundratusentals drabbade i oordnad flykt in i Europa.

Nyhetsredaktioner och utrikesdepartement överväldigades av dramatiken, som bara fortsatte. Mer och mer tid och personal gick åt att täcka palestiniernas grannländer, vilkas dramatik hela tiden övertrumfade deras.

Dittills hade palestinafrågan varit arabvärldens stora enande faktor. En arabisk ledare som inte kämpade – eller låtsades kämpa – för palestinierna riskerade protester och upplopp. Nu, med hela samhällen i gungning, fick både folken och ledarna fullt upp med att prioritera det mest närliggande. Någon demonstration för palestinierna i Kairo, Damaskus eller Bagdad har inte ägt rum på rätt många år.

Denna erosion av palestiniernas tillgångar kompletterades av en annan utveckling. De arabiska oljeshejkdömenas rädsla för Iran fick dem att bryta mot pan-arabismens första bud: ”Du skall aldrig närma dig Israel bakom ryggen på palestinierna”. Irans framryckning, med växande och dominerande inflytande i allt fler arabiska huvudstäder – Beirut, Bagdad, Damaskus och Sanaa - drev saudier och andra Gulfstater i famnen på Israel.

I en ceremoni i Vita huset skrev Israel, Bahrain och Förenade Arabemiraten under ett gemensamt avtal om att normalisera relationerna med varandra.
I en ceremoni i Vita huset skrev Israel, Bahrain och Förenade Arabemiraten under ett gemensamt avtal om att normalisera relationerna med varandra. Foto: Saul Loeb/AFP

Sedan Netanyahu trädde till våren 2009 har de trevande kontakterna blomstrat på en rad områden. Två av Gulfstaterna, Arabemiraten och det lilla Bahrain, upprättar som bäst diplomatiska förbindelser med Israel, till palestiniernas stora harm. Därmed har Netanyahu fått rätt i det han predikat hela sin karriär: Israel kan normalisera relationerna till Arabvärlden utan eftergifter till palestinierna. Generationer av akademiker, kommentatorer och experter har svurit att detta var omöjligt – men de hade inte sett den arabiska våren.

Den arabiska våren blandade kortleken i en ny giv, där palestinierna miste alla sina trumfkort, också i Europa. Migrationsvågorna in i EU via Libyen och Syrien skapade en djup spricka mellan de västeuropeiska grundarstaterna och de före detta östblocksstaterna.

Sex, sju medlemsländer, i allt närmare samråd med Netanyahu, gjorde uppror mot Bryssels palestinapolitik och har nu förlamat den. EU agerar numera endast sporadiskt i frågan. Antalet internationella (de flesta europeiska) biståndsprojekt på det ockuperade C-området har sedan 2015 sjunkit från 75 till 12, enligt Israel.

Den palestinske ledaren Mahmoud Abbas sade ”tusenfalt nej” till den ”fredsplan” president Trump presenterade i januari 2020. Sedan Trump tillträdde har i stort sett allt bistånd till Abbas regim dragits in.
Den palestinske ledaren Mahmoud Abbas sade ”tusenfalt nej” till den ”fredsplan” president Trump presenterade i januari 2020. Sedan Trump tillträdde har i stort sett allt bistånd till Abbas regim dragits in. Foto: Majdi Mohammed/AP

Till råga på allt detta har palestinierna hux flux fått USA till fiende. Så gott som allt amerikanskt bistånd till Ramallahregimen har dragits in sedan Donald Trump kom till makten. Värre ändå: USA:s ambassad i Israel, som fungerade som Israels övervakare i allt som rörde koloniseringen av palestinsk mark, är i dag entusiastisk påhejare av bosättarprojektet.

Historien tar aldrig slut, och ingenting i världspolitiken är beständigt. Men det är svårt att se annat än att palestinierna står som förlorare efter konfliktens första sekel (de första svåra arabisk-judiska våldsamheterna bröt ut våren 1920). Det är varken enstatslösning eller tvåstatslösning som stundar för deras del utan fortsatt ockupation, på allt sämre villkor och utan några allierade värda namnet.

Ämnen i artikeln

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt