Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-10-30 20:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/vetenskap/karin-bojs-branda-hastar-fran-indien-till-gamla-uppsala/

Vetenskap

Karin Bojs: Brända hästar från Indien till Gamla Uppsala

Hällristning av tidelagsscen med man och häst, från gravhögen Sagaholm utanför Jönköping, daterad till äldre bronsålder.
Hällristning av tidelagsscen med man och häst, från gravhögen Sagaholm utanför Jönköping, daterad till äldre bronsålder. Foto: Bertil Almgren

De tidiga indoeuropéerna hade sina vanor. Såsom hästoffer med inslag av eld och sex, inklusive tidelag. Styrkta av nya dna-resultat tar humanistiska forskare ut svängarna.

För ett par månader sedan kom en bok om hästoffer från Uppsala universitet, skriven av arkeologerna Anders Kaliff och Terje Oestigaard: ”The Great Indo-European Horse Sacrifice”. I veckan hade boken en central plats på ett seminarium anordnat av projektet LAMP - Languages and Myths of Prehistory.

Projektet LAMP, som är finansierat av Riksbankens jubileumsfond, handlar om tidiga indoeuropeiska språk och myter. Det skulle knappast ha varit möjligt att starta ett sådant projekt för några få år sedan. I många decennier, ända sedan andra världskrigets slut, har forskning om indoeuropéer levt ett undanskymt liv – anklagad för att vara nazistiskt anfäktad. Det är förvisso sant att högerextremistiska miljöer i Nazityskland och annorstädes har missbrukat forskning om de så kallade arierna. Men kritiken har i många fall varit överdriven, felaktig och orättvis.

Ny dna-forskning, som har publicerats från år 2015 och framåt, har ändrat villkoren.

Dna-analyser från flera konkurrerande forskargrupper visar tydligt hur det skedde omfattande folkvandringar för några tusen år sedan. Dessa migrationer stämmer närmast perfekt med teorier som lingvister länge har haft om hur de indoeuropeiska språken spreds.

Från stäpperna i nuvarande södra Ryssland och Ukraina gick en tidig våg mot Europa med start för cirka 4.800 år sedan. Här uppstod nya kulturer som så småningom spred sig tillbaka till stäpperna. För cirka 3.500 år sedan, rörde sig en ny våg av indoeuropéer söderut från stäpperna mot trakterna av nuvarande Indien och Iran.

Med denna kunskap i bakhuvudet tycker sig Kaliff och Oestigaard se mönster. Till exempel samband mellan den indiska traditionen ashwamedha (sanskrit för ”hästoffer”) och de många brända skärvstenarna i Gamla Uppsala. De tror att skärvstenarna är rester efter stora eldbål som ingick i liknande ceremonier.

Att hästoffer förekom i Skandinavien är belagt bland annat i runstenen Stentoftenstenen utanför Sölvesborg som är ungefär från 600-talet. Där berättas att HaþuwulfR offrade nio getter och nio hästar för ett gott år.

Det finns en rad andra skriftliga källor som var och en kan ifrågasättas, men som sammantaget pekar mot att hästoffer ingick i skandinaviska ceremonier.

Och det finns ett flertal hällristningar från bronsåldern som knappast går att misstolka. De visar tydligt män som utövar tidelag med hästar.

I den vediska ashwamedha-ritualen är det tvärtom. Där är det drottningen som hanterar den dödade hästens penis. (Liknande berättelser finns nämnda i texter från bland annat antikens Grekland.)

Från Indien finns ett flertal redogörelser om hur ett ashwamedha-offer går till, från tidiga vedaskrifter och framåt. En text säger till exempel att totalt 636 djur offrades. Bland dessa djur ingick bara en enda häst, som utgjorde kulmen på ceremonin.

Anders Kaliff och Terje Oestigaard påpekar att denna fördelning av djur gör uppgiften svårare för en arkeolog som vill belägga att till exempel Skeke och Gamla Uppsala i Uppland eller Aneby i Småland verkligen var scener för stora hästoffer redan under bronsålder.

Från järnålder och vikingatid är det lättare, där finns många hästskelett bevarade från båtgravar. Och det verkar som om mäktiga män fick hingstar med sig i graven, medan mäktiga kvinnor fick en märr, enligt arkeologen Torun Zachrisson.

Kaliff och Oestigaard ser också paralleller till så kallad skeid – riggad kamp mellan två hingstar – och de Staffansritter som har förekommit in på 1900-talet.

Det går förstås att ifrågasätta kontinuiteten från hällristningarnas tidelag och vedisk ashwamedha till dessa nyare fenomen. Men man kan också se det som ett steg framåt att lingvister, religionsvetare och arkeologer tar in dna och ny naturvetenskap när de lägger sina pussel och formulerar vad som kan vara mest sannolikt.

Ämnen i artikeln

Indien
Dna
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt