Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-03-31 02:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/vetenskap/peter-alestig-subventionerna-visar-pa-politikens-misslyckande/

VETENSKAP | KOMMENTAR

Peter Alestig: Subventionerna visar på politikens misslyckande

Världen måste bli fossilfri för att klara Parisavtalets mål – men satsar samtidigt enorma belopp på fossila subventioner. Och nu vill EU öka subventionerna i energikrisens spår. Hur går det ihop?

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

För den som undrar varför världen är på väg att missa Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, kan den 6 oktober 2021 vara ett intressant datum att titta på.

Tidigt den morgonen svensk tid publicerade tidningen The Guardian en artikel om att Internationella valutafonden, IMF, beräknar att fossila bränslen subventioneras med 11 miljoner dollar i minuten.

Bara timmar senare stod EU:s energikommissionär Kadri Simson i EU-parlamentet i Strasbourg och förespråkade ökade energisubventioner till unionens fossilberoende hushåll. En vecka tidigare hade EU-parlamentets industriutskott röstat för att förlänga subventioner av gasledningar till 2027.

Detta med klimatmötet COP26 i Glasgow precis runt hörnet, där EU hoppas kunna driva på för ökade klimatambitioner globalt.

Hur går det ihop?

Svaret är: det gör det inte.

Men samtidigt är vissa av subventionerna förståeliga. Under 2019 levde runt 30 miljoner EU-invånare i energifattigdom, enligt en rapport från förra året. Och nu, när gas- och elpriser ökar till rekordnivåer, växer den gruppen snabbt.

Det enklaste sättet för medlemsländerna att skydda sina medborgare från energifattigdom är att subventionera energikostnaderna.

Den här typen av målkonflikter finns överallt i klimatomställningen, även om de oftast inte får så direkta effekter för gemene man som i fallet med energifattigdom.

Ta de svenska fossila subventionerna. Ett omdebatterat exempel är att koldioxidskatten är nedsatt för diesel till arbetsmaskiner i exempelvis jordbruket, som är i direkt strid med de svenska klimatmålen.

Så varför finns skatterabatten kvar? Helt enkelt för att jordbruket är ekonomiskt utsatt. Och Sverige behöver knappast minska livsmedelproduktionen om den egna livsmedelsförsörjningen ska garanteras.

Samtidigt slår subventionerna mot både EU:s och Sveriges trovärdighet i klimatfrågan. Om rika länder i väst lägger så stora summor på at subventionera fossila bränslen – hur ska vi då kunna uppmana fattigare länder att sluta med samma beteende?

Men mest av allt illustrerar de fossila subventionerna detta: världen har hittills misslyckats med omställningen från fossilt till förnybart. Stora delar av vårt samhälle är fortfarande djupt intrasslat i den fossila ekonomin. Konkurrenskraftiga fossilfria alternativ saknas dessvärre på många håll. Först när de är på plats, i samhällets alla delar, lär de fossila subventionerna kunna försvinna för gott.