Vattenledningar, i och utanför bostäder, har frusit sönder i många kvarter. På sina håll är smält snö det enda vatten som står till buds. Medborgarna rasar mot sina valda ledare, som urskuldar sig med att ingen kunde ha förutsett detta.

Kommunerna norr om Madrid, på bergskedjan Guadarramas sluttningar, har snöröjningsfordon som de lånar ut, men de räcker inte till. Författaren Miguel Murado, som bor i Madridkvarteret Moncloa, säger:

– Vi kommer inte på rätt köl igen förrän det töar. Allt går i snigelfart. Många av de träd som knäcktes av snömassorna ligger fortfarande kvar. Min femårige son är salig, men de vuxna har fått nog.

Det är fem dagar sedan den senaste snön föll. Men den lyser fortfarande vit på gatorna i Las Rozas, en nordvästlig kommun i stor-Madrid. De som har ärenden utanför hemmet får pulsa i knähög snö. Detta sker mestadels i lågskor, få har några riktiga vinterskor. Varje morgon klockan sju kommer en civilgardespatrull, hämtar kvarterets sjukvårdspersonal och kör dem i jeepar till deras arbetsplatser. Dr Ana Ruíz Casado, chef för den onkologiska kliniken på sjukhuset Puerta de Hierro:

– Jag skäms nästan över att de skall behöva tjäna som våra taxichaufförer, men de är fantastiska, så vänliga och artiga.

Många prisar nu det paramilitära civilgardet som den enda fungerande institutionen i ett komplett kaos. Länge efter den spanska diktaturens slut 1975 tittade spanjorer snett på civilgardets grönklädda män. De var kända för sin brutalitet och sin blinda lojalitet med diktatorn Francisco Franco.

Dr Ruíz Casados far Gaspar berättade en gång för DN om skräcken han upplevt i sin barndom då civilgardet kom till hans by för att leta efter och beslagta gömda livsmedel. Men dagens civilgardister, allt fler av dem kvinnor, är mer betrodda och omtyckta än de andra spanska poliskårerna.

Att spanjorer utanför högern hyllar de grönklädda vore otänkbart till helt nyligen.

– Att det sker är ett uttryck för demokratins seger, säger Dr Ruíz Casado.

Läs mer: Nationellt isdygn väntar i Sverige