Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-28 05:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/vetenskap/nobelpristagaren-som-gav-varlden-en-knuff/

Vetenskap

Nobelpristagaren som gav världen en knuff

Foto: Janerik Henriksson/TT

Nobelpriset i kemi blev för honom ett bevis på miljö­forskningens betydelse. DN-medarbetaren Sverker Sörlin minns Paul Crutzen, en underbart kreativ vetenskapsman som tidigt insåg hur mycket människan påverkar planeten.

Få har hört talas om Cuernavaca, men i denna mexikanska provinsstad tog vår värld en ny riktning i februari år 2000. En grupp klimatforskare var församlade. En av dem var Paul Crutzen, Nobelpristagare i kemi 1995. Som vanligt talades det fram och tillbaka om holocen, vår geologiska epok sedan istiden. Mitt under en session stod Crutzen inte ut längre:

”Sluta tjata om holocen, vi lever redan i antropocen!”

Det blev tyst en stund.

Anthropos – människa. Den epok då mänskligheten är den största verkande kraften på planeten. Nu finns ordet i läroböckerna.

Nederländaren Paul Crutzen var underbart kreativ, även med ord. Atmosfären efter ett kärnvapenkrig kallade han 1982, med en blinkning till Arthur Koestler, ”Twilight at noon”, som snart blev ”atomvinter”. Nobelpriset fick han för sin upptäckt att kväveoxid från marken påverkar ozonbalansen i stratosfären. Han kunde också visa att konstgödsel och jetflygplan bidrog till uttunningen av ozonskiktet.

Forskningen hade han börjat vid Stockholms högskola 1959. Han såg en annons i DN. Meteorologiska institutet sökte en programmerare. Kallt krig rådde. Amerikanska flygofficerare som kommit över för att ta en lic-examen behövde hjälp att programmera processer i stratosfären.

Han blev anställd på Huskonsult AB och gick på Brynäs hemmamatcher. Men något inom honom ville mer.

Crutzen hade aldrig programmerat. Han såg annonsen för att han bodde i Gävle, dit han flyttat året innan med sin finska hustru Terttu, född Soininen, student i historia och litteratur. De hade träffats på en alptopp i Schweiz, brevväxlade i två år innan de gifte sig. Var skulle de bo? Sverige låg bra till, mellan Helsingfors och Amsterdam.

Paul hade gått en kort ingenjörsutbildning i Holland, inriktat sig på brobyggnad. Han blev anställd på Huskonsult AB och gick på Brynäs hemmamatcher. Men något inom honom ville mer.

I skolan var han intresserad av matematik, fysik och språk, inte kemi. Han minns hungervintern 1945 när svenska Röda korsets plan kom med fallskärmsmat från himlen. Han spelade fotboll, schack, åkte skridskor på kanalerna. Pojken drömde – om rymden och om att studera. Vid läroverkets slutprov var han febersjuk och fick för dåliga betyg för att få stipendium till universitetet. Inte heller ville han ligga familjen till last. Pappan var kypare, ofta arbetslös. Mamman, tyska från Ruhrområdet, städade i ett sjukhuskök.

Som programmerare kunde han äntligen läsa, matematik, meteorologi, vid sidan av. Han drogs in i de första svenska raketuppskjutningarna, utanför Jokkmokk 1961, för att undersöka nattlysande moln. Ledaren för raketprojektet Bert Bolin, också Nobelpristagare – fredspris 2007 med FN:s klimatpanel – ansåg att Crutzen var mogen för forskarutbildning. När han disputerade 1973 talade han svenska, bodde i Trångsund med Terttu och döttrarna Ilona och Sylvia, födda i Sverige.

Han fick jobb i Boulder, Colorado, blev chef för ett Max Planck-institut i Mainz och professor i Chicago, San Diego, Seoul, Utrecht, Atlanta. Vart han än kom lade man märke till hans förmåga att se mönster som ingen annan sett. En doktorandkamrat, Henning Rodhe, senare livslång vän och kollega, minns en kurs i Italien för unga forskare från hela Europa. De fick ett svårt prov. Bara en klarade alla frågor – Crutzen.

Nobelpriset såg Crutzen som en bekräftelse av miljöforskningen. Hans övertygelse var att planeten ska förstås som ett stort, känsligt sammanhang med gränser som inte får överskridas och att vi måste inse det när vi ska inrätta våra samhällen och våra liv. Det är nu en del av vår moderna världsbild.

Inget av detta kunde han ana när han läste sina läxor i Amsterdam under kriget, samma ockuperade stad där Anne Frank satt gömd.

Så spinns våra ödens trådar. Från en alptopp i Schweiz till brobyggnad i Gävle till stratosfärforskning i Stockholm till ett ögonblick i Mexiko, då en liten pojke som blivit stor finner ordet för vår tid.

Det finns ett ord för det också – ”serendipity”. Tillfälligheternas spel. Synar man detta spel finner man ofta drömmen längst därinne, som knuffar alla oss blinda framåt. Ibland knuffar den hela världen.

Ämnen i artikeln

Nobelpriset
Kemi
Minnesord
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt