Created with Sketch. Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-09 11:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/varlden/vi-flydde-inte-for-att-fa-ett-battre-liv-utan-for-livet/

VÄRLDEN

”Vi flydde inte för att få ett bättre liv, utan för livet”

Jawad från Afghanistan (i bakgrunden) kan inte tänka sig att återvända till sitt hemland, som talibanerna har tagit över.
Jawad från Afghanistan (i bakgrunden) kan inte tänka sig att återvända till sitt hemland, som talibanerna har tagit över. Foto: Aga Szumska

BIELSK PODLASKI. De kommer på kvällen i ambulans till sjukhuset i det lilla samhället två mil från gränsen till Belarus. Patienter med förfrysningsskador, lunginflammation, uttorkning. Men vilka är de egentligen, de tusentals människorna från Mellanöstern som med hjälp av regimen i Belarus försöker ta sig in i Polen och EU?

Får han säga det själv levde Jawad, 35, ett gott liv hemma i Kabul. Han drev ett eget företag inom elektronikbranschen, familjens ägde ett hus och en bil.

– Men i somras stod det klart att talibanerna var på väg att ta över, de intog provins efter provins. Och den 14 augusti, dagen innan regeringen i Kabul flydde och talibanerna tog över, lämnade jag Afghanistan med min fru och vår femåriga dotter.

Det blev en lång färd från Afghanistan över Belarus till Polen.

Först tog sig familjen landvägen till Uzbekistan, grannlandet i nordväst, och reste därifrån till Moskva. Där mötte de en människosmugglare som lovade: Det är enkelt att ta sig till Europa, allt du behöver göra är bara att betala mig 5 000 dollar per person för biljett och visum så ordnar jag resten. Så Jawad och familjen flög till Minsk.

Där blev det allt annat än enkelt.

Från den belarusiska huvudstaden tog de en taxi till gränsområdet. Där föstes de över gränsen och genom uppklippta taggtrådsstängsel av belarusiska gränsvakter.

Sedan fick de gå till fots in i Polen genom skogar och över träskmarker. Sju gånger blev de tillbakaskickade till Belarus av den polska gränspolisen, och fick börja om. Under ett av försöken slog polska poliser hans gravida fru, och hon föll så illa att hon fick vårdas på ett polskt sjukhus.

Nu hoppas han att det barn hans hustru bär på har klarat sig utan skador.

Jag träffar Jawad på en tillfällig flyktingförläggning för asylsökande inte långt från gränsen. Han heter egentligen något annat. Sitt riktiga namn vågar Jawad inte uppge. Han är rädd för att den polska polisen ska straffa honom för vad han berättar om myndigheternas agerande.

Hans ansikte vittnar om veckor av desperat irrande i Bialowieza-skogen. I korridorerna springer glada men trötta barn, knappast medvetna om det drama deras familjer går igenom.

Bild 1 av 2 Jawad från Afghanistan med sin son på flyktingscentret.
Foto: Aga Szumska
Bild 2 av 2 I flyktingcentret pågår leken bland barnen.
Foto: Aga Szumska

Att återvända till Kabul med talibanerna i kontroll, och där folk nu har börjat svälta, ser han som uteslutet. Jawad är hazar, en shiamuslimsk minoritet i Afghanistan. Hazarerna är den tredje största folkgruppen i Afghanistan (efter pashtuner och tadzjiker) och har länge utsatts för diskriminering, förföljelser och massakrer. Sunnimuslimska fundamentalister, som talibaner och IS-anhängare, betraktar dem som kättare som inte är värda att leva.

– Vi flydde inte Afghanistan för att få ett bättre liv, vilket många i Polen påstår. Vi flydde för att rädda våra liv. Ingen lämnar sitt hemland för att leva i en skog i veckor med fara för livet, säger Jawad.

Han vet inte vad som väntar. Kommer han ens att få stanna och möjligen kunna åka vidare till ett annat EU-land? Eller, som sker med några hundra varje dag, bli tillbakaknuffad till Belarus?

– Jag är inte i något tillstånd att tänka på det nu, är för omtumlad efter två veckor i djungeln. Huvudet värker, och jag har tappat känseln i fötterna.

Arsalan Azzadin, läkare som är föd i Erbil i Kurdistan, visar skador på en patient som tagit sig över till Polen från Belarus.
Arsalan Azzadin, läkare som är föd i Erbil i Kurdistan, visar skador på en patient som tagit sig över till Polen från Belarus. Foto: Aga Szumska

Många av de nyanlända har utstått liknande trauman. Läkaren Arsalan Azzadin, medicinsk chef på sjukhuset i det lilla samhället Bielsk Podlaski två mil från gränsen till Belarus, tar varje dag emot många patienter som Jawad. De kommer ofta i ambulans efter skymningen – patienter med förfrysningsskador, lunginflammation, uttorkning, ibland med spår efter handgripligheter från belarusiska gränsvakter.

Han tar upp sin mobil och visar bilder på skadade och misshandlade migranter.

– Det är värre än rapporterat. Det händer mycket fruktansvärda saker. Jag tror att betydligt fler har dött i den avstängda zonen än de elva det talas om. Det kan vara uppemot 70.

Bland migranterna som tagit sig till Polen finns många barnfamiljer.
Bland migranterna som tagit sig till Polen finns många barnfamiljer. Foto: Aga Szumska

För en läkare är det ett moraliskt bryderi att sjukhusen måste informera gränspolisen när migranterna är färdigvårdade, så att de kan hämtas av myndigheterna. Ofta blir flyktingarna förda tillbaka till skogen och föremål för en ”push back” till Belarus, men deras gråt och vädjanden är oftast förgäves. Och ett helvete som vevas om på nytt.

Azzadin kommer själv från Erbil i irakiska Kurdistan och har bott i Polen sedan 1980. I och med att han talar kurdiska, arabiska och turkiska kan han kommunicera med en stor del av migranterna.

Hans erfarenhet säger att den mänskliga katastrof som utspelar sig i de bitande kalla gränsskogarna inte har några enkla lösningar därför att migranterna har så skilda bakgrundshistorier.

Doktor Azzadin delar in dem i tre olika kategorier. En är de med högre utbildning, som inte har något arbete och inte ser någon framtid i sitt land. En annan är folk med sjukdomar som hoppas kunna få vård i Europa. Och den tredje är de fattiga som har sålt allt de äger, inklusive hemmet.

Jag berättar för Azzadin att jag vid ett besök i Minsk i september träffade en större grupp unga män som tillhör den första gruppen. De kom från den kurdiska regionens huvudstad Erbil i norra Irak, och hade hunnit göra några misslyckade försök att ta sig in i Polen. De sade att de skulle göra nya försök. De framstod inte som krigsoffer, utan de var universitetsstudenter och etablerade yrkespersoner med hygglig ekonomi som drömde om ett bättre liv De hade utan större besvär kunnat lägga upp 3 000 dollar vardera för resan till Belarus.

– Nej, det är inte många fattiga som kan skaffa fram tiotusentals dollar för en familj, säger Azzadin.

– Men de som åkte visste inte om hur farligt läget är här, utan de lät sig luras.

Nu har han gjort en viktig insats genom att i en kurdisk tv-station i Erbil informera om hur det verkligen ser ut vid gränsen. Det bidrog till att direktflygen från Erbil och Bagdad till Minsk upphörde. Därefter blev Belarus konsul i Erbil utvisad, sedan han sålt visum till migranter. Nu är även Belarus konsulat i Bagdad stängt.

Azzadins lösning är att öppna en direkt flyglinje tillbaka till Irak, så att de som vill kan få komma hem.

Khalid från Syrien, ett land i krig, där en av hans söner skadades i rysk flygbombning och en annan fängslades i sex år.
Khalid från Syrien, ett land i krig, där en av hans söner skadades i rysk flygbombning och en annan fängslades i sex år. Foto: Aga Szumska

Khalid, en 56-åring från staden Douma i Syrien, tog vägen över Jordanien, sedan till Dubai där han köpte belarusiskt visum varifrån han flög till Minsk.

Han tog sedan taxi till gränsen där han vandrade i tre dygn utan mat och dryck innan han kom över till den polska sidan.

När han berättar om varför han lämnade sitt land förstår jag att han är en krigsflykting.

– Det är helt enkelt inte säkert att leva i Syrien. Ryssarna bombade oss, min yngsta son skadades i huvudet i en flygattack, och en äldre son satt sex år i fängelse.

På min fråga varför han valde just denna väg svarar han att Belarus verkade vara den enda vägen till Europa.

Chansen att han får stanna och söka asyl är kanske inte så stor, eftersom han redan har skickats tillbaka till Belarus fem gånger.

– En av gångerna lovade polisen att jag skulle få stanna. Men de lurade mig, tog mitt simkort i telefonen och föste mig tillbaka till Belarus. Väl där pushades vi tillbaka av gränsvakter i Belarus. De misshandlade mig och tog alla mina pengar.

Till slut togs han om hand av en humanitär organisation.

– Jag vill nog inte stanna i Polen, jag vill vidare till Tyskland, där jag har släkt, Frankrike eller Nederländerna. Eller kanske Sverige, säger Khalid.

Läs mer:

Pia Gripenberg: Kan samtal med en oberäknelig diktator lösa krisen?

Anna-Lena Laurén: Lukasjenko behöver flyktingkrisen mer än Putin

Ämnen i artikeln

Belarus
Polen
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt