Vreden på Östermalm

Strandvägen

Vi sitter på Strandvägen och pratar om Sverigedemokraterna.

– Fredrik hade ju minst sagt beröringsskräck, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Hon och maken bor i 35:an.

Vi sitter i deras vardagsrum.

Ulf Adelsohn bryter in.

– Inte bara beröringsskräck med dem. Med mig också!

Lena skrattar torrt.

– Det var verkligen så, säger hon. Det var knappt att man tilläts hälsa i korridorerna. Man måste ju ändå uppträda någorlunda anständigt i riksdagen. Men det var otrolig oro och aggressivitet.

I dag kan Sveriges förra kulturminister tala friare om partiet som stal moderata väljare på Östermalm. Det händer att hon läser Avpixlat, säger hon. En hatsajt med fokus på förövares etnicitet, delvis finansierad av den omstridde sverigedemokraten Kent Ekeroth.

– Jag går in lite då och då, säger hon. För det är intressant att veta hur de skriver när det varit något våldsdåd.

Jag går in på Avpixlat lite då och då.

Om den politiska stämningen i bekantskapskretsen:

– Vad jag märker nu är en rädsla som inte funnits tidigare. Framförallt hos mina kvinnliga bekanta. För obalansen. Många är väldigt oroliga och det handlar om den stora gruppen ensamkommande män.

Ulf Adelsohn, Moderaternas partiledare 1981-86, tar sats.

– När du plötsligt har hundratusentals unga testosteronstinna herrar med relativt annorlunda kvinnosyn sedan barnsben.

– Vad händer med relationerna här i Sverige? Den frågan är även jag mer orolig för än någon annan!

Makarna Adelsohn är rosiga efter morgonrundan på Djurgården. Rummen mot Djurgårdsbrunnsviken badar i disig februarisol. Stockholms inlopp glittrar från balkongen.

På östra Strandvägen, i valdistriktet Oscar 5, fick SD 7,4 procent i riksdagsvalet, mindre än Folkpartiet (10,6) men mer än Socialdemokraterna (4,9). Totalt minskade Moderaterna på Östermalm med 4,1 procentenheter. ”Mygelväljare ur socialgrupp 1” har forskaren och aktivisten Tobias Hübinette kallat den sverigedemokratiska röstandelen på Östermalm. Om gruppen blev synlig skulle det få avgörande konsekvenser för bilden av SD, säger Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet.

– Både Östermalm och Södermalm har enorm symbolisk laddning i svensk politik, säger Heléne Lööw. Vad som händer där anses angå resten av Sverige. Om Sverigedemokraterna växer på Östermalm innebär det att partiet existerar reellt i alla samhällsklasser i Sverige.

En del SD-väljare i Adelsohns umgänge har redan kommit ut.

– Det har man hört efteråt, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Folk man känner: ”Jag röstade på SD redan 2006 eller 2010”. Vanliga normala människor.

”Vanliga människor”. Ulf gnäggar åt uttrycket.

– Inte personer som skulle gå med i något vit-makt-tåg, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Men de fick den stämpeln. Och sa därför aldrig något.

– Många har en enda fråga de tycker är viktig, säger Ulf Adelsohn. ”Nu är det fan-i-mig nog med invandringen!”. Då röstar man med det partiet. Även om de själva vill gå med i Nato och ogärna ha högre marginalskatter. De är inte tillnärmelsevis fascister. Tyske finansministern sa det väldigt klokt: Vi kan ha en stor invandring så länge det accepteras av folket. Om de centrala partierna inte tar ställning i relation till folkviljan växer extrempartierna ute i stugan.

Strandvägen är dock långt från provinsen. Paradgatan symboliserar Sveriges välstånd. Vid förra sekelskiftet bodde Ivar Kreuger i 7:an, Ernst Thiel i 9:an och Marcus Wallenberg i 11:an. En 7:a till försäljning på Strandvägen 33, porten intill Adelsohns hyresrätt, kostar i dag 45 miljoner kronor i utgångspris.

Stadsdelen är rik: män mellan 20 och 64 år i Oscar församling på Östermalm tjänar i snitt 722 100 kronor om året, över 300 000 kronor mer än samma grupp på Södermalm. Och välutbildad: 71,3 procent av Östermalm har eftergymnasial utbildning, omkring dubbelt så många som i Rinkeby/Kista.

Om en befolkning med Östermalms sociala och ekonomiska kapital stämplar SD som rumsrent skulle det sannolikt påverka resten av Sverige.

Vad är era vänner här rädda för?

– Det kan du ju nästan gissa dig till, säger Ulf Adelsohn.

– Det kan du väl föreställa dig själv, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Det behöver inte bara handla om Köln… eller det som hände på konserterna i Stockholm. I många av de kulturer som de ensamkommande unga männen kommer ifrån är en kvinna som går på stan ensam synonymt med en flicka som är tillgänglig för vad som helst. Vi har ju kämpat rätt länge i det här landet för att män och kvinnor ska ha någorlunda lika rättigheter. Det här blir ju ett bakslag. Det blir en begränsning av friheten.

– Det som gör människorna mer oroliga är att man vet att pressen medvetet förtiger vad som sker! säger Ulf Adelsohn.

– Har gjort i alla fall, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

– Det är möjligt att det svängt, säger Ulf Adelsohn. Jag har inte märkt det. Men du sa det i går. Att man märkt en liten annan tendens i tidningarna.

– Det är lite lugnare i allmänhet. Folk man möter på gatan är inte lika aggressiva, säger han.

När pressen medvetet förtiger uppstår en väldigt, väldigt obehaglig situation.

Upplever ni att medierna förtiger fakta om invandringen?

– Ja, säger Lena snabbt.

– Jaja, oja! säger Ulf. Det vet vi ju. Det har man kunnat veta av olika kontakter med politiker och polis. Så är det ju.

– Och då blir spöket på andra sidan större, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Lyssna på Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth (03:02)

– Ja, det gör det, säger Ulf Adelsohn. När pressen medvetet förtiger uppstår en väldigt, väldigt obehaglig stämning i folkdjupet. Och det är ju förvånande att medierna inte har förstått det.

– Ja, då blir det ju andra kanaler, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Det blir ju en Avpixlat och sådär.

Varför skulle medierna ha mörklagt?

– Därför att 70 procent av journalisterna har den uppfattningen, säger Ulf Adelsohn.

– De är vänster eller miljöpartister, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Ja, de är inte sverigedemokrater om man säger så.

Teorin om medial mörkläggning saknar stöd i forskning, säger Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.

– För den som har en viss uppfattning är det lätt att tycka att medierna gör fel nyhetsvärdering, säger han. Men att inte rapportera allt är inte samma sak som att förtiga fakta. Man kan vara kritisk mot mediernas förenklingar men det är inte samma sak som mörkläggning.

Avpixlat sprider enligt sajten ”fakta och analys kring sådana samhällsnedbrytande företeelser som islamisering, kulturradikalism, nationalmasoschism och svenskfientlighet, skenliberalism och genus-, kvoterings- och queervansinne”.

Sverigedemokratiska politiker sprider rasistiskt hat i kommentarfälten på Avpixlat och föregångaren Politiskt inkorrekt, avslöjade Expressen inför förra valet. Exempel: Araber har våldsammare gener. Göd jorden med gristräck för att hejda islamiska föreningens utbyggnad. Hoppas hungerstrejkande flyktingbarn svälter sig till döds.

2012 publicerade Avpixlat en video där en kvinna utsätts för sexuella övergrepp.

– Om människor litar mer på sajter som Avpixlat än till exempel Rapport är det ett problem inte bara för Rapport utan också för demokratin, säger professor Jesper Strömbäck.

Teorin om mörkläggning tar fart på 1980-talet, säger Heléne Lööw. Organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) – grunden till SD – får rasistiska insändare bojkottade i lokalpress. Samtidigt som redaktioner namnger högerextremister som då blir föremål för uppsägningar från sina jobb.

– Då sätter sig bilden av tystade ”sanningar”, säger Heléne Lööw. Trots att de flesta uppsagda individer vinner i arbetsdomstolen, försvaras på ledarsidor och bjuds till tv-soffor. Tystade är de knappast, även om de mötte motstånd. Det finns hyllmeter av statliga utredningar och avhandlingar om integrationsprocesser och kriminalitet. Men föreställningen om en tystad sanning har ändå blivit epidemisk.

Som kulturminister var Lena Adelsohn Liljeroth högsta ansvariga för mediepolitiken under åtta år. Nu anklagar hon de etablerade medierna för att underblåsa intresset för Avpixlat, som hon själv brukar besöka.

– Inte varje vecka… men händer det något går jag in då och då, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Står det ingenting är det ett brott begånget av någon med svenskt namn. Och är det inte det: då blir ”nyheten” stor med kommentarer och så där. De har uppenbarligen kanaler in i poliskåren.

Vad tycker du om en som kanal som Avpixlat?

– Jag menar: vi har ju en pressfrihet i det här landet, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Och jag tror kanske det har blivit större och fått större tyngd än om medierna hade varit lite mer nyanserade i det här och skrivit om det som också faktiskt händer.

– Vi hade under min tid som minister många möten med Jesper Strömbäck där han varnade för kluvenheten: vi har aldrig haft så stora möjligheter att söka information men heller aldrig så stora möjligheter att söka information som bekräftar något vi redan tror på.
Detta är ett synligt exempel. Vill man inte ta del av neutral nyhetsrapportering är det väldigt lätt att undvika det.

– Vi snuddar vid en fråga här, säger Ulf Adelsohn. Om man extraherar det här litegrann är det så att medias förtigande har underlättat och ökat de sociala mediernas betydelse. Har man då en känsla av att det som står i de etablerade medierna inte riktigt stämmer så får det en väldig betydelse vad som står i de sociala kanalerna. Jag har nu inte läst det där Avpixlat men det är väl inte så jävla objektivt, det heller.

Paret Adelsohn tar del av sina citat efter intervjun. Lena Adelsohn vill då lägga till att hon finner Avpixlats ”världsbild skrämmande” och att ”medier som Avpixlat eller nu nedlagda Nationell idag” inte bör få presstöd.

Patrik Engellau driver tankesmedjan Den nya välfärden och sajten Det goda samhället.

Danderydsgatan 10

Danderydsgatan i Lärkstaden på Östermalm är ett bussigt småköping. Trevåningshus i varma pasteller med klängväxter på fasaden. Dyrbar idyll. Men 71-årige Patrik Engellau, med penthousekontor i nummer 10, har ångest.

– Jag kan få panik när jag läser tidningen, säger han. Journalisterna ställer inte de vanliga bondfrågorna som jag ställer mig själv. Statsministern säger att Sverige har gjort en u-sväng i invandringsfrågan. Att vi har gränskontroller. Vad är en gränskontroll!? En polis som står vid gränsen och frågar: vill du ha asyl?

Patrik Engellau förkroppsligar en politisk kraft på Östermalm: materiellt välmående män som är förbannade på den svenska ”socialkärringstaten”. Bosatt i Villa Vintra på Djurgården, före detta chef för SIDA:s biståndskontor i Guinea-Bissau, medalj av kungen 2011 för ”betydelsefulla insatser inom svenskt samhällsliv”.

Farbror Gunnar var vd för Volvo i två decennier, kusinen Christina gift med PG Gyllenhammar i 49 år.
Från Danderydsgatan 10 styr Engellau tankesmedjan Den nya välfärden och sajten Det goda samhället, där borgerliga röster larmar om bland annat invandringen. Här medverkar Thomas Gür, ledarkolumnist i Svenska Dagbladet, Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet, Henric Ankarcrona, Riddarhusets tidigare ordförande. Lena Adelsohn Liljeroth har bidragit med 25-talet krönikor.

– Jag var på ett fint kalas för ett litet tag sen, säger Patrik Engellau. Det var folk som satt och sa: dom borde ha en bestraffning!
”Dom” är regeringen, den nuvarande och den förra ”som ju ledde in oss i skiten”.

– Det är inte politikerförakt, det liknar mer ett politikerhat. Frågan är inte längre tabu. Den är nästan påbjuden. Det svenska som vi tagit för givet börjar bli ifrågasatt och då kan man säga: är vi så instängda i oss själva att vi inte tål lite kosmopolitism?

Invandringen har fått Patrik Engellau att fundera över basen i svenskt välstånd. Det är inte järnet och skogen som ”man fick lära sig i plugget”. Inte ”klok politik”. Utan ett antal medborgerliga dygder som flit och plikt, säger han.
Utländska grupper, som afrikaner, kan ha svårt att anpassa sig till den ”kapitalistiska andan” och till den svenska ”samarbetskulturen”, säger Patrik Engellau.

– Det funkar om man tar en eller två eller tre sådana bland tio, tjugo svenskar. Så att de lever nedsänkta i den svenska kulturen. Men om de lever för sig, där den svenska kulturen inte tränger in… Den svenska föreställningen att det skulle räcka med att de får läsa en bok eller gå en kurs är naiv. Jag säger inte att alla afrikaner är sådana, alla syrier sådana. Men den dominerande kulturen, åtminstone vad jag sett, är sådan. Och att förmå människor som kommer från en sådan kultur att anpassa sig till det svenska, är så stort att det inte går att tänka…

Lyssna på Patrik Engellau (03:24)

Engellau stödjer sig på egna erfarenheter från Guniea-Bissau, där han under några år på 1970-talet ansvarade för det svenska biståndet. Pengarna gick bland annat till att modernisera jordbruket. Det fungerade inte lika smidigt som i Tyskland efter andra världskriget där USA kickade igång ekonomin genom Marshallhjälpen. Det beror på ”kulturskillnader”, enligt Patrik Engellau.

Tysken, han hade utvecklingen i blodet. I Afrika finns inte den kulturen.

– Tysken, han hade utvecklingen i blodet. Han hade gjort det förr. Han vet vad det handlar om. Att det är hårt arbete. Att man måste hjälpa varandra. Utveckling är en kultur. Så försökte vi göra samma sak i Afrika. Där finns inte den kulturen. Den kapitalistiska andan. Att man ska piska sig själv att jobba även om man har så att det räcker för dagen. De kapitalistiska dygderna. Det som gjort Sverige och hela västerlandet till vad det är. Det finns inte (där).

Lyssna på Patrik Engellau (01:31)

– Det här låter brutalt… nä, det gör det inte, men konstigt: inte förrän jag jobbade i Afrika förstod jag vad kulturskillnader är. Att kulturer är olika. I det här fallet en portugisisk koloni som inte hade utvecklats särskilt mycket förutom att några bönder odlade jordnötter till avsalu… och när man plötsligt inser: det funkar inte på samma sätt. Jag hade som alla svenskar trott: de är väl som vi. Okej, de har blivit förtryckta av drottning Viktoria av England och diktatorn Salazar av Portugal. De har lite uppförsbacke. Bara de får kontakt med några svenskar kommer det ordna sig.

– För de är väl som vi. Det är bara att vi haft en jävla tur. Vad vi inte förstår: det är inte bara tur. Det är kultur!

Tankesmedjan Den nya välfärden finansieras av omkring 15 000 småföretagare, enligt Engellau. Plåtslagare. Åkare. Rörmokare. Mot ett abonnemang på några tusenlappar, ”inte mer än en punka”, enligt Engellau, får företagarna tidningar och böcker producerade på Danderydsgatan.

I maj 2015 skrev Engellau att ”Sverigedemokraterna står i dag för den ena hållbara politiken, nämligen att stoppa invandringen och behålla välfärdssystemet”. (Det andra alternativet, enligt Engellau: öppna gränsen helt och skrota välfärdssystemet).

I dag tvivlar han på kraften i Jimmie Åkessons nypor.

– Tyvärr, tyvärr, tyvärr. Alldeles bortsett från deras eventuellt bruna förflutna och deras järnrör. Skit i det. Folk säger att Sverigedemokraterna har ett program för migration och integration. Folk verkar tro det. Inte jag. Med ett program menar jag något som kan sättas i händerna på invandringsministern och verkställas på måndag. De som styr vårt land har ingen aning vad ledarskap är. Ygeman får en idé: vi ska sparka ut 80 000 personer. Jaha? Vi har sett en som skulle utvisas och han började mörda på Ikea.

– Vi har ingen Churchill som kan elda upp folket och galvanisera de nationella känslorna för ett gemensamt mål. Undra om någon i regeringen drivit ett företag i kris? Det är stort. Om vi hamnar i en motsvarande situation med nationen är det ännu större!
Demokratin kan eventuellt ”lösa det”, säger Engellau.

– Men man vet inte när folket hoppar över skaklarna och kräver ståndrätt mot Fredrik Reinfeldt.
Ståndrätt betyder ”specialdomstol under krig eller uppror som efter en summarisk rättegång utdömer omedelbara straff, i synnerhet dödsstraff”, enligt Nationalencyklopedin.

Vi har ingen Churchill som kan elda upp folket och galvanisera de nationella känslorna för ett gemensamt mål.

Reinfeldthatet i delar av högborgerligheten har likheter med Palmehatet, säger historikern Heléne Lööw.

– Östermalm är ju en högborg för de gamla moderaterna. Reinfeldt var aldrig en av dem. När han lämnar scenen med uppmaningen på Norrmalmstorg att ”öppna era hjärtan” cementeras bilden av honom som förrädare. Vi underskattar ofta vreden som politisk drivkraft.

Mellan Patrik Engellau och Jimmie Åkesson finns en länk: Ian Wachtmeister. Innan starten av Ny demokrati 1991 ingick Ian Wachtmeister i Den nya välfärdens styrelse. Ny demokratis partiprogram baserades delvis på utredningsmaterial från Den nya välfärden.

Ian Wachtmeister, med kontor på Nybrogatan, står med bland sajten Det goda samhällets skribenter.

Ian Wachtmeister är i sin tur rådgivare till Jimmie Åkesson.

– Jag håller på med ett litet experiment, säger Ian Wachtmeister. Tidigt i mina kontakter med Jimmie tog jag honom till Teatergrillen.

En intim direktörskrog med sammetsinredning på Nybrogatan 3.

– Jag ville se hur mina trätobröder vid borden skulle reagera. De låtsades inte se. Men jag och Jimmie hade väldigt trevligt och framförallt Säpo sa: vilken bra mat, ta hit oss igen. Nu har jag föreslagit för Jimmie att vi ska gå tillbaka. Och i dag, det försäkrar jag dig, skulle de andra gästerna komma fram och ta i hand: ”Bra, grabben”. SD har stort stöd i middle management.

Under några år sopade Ian Wachtmeister och lokala företagare Nybrogatan varje fredag till tonerna av jazz. En gimmick i renhetens tecken.

Anders Timell, hovmästare på Teatergrillen och uppvuxen på Banérgatan på Östermalm, tror Ian Wachtmeister har fel om Jimmie Åkesson.

– Direktörerna är mer humanistiska än man kan tro, säger han. Jag tror knappast de vill frottera sig med rasism. Däremot är Östermalm ganska kallt och skulle därvidlag må bra av lite mer uppblandning.
Jag talar med en 50-årig kapitalplacerare bosatt på Grevgatan på Östermalm. Sätter han tio vänner runt middagsbordet deklamerar tre eller fyra att de tänker proteströsta på SD. Vreden utlöses som ”efter förprogrammerad kod”, säger personen.

– De upplever att Sverige eroderar under en impotent maktelit. De läser om bilbränder, om tafsande på Eriksdalsbadet, om bråk på bibliotek och vill till slut bara spy. Många är hyggliga, humanistiska östermalmare med borgerlig livssyn som upplever att deras hemmapartier inte tar ansvar. Då tar vissa steget till SD.

Bodil Sidén, 24, lämnade sin post som vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet i januari. I protest mot en SD-vänlig gest av MUF-ordföranden, enligt Sidéns tolkning av en debattartikel i Dagens Industri. Bodil bor på Kommendörsgatan på Östermalm och är nyvald vice ordförande i Hedvig Eleonora-moderaterna. Hon stöter samman med de förbannade männen.

– Något har fått fäste i dem, säger hon. Många säger: jag har jobbat jävligt hårt. Startat företag. Bidragit materiellt till samhället. Och så känner de sig lurade av staten. Men bilden är delad: på årsmötet kom många gubbar fram och klappade mig på axeln för mitt ställningstagande mot SD.

När gammelmedia nu börjat öppna lite på förlåten kommer en ny halvläskig händelse varje dag.

Finansbranschens missnöje kanaliseras i mejltrådar. Jag tar del av en handfull. En av Stockholms mest kända kapitalförvaltare, återkommande gäst på röda mattan, skickar en inklistrad artikel av hatbloggaren Julia Caesar till två profilerade vänner – en industriledare och en riskkapitalist. Mejlet skickas efter dubbelmordet på Ikea i Västerås och Caesars inlägg handlar om ”importen av oidentifierade mördare, krigsförbrytare och terrorister”. Caesar bifogar en bild ur en bok som ironiserar över Ikea som svenskarnas kyrka. Kapitalförvaltaren frågar i ämnesraden: ”Är boken för invandrare längre ned sann???”

Carl Bernadotte på CB Fonder på Strandvägen 5B katastrofmejlar återkommande Dagens Nyheter med anklagelser mot ”De verkligt ansvariga”: Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och ”de stora dagstidningarna som eldat på”. ”Hur kan ni?” undrar Bernadotte en oktoberkväll.

Att stötta invandringspolitiken är ett ”gigantiskt svek och förräderi mot alla som arbetat hårt för att skapa kanske världens mest demokratiska, trygga och väl fungerande land i världen”.

Mejltrafiken förklarar kanske delvis Lena Adelsohn Liljeroths syn på Avpixlat. Hatsajter som komplement till ”mörkläggande” mainstreammedier? Snart salongsfähiga?

Patrik Engellau, förra kulturministerns redaktör på Det goda samhället, talar om ”de så kallade hat- och rasistsajterna”.

– När gammelmedia nu börjat öppna lite på förlåten kommer en ny halvläskig händelse varje dag, säger han. Och går man till sajterna är det Pandoras box, det bara väller fram, hälften är kanske sant, det vet jag inte, det kan jag inte bedöma.

Anders Borg. Foto: Beatrice Lundborg

Birger Jarlsgatan 6

Vår värld är ”extremt paradoxal”, säger Anders Borg i ett konferensrum på Birger Jarlsgatan 6. Borg var Fredrik Reinfeldts bundsförvant under åtta år. Och lever i dag, som vice styrelseordförande i Kinnevik och rådgivare i amerikanska bankjätten Citi, ett lika kringflackande, viktlöst kosmopolitiskt liv som Carl Bildt. Borg besökte åtta huvudstäder under februari.

– Vi utrotar världsfattigdomen och får fem miljarder konsumenter under de kommande decennierna, säger han. Samtidigt skapar globaliseringen och digitaliseringen en utsatthet hos tidigare priviligierade grupper. Tjänstemän känner sig ifrågasatta på ett sätt som de aldrig tidigare gjort. Det som medieindustrin upplevt och funnit extremt jobbigt kommer nu till andra branscher.

Anders Borg konkretiserar: skulle Blockchain, systemet bakom nya valutan Bitcoin, användas globalt för börser skulle backofficedelen av finanssystemet sannolikt automatiseras. Mediebranschen befinner sig för närvarande i en digitaliseringsprocess och många journalister upplever sig deklasserade. Den välutbildade banksektorn har goda utsikter att klara omställningen väl, bedömer Borg. Men generellt slår digitaliseringen som sektorer som tidigare varit mer skyddade.

– Det finns bara en medicin mot populism, säger Anders Borg. Bättre levnadsstandard. Det som vi lyckades med 2006–2008 – att gå till val på ett omfattande reformprogram, genomföra förslagen och sedan bli återvalda skulle vara väldigt mycket svårare i dag. Över hela Europa ser vi hur vänster- och högerpopulistiska partier ifrågasätter alla reformer. Vi har en folkomröstning i Storbritannien och en presidentvalskampanj i USA som drivs mot bakgrund av att folk är argare än någonsin tidigare i modern tid. Trots att alla faktorer som normalt brukar driva upprördhet – inflation, ekonomisk stagnation, krig – inte är så tydliga. Vi trodde… att när väljarna blir mer välutbildade och i mindre utsträckning röstar efter klass och region så får vi en demokrati som är enklare och klokare, mer långsiktig, men det kanske visar sig vara mycket svårare än vi trodde. Vi kanske får Donald Trump istället.

Det finns bara en medicin mot populism. Bättre levnadsstandard.

Han räknar med omkring 500 000 invandrare till Sverige fram till och med 2018. Och sedan ytterligare tre, fyra decennier av stora folkvandringar. Som mellan Latinamerika och USA. Först när skillnaden i BNP per capita mellan Nordafrika och Europa sjunker under 50 procent kan det tänkas avstanna.

– En halv miljon människor i Sverige är mycket, det motsvarar 16 miljoner i USA. En historisk utmaning för varje samhälle. Det är möjligt att alliansregeringens migrationspolitiska överenskommelse bidrog till ökningen men jag tror snarare geopolitiska faktorer låg bakom. Våra prognoser visade 60–80 000. 2015 landade på 160 000 och då hade regeringen inget annat val än att omjustera politiken. Min absoluta tro är att Sverige är bra på att anpassa sig. Men vi kan inte blunda för att det blir mer sociala spänningar.

Konflikten mellan reglerad arbetsmarknad och stora invandrargrupper i potentiell arbetslöshet kallar Anders Borg för ”två kontinentalplattor i kollision”.

– Jag tycker utan tvekan att det är det svåraste politiska problem som Sverige har stått inför. Vi tycker om att vi har förhållandevis små ekonomiska skillnader. Stelheten på arbetsmarknaden är det som gett oss sammanhållningen. Men öppnar man inte arbetsmarknaden riskerar vi att få ett mycket stort socialt utanförskap. Nu står dessa block i svensk ekonomi mot varandra.
Och några av den nya ekonomins förlorare har aldrig varit förlorare förr.

Anne Ramberg, 63, är Advokatsamfundets generalsekreterare.

Laboratoriegatan 4

”Offentligheten genomgår en otäck utveckling”, säger Anne Ramberg. Tankarna går till 1930-talet. Då stod studenter på Norrmalmstorg och skanderade ”Stoppa judeimporten”. Nu står de på samma plats och skriker ”Stoppa invandringen av våldtäktsmännen”. Det som var otänkbart att säga för två månader sedan är nu möjligt.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekretare, är medlem av samma kvinnonätverk på Östermalm som Lena Adelsohn Liljeroth.
Pumorna, som de kallar sig, ses första tisdagen i varje månad. Journalisten Cecilia Hagen är med, liksom ambassadören Caroline Fleetwood. Pumorna har haft ”allt från statsministerkandidater till filippinska barnflickor” som gästföreläsare, säger en puma.
I höstas var Anders Danielsson, Migrationsverkets generaldirektör, gäst hos Anne Ramberg hemma på Ulrikagatan.

En allierad till ”Anki”, som hon kallas på Östermalm.

– Jag var där även som Säpochef, säger Anders Danielsson. Jag ser upp till henne. Hon har ett extremt rättspatos. Och försvarar mig personligen. Hon går förbi rollen som Advokatsamfundets generalsekretare och visar då enorm integritet.

Det är bekymmersamt när även så kallade liberala opinionsbildare använder sig av ett försåtligt språkbruk.

Var Anders Danielssons närvaro på Pumornas septemberträff en politisk markering av Anne Ramberg?

– Det går genom alla samhällsgrupper, säger hon. En stor del av LO-kollektivet. Men också många vita män på Östermalm. Jag gick förbi Norrmalmstorg under demonstrationen.

”Folkets demonstration” den 30 januari samlade nazister, sverigedemokrater och fotbollshuliganer i centrala Stockholm.

– En skakande upplevelse. De som stod där med plakaten om våldtäktsmän såg ut som du och jag. Vanliga människor. En missuppfattning som länge rådde var att nazismen åtnjöt stöd främst bland outbildade. Tvärtom. En faktor som gjorde nazismen legitim var stödet från etablerade samhällsmedborgare.

Advokatsamfundets adress på Östermalm förpliktigar: Anne Ramberg styr från Tryggerska villan på Laboratoriegatan 4 i Diplomatstaden. Arbetsrummet är Ernst och Carl Tryggers gamla bibliotek. Mäktiga träpaneler. Ljuvlig utsikt mot Djurgårdsbrunnsviken. Ernst Trygger var konservativ statsminister 1923–24 och en av författarna bakom kungens borggårdstal 1914, seklets stora upprop för nationalism och höjda försvarsanslag. Sonen Carl var i sin tur chefredaktör för Svenska Dagbladet 1934–40.

Just nationalismen som den i dag tar sig uttryck på Svenska Dagbladets ledarsida skrämmer Anne Ramberg. Hon krigar med sidans företrädare på sociala medier. Skribenter som varnar för ”nationens undergång” och som hävdar att det är lättare att komma ut som homosexuell än som sverigedemokrat.

– En del ledarskribenter förefaller inte uppskatta mig, säger hon. Jag får också en del rätt ouppfostrade brev hem. Jag tycker det är bekymmersamt när även så kallade liberala opinionsbildare använder sig av ett försåtligt språkbruk. Övergrepp mot människor har alltid börjat så. Under andra världskriget tillskrev man den judiska befolkningen ett eget ansvar. Nu hävdar många att syrier är jihadister som vill spränga Sverige i luften. Att tiggarna är organiserade. Men det är klart att dessa skribenter har anhängare, annars skulle de inte ge uttryck för sådana ståndpunkter.

Jan Guillou. Foto: Alexander Mahmoud

Banérgatan 4

På Banérgatan 4 bor Jan Guillou. Östermalms mest kända författare läser ett utkast av den här artikeln.

– Skakande, säger han. Jag har underskattat fenomenet. Jag gjorde en observation vid förra valet: Moderaterna går ner i Oscars,
Sveriges moderataste fläck, och SD upp. En skam för Oscars församling! Nu ser jag mönstret över hela Östermalm. Och känner mig lite dum som inte gjort kopplingen tidigare.

Jan – som heter Oskar Sverre Lucien Henri i mellannamn – ”skäms å den gamla överklassens vägnar”.

– Det är bekymmersamt att välutbildade personer med samhällelig överblick – som Lena och Ulf, en anständig djurgårdare! – går på

Sverigedemokraternas paradnummer. Att medierna skulle föra folk bakom ljuset. Uppfattningen att det ligger i muslimers natur att våldta är så inihelvete primitiv. Varför skulle muslimerna vara anhängare av samma förtryck som de just flytt ifrån? Men tror man att invandringen är ett hot i paritet med nationens kommande undergång är SD enda partiet med korrekt politik.
Guillou tänker att muslimskräcken ersatt Kalla krigets fixering vid ryssen.

– Oscar och Hedvig Eleonora är invandrartäta stadsdelar. Bara i mitt hus: Ungern, Ryssland, Tyskland, Finland, Frankrike. Stilen i Oscars församling präglas av en särskild sorts artighet och kamratlighet mellan grannar. Tvärsöver från oss bor Hugo och Louise – Hugo före detta ordförande för Moderaterna på Östermalm – och att Hugo och Louise skulle sjunka till något så vulgärt som utlänningsförakt, det är omöjligt att tänka sig! Utlänningsfientlighet går inte ihop med överklassidealet som kännetecknar gammelmoderater.
Men en en glipa har öppnats i kvarteret, säger Jan Guillou.

– Det är något nytt. Att gammeldags överklass kan förfalla till sådana rysligheter som att utmåla muslimer som den nya faran. Och det är ingen övergående fas – kriget mot terrorismen är för djupt rotat i våra sinnen. Sen har Reinfeldt och Borgs orientering av Moderaterna mot mitten sin betydelse. Det finns ett allmänt konservativt missnöje.

Fredrikshovsgatan 8

Jag söker Östermalmsprofiler som vill markera mot främlingsrädsla.

Daniel Sachs är vd för Proventus och grundare av demokratiprojektet Höj rösten. ”Tiden räcker inte till just nu…” svarar han i ett mejl. Antonia Ax:son Johnson, styrelseordförande i Axel Johnson-koncernen, ”känner att hon tappat den koll och nyans som behövs för att vara med”. Kyrkoherden och hovpredikanten Hans Rhodin i Oscars församling avböjer medverkan. I ett mejl skriver Rhodin att han ”bara upplevt den enorma viljan att hjälpa flyktingar och den gamla viljan att hjälpa hemlösa. Om jag märkt något så har romerna hamnat underst på prioriteringslistan för människors medmänsklighetskänslor till förmån för de ovanstående grupperna. Övrig rädsla har jag inte mött”.

Ingen offentlig person är skyldig att medverka i DN. Men oviljan bidrar till helhetsbilden av Östermalm som en stadsdel försänkt i social anpasslighet.

En kväll föreläser Heléne Lööw i Oscars församling på Fredrikshovsgatan 8. En åhörare från stadsdelen frågar om ”överklassnazismen” fortfarande finns?

– Är det inte mest obildat patrask?

Heléne Lööw svarar:

– När jag började min forskning skrev jag en avhandling om nationalsocialister aktiva på 1930- och 40-talen. En del väldigt, väldigt framgångsrika i sina yrkesliv och de förklarade att de naturligtvis aldrig pratade om vad man tyckte och tänkte.

Har det blivit tvärtom nu?

En profilerad antirasist på Östermalm säger i förbifarten på ett mingel att ställningstaganden för flyktingar har börjat kosta.

– Vi blir inte bjudna så ofta längre.

Minnet är kort. På Östermalm levde ”överklassnazismen” vidare bland en minoritet adliga militärer efter andra världskrigets slut.

– Som barn gick jag med pappa när han skulle rösta här på Östermalm, berättar författaren och akademieledamoten Per Wästberg, bosatt på Nybrogatan 23. Han ansåg sig liberal men röstade på högern eftersom Folkpartiet dominerades av nykterister. Pappa, urban rökare, tog listan på högerledamöter och visade hur man skulle stryka: ”här är Natt och dag, prenumerant på Dagsposten, halvnasse. Här är major X, direkt nazist”. Pappa strök 6 av 15 ledamöter.

Sverigedemokraterna vet ”förstås var de ömma punkterna ligger”, säger Per Wästberg.

– Och det är tråkigt när de välutbildade går med för det lockar givetvis andra och gör SD anständigare i mångas ögon. Jag tycker att de kunde hålla sig på landet.

Krister Stehag, 66-årig fastighetsentreprenör med yorkshireterriern Ceasar i knät.

Birger Jarlsgatan

Sverigedemokraterna växer på Östermalm. Kretsföreningen SD Norrmalm-Östermalm-Gamla stan har omkring 260 medlemmar, enligt föreningens ansvarige Krister Stehag, fastighetsentreprenör bosatt på Sturegatan på Östermalm.

Majoriteten av anhängarna bor på ”Strandvägen, Narvavägen och gatorna upp mot Karlavägen”, säger Krister Stehag.

En pionjäranda präglar gruppen. Jag intervjuar en handfull aktiva i föreningen. Deras fräna omdömen av romer och muslimer ekar av det gamla SD, innan partiledningen anpassade språket för riksdagsutskottens upplysta rum. Samtidigt är tonen inkännande, språket verserat.

En förmiddag träffar jag Krister Stehag på hans kontor på Birger Jarlsgatan, inhyst i ett vackert antikvariat specialiserat på zoologi och naturalia. Trappan till loftet där Krister Stehag arbetar kantas av Strindbergs samlade verk. Dov belysning. Chesterfieldmöbler. Skärmsläckaren visar Daphne, en skönhet som Krister Stehag tidigare seglade med besättning i Medelhavet.

En kuliss av boklig bildning. Så presenterar sig alltså SD Östermalm.

Krister Stehag, uppvuxen ”under ganska små omständigheter” i Enskede, har sällskap av fastighetsentreprenören Bruno Nordmark. Han leder SD Södermalm-Enskede-Årsta och är nämndeman i Stockholms tingsrätt.

Kvällen innan vi ses har Krister Stehag och Bruno Nordmark lyssnat till ett föredrag av en polis bosatt på Östermalm. De vill engagera honom i styrelsen.

– Polisen berättade om åldringsbrotten, säger Bruno Nordmark. 100 procent av alla åldringsbrott begås utav zigenare!

Lyssna på Krister Stehag och Bruno Nordmark (02:38)

– Romer, rättar Krister Stehag, den korrektare av de två.

– Jag trodde det var 90–95 procent, säger Bruno Nordmark. Men det var 100!

– Han sa: de som sitter och tigger, de är livsfarliga, säger Krister Stehag. Om de ser en guldkedja på en äldre tant går de upp och rycker den. Och häktet är oftast fullt, så de kan inte få in dem nånstans.

Han är omtumlad.

– Det här visste jag inte. Att tiggarna var så kriminella.

– Han berättade också att romerna är uppdelade i olika grupper, säger Bruno Nordmark. Tiggare som rånar människor. De som håller på med nätbedrägerier. De som stjäl koppartak. Men i grund och botten är de romer.

Romerna är en tacksam hotbild på Östermalm, som annars är rätt tomt på flyktingar.

I verkligheten finns varken brottsstatistik eller iakttagelser från poliser på gatan som stödjer teorin om de romska åldringsbrotten. Kopparstölder är däremot vanliga bland inhemska missbrukare. Det säger Elisabeth Arnestad, biträdande polischef för Stockholm city.

SD Stockholm skänker pengar till hemlösa, under villkor att de är ”svenska”.

Då kanske man frågar: varför hjälper ni bara svenskar? Jo, för att ingen annan hjälper dem i dag.

Medlemmarna på Östermalm ”har traditionen att ge till behövande”, säger Krister Stehag. Under tre månader har det lokala partiet hyrt tjugotalet sängar på ett vandrarhem vid en kaj i Stockholms innerstad. Hemlösa erbjuds halvpension.

Grundkriteriet är att vara svensk. ”Vi vill gärna se att de har legitimation”, säger SD Stockholms ordförande Jimmy Hesselbäck till högerextrema sajten Fria Tider.

På antikvariatet på Birger Jarlsgatan visar Krister Stehag Facebookfoton av medelålders män med insjunka kinder och uppgivna blickar.

– Då kanske man frågar: varför hjälper ni bara svenskar? Jo, för att ingen annan hjälper dem i dag. Det är inte politiskt korrekt att säga att vi bara hjälper svenska hemlösa. Det går inte i Moderaterna. Men vi kan säga det.

Lars är en hemlös tidigare marknadsstrateg.

När man rev läger för romer var det jättesynd om dem i tidningarna. Men våra läger som rivs då?

Lars, en hemlös före detta marknadsstrateg, bor i hytt 209. SD har engagerat honom som koordinator i projektet.

– Jag hjälper till att ta in andra personer som blivit psykiskt våldtagna av våra myndigheter, säger Lars. När man rev läger för romer var det jättesynd om dem i tidningarna. Men våra läger som rivs då? När det är 14 minusgrader fryser romerna. Jag fryser också.
Sverigedemokraterna betalar för hytterna.

– Av rent humanitära skäl, säger Lars. De visar sin medmänsklighet. Det finns ingen politik bakom.

På det kommande årsmötet ska han ställa sig upp på scen och prisa partiets medmänsklighet.

Bra att regeringen täppt till gränsen, tycker Krister Stehag och Bruno Nordmark. Men problemen som de insläppta orsakar är på väg att bli påtagliga, anser de.

– När det kommer så nära inpå. 4 200 ensamkommande barn ska placeras på 26 skolor i Stockholm, säger Krister Stehag.

– I förrgår ringde en man från Bromma, säger Bruno Nordmark. Och frågade: ”kan ni sverigedemokrater hjälpa oss? För här i vår skola ska det in 12 stycken nyanlända barn som inte kan ett ord svenska. Hur gör vi?” En av Brommas bästa skolor. Hur går man tillväga för att stoppa det? Nivån på den skolan kommer ju sjunka något otroligt. För lärarna får ju koncentrera sig på de nyanlända. Och barnen från Bromma blir ju åsidosatta.

– De privata skolorna, Carlssons, Viktor Rydberg, kommer ju kunna utöka sin verksamhet. Det blir en enorm flykt från de kommunala skolorna. Det ser man redan på Östra real, väldigt många ungdomar från förorten som vill ha bra utbildning och ja, då slutar svenska elever där. .

”Undanträngningen” av svenskar påverkar även Krister Stehags affärsverksamhet.

– Jag har ju fastigheter ute i landet. Norberg känner jag jätteväl. Enorma motsättningar. Och kåkarna där alla invandrare bor, de går inte att sälja längre.

Stödet från fastighetsbranschen är stort, säger Krister Stehag.

– Nu när vi ringde och skaffade lokal så sa vi att vi är sverigedemokrater. ”Har ni problem med det?” ”Nä, vi röstar på er, så det är inget problem.” Åtta av tio sa det.

SD-sympatisörerna på Östermalm är kittlade av brottshistorier. Antikvariatet på Birger Jarlsgatan är ”nästan en spioncentral” för grannar som vill skvallra, säger Krister Stehag.

– De vill ha underrättelser, säger han. Vad händer på Östermalm? De vill höra om polisarbete. Hur många inbrott som sker. Alla klockrån på Stureplan, exempelvis. De 400 marockanska ungdomarna som stryker runt på stan och håller på. Våra medlemmar hjälper oss med information. Vi har fastighetskillar, vd:ar, som talar om för oss vad som är på gång. Jag är väldig välunderrättad.

Enligt Krister Stehag kommer många Östermalmskvinnor när han kallar till möte. SD Stockholm hyr en representativ våning på Katarinavägen på Södermalm. Storslagen utsikt över Stockholms ström. Mötena avslutas med att gruppen sjunger ”Du gamla, du fria”. Han beskriver kärleksfullt de kvinnliga besökarna som ”hårt mejkade minkpälsar”.

Lyssna på Krister Stehag och Bruno Nordmark (02:23)

– De vill absolut ha ett glas vin, säger Krister Stehag. De vill koppla av efter middagen. Så vill de lyssna och ha information. De är mycket fascinerade. Deras män vill ogärna fronta – så de skickar sina fruar. Du kan ju tänka dig hur krävande de är. Knappt så att de vill hänga av sig pälsen. Såna klichéer, man blir full i skratt, men helt underbara.

Jag mejlar med Gunilla Edelstam, docent i juridik verksam vid Södertörns högskola 1997–2014. Hon bor på Tysta gatan, en av Östermalms mest exklusiva adresser. Edelstam lockas till SD av en gammal nationalistisk föreställning om folkgemenskap bortom klasskonflikt. ”Moderaterna och Socialdemokraterna har byggt sin existens på att de företräder vissa klasser, arbetarklasen respektive kapitalisterna. Den kampen är överspelad. Sverigedemokraterna är inget klassparti. Här möts man över klassgränser och målsättningarna ligger på ett helt annat plan. Värnandet om det egna folket är i fokus och det handlar då inte enbart om jobben utan om en sammanhållning i vidare mening”, skriver Gunilla Edelstam i ett mejl.

Den pensionerade tandläkaren Madeleine Kock beskrivs av partikollegorna som en sverigedemokratisk eldsjäl på övre Östermalm. Avhoppad moderat, engagerad i Ny demokrati på 1990-talet. Kock delar ut flygblad utanför Fältöversten och ringer kansliet med tips på moderater mogna för SD Östermalm.

Paul Geara.

Paul Geara hoppade över till SD när en 22-årig libanesisk kvinna knivmördades på ett boende för ensamkommande flyktingar i Mölndal.

På Thelins konditori på Fältöversten ringer Paul Geara upp nygamla partikamraten Madeleine Kock – ”Hej Madde, men lilla gumman, det är bra, själv då?” – för att kolla om vi kan titta förbi i hennes hem på De Geersgatan på Östermalm.

”SD-Madde”, som det står på displayen i Paul Gearas Samsung, avböjer fredagsbesök men beklagar ännu en gång förlusten av den 22-åriga libanesiskan, som tillhörde samma kyrka som Paul Geara. Han tackar för kondoleanserna och kör mig hem genom tomma Östermalmsgator.

– Den här flickan dog för att han hade rätt som muslim att döda henne, säger han. Han tar E4:an till Gud nu för att han dödat en ickemuslimsk kvinna.

SD Stockholm har redan hunnit nominera Paul Geara till styrelsesuppleant.

Han informerar Krister Stehag och Bruno Nordmark om läget i Mellanöstern, berättar de när vi ses på antikvariatet.

– Jag har sagt det hela tiden, säger Paul Geara. Många flyktingar från Syrien är inte flyktingar. Det kan vara krig i Västerås men inte i Enköping. Syrien är ett stort land.

Ulf Adelsohn skrattar när jag berättar om Paul Geara. Den libanesiska kvinnan på Adelsohns kemtvätt på Östermalm har också kommit ut som sverigedemokrat.

– Det är ungefär som när vi i Moderaterna fick våra första arbetare på 1970-talet! Det var under de tuffa åren innan vi hade blivit ett stort parti.

Vad betyder det om SD blir ett Östermalmsparti? Om de förmögna och välutbildade ansluter sig till nationalismen?

Birgitta Södergren tillsammans med den tiggande romen Ghita.

Valhallavägen 131

Nej, alla Östermalmsbor är inte potentiella sverigedemokrater.

En söndag på Sibyllegatan ser jag en åldrad kvinna i hatt stryka en rom över kinden.

Det är Birgitta Södergren, 89-årig tidigare flygvärdinna och franskalärare.

Birgitta presenterar sig som ”änkenåd”. Äter ”sandwiches” till lunch. Hade en flirt med blivande FN-generalsekreteraren Boutros Boutros-Gahli när de låg vid Sorbonne i mitten av förra seklet.

Jag besöker Birgitta Södergren i hennes våning på Valhallavägen. Hon ringer och senarelägger hemtjänsten.

– Dagens Nyheter är här! Det handlar om mig och romerna!

Birgitta Södergren talar i utropstecken.

Rösten ljuder över Östermalm.

– Jag har studerat romerna! Och jag tycker synd om romerna! Ja, romerna är goda vänner till mig.

Birgitta Södergren. Foto: Anette Nantell

Jag skäms för att tillhöra dem som fått utbildning. Romerna har inte fått något.

En av Bruno Liljefors skuttande rävar på väggen.

– Vore jag 25 år yngre skulle jag se till att de alla sattes i Svenska för invandrare! Jag skäms för att tillhöra dem som fått utbildning. Romerna har inte fått något.

Vi tar hissen ned. Hänger en plastkasse från Sabis på rullatorn. Pinnar över gatan. Snart är vi framme vid den gröna återvinningsstationen på Östermalmsgatan utanför Östra real.

Mot en tjuga och en klapp på kinden – ”åldern ger mig vissa friheter” – får tiggarna sortera innehållet i Birgitta Södergrens soppåse, överst några cigarettpaket blå Blend och en tetra med ekologisk mellanmjölk.

Romen Joan, som vanligtvis sorterar åt Birgitta, är borta.

Birgitta Södergren approcherar ersättaren Ghita.

– Hallå! Hörru du! Jag söker Joan!

Ghita ser oförstående ut.

Birgitta Södergren vet. Hon har varit på Forum för levande historia i Gamla Stan och lärt sig om Schengenavtalet; efter tre månader åker romerna hem.

– Jaha, då får han göra Joans arbete.

Torsdagen i samma vecka tar jag platsen bredvid Birgitta Södergren i Hedvig Eleonora kyrka.
Komministern lunchpredikar om skam: kriminella söker ersätta skam med självrespekt, säger han.

Efteråt säger Birgitta Södergren.

– En predikan med bäring på romerna. Romernas fattigdom, deras analfebetism, att de ibland tvingas stjäla. Saker vi skäms för!

Hon stannar vid kyrkogrinden. Östermalmstorg i vasst lunchljus.

– Hörru du! Skriv att Hedvig Eleonora ska göra mer! Skriv att de förmögna för sällan kommer till kyrkan! Bildt, som är mycket förmögen, kommer bara till jul!

En artikel av

Text Björn af Kleen
Foto Anette Nantell
Foto Magnus Hallgren

Hur jobbet gick till

Strax innan jul publicerade DN reportaget SDU – ett eko från 1930-talet, om en ny generation sverigedemokrater med borgerlig bakgrund. Samtidigt föddes uppslaget att granska SD:s genomslag på Östermalm, ett Sveriges mest välutbildade och välbärgade kvarter. Under två månader har vi intervjuat före detta ledande moderater och lokala sverigedemokrater.

Om skribenten

Björn af Kleen utnämndes till Årets stilist 2015 och nominerades till Stora journalistpriset 2015 för DN-reportaget Det ockuperade landskapet.

Om fotografen

Anette Nantell är flerfaldigt prisbelönt i Årets Bild, bl a 1:a pris i klassen Svenskt vardagsliv, och i den internationella fototävlingen Picture of the Year.

Personer i reportaget

Lena Adelsohn Liljeroth
Sveriges kultur- och idrottsminister 2006-2014.
Ulf Adelsohn
Moderaternas partiledare 1981-86, landshövding i Stockholms län 1992-2001.
Patrik Engellau.
Styrelseordförande för tankesmedjan Den nya välfärden, redaktör för sajten Det goda samhället
Bodil Sidén
Vice ordförande i Hedvig Eleonora-moderaterna, tidigare vice ordförande i MUF.
Anne Ramberg
Advokatsamfundets generalsekreterare
Jan Guillou
Författare och kolumnist
Krister Stehag
Fastighetsentreprenör, ansvarig för kretsföreningen SD Norrmalm-Östermalm-Gamla stan
Anders Timell
Hovmästare på Teatergrillen/Riche
Bruno Nordmark
Fastighetsentreprenör, ansvarig för SD Södermalm-Enskede-Ärsta
Gunilla Edelstam
Docent i juridik vid Södertörns högskola 1997-2014
Birgitta Södergren
Tidigare flygvärdinna och lärare i engelska och franska.
Paul Geara
Inredningsarkitekt